Tio års fältarbete som professor i musikvetenskap vid Sibeliusmuseum

Pirkko Moisala är professor em. i musikvetenskap och musikantropologi från Helsingfors universitet. Efter att ha undervisat vid Sibelius Akademin (1984–1990) och Åbo Universitet (1991–1998), arbetade hon vid Åbo Akademi 1998–2007.
Denna artikel är en reflektion över musikvetenskapen vid Åbo Akademi 1998–2007, då jag arbetade där som professor. Eftersom Niklas Nyqvist i föregående artikel beskriver mina föregångares arbete utifrån deras forskningsintressen, fortsätter jag här på samma sätt och belyser även kopplingen mellan mitt eget forskningsarbete och undervisningen i musikvetenskap.
Vid millennieskiftet ingick i en vanlig professors arbetsuppgifter grundundervisning, handledning av doktorander, eget forskningsarbete och ämnesföreståndarskap. Vid Åbo Akademi innefattade professorns i musikvetenskap arbetsbeskrivning mer än så. Bakgrunden till det här går att spåra till Otto Andersson livsgärning, som inbegrep förutom forskning och undervisning även de musikhistoriska samlingar som småningom utvecklades till Sibeliusmuseum. Vid millennieskiftet ingick även Åbo Akademis aktiva musikverksamhet i musikvetenskapen.
När jag började mitt arbete som professor bestod musikvetenskapen av tre nära sammankopplade verksamhetsområden, nämligen undervisning och forskning i musikvetenskap, kör- och orkesterverksamhet samt Sibeliusmuseum och musikarkivet. Förutom av mig själv sköttes undervisningen av en heltidsanställd assistent och en lektor, vars halva arbetstid bestod av körledarskap. På Sibeliusmuseum arbetade en intendent, en museiguide och en kassör. Musikarkivet sköttes av en arkivamanuens och en arkivassistent. De professionella dirigenterna för manskören Brahe Djäknar, damkören Florakören och Akademiska Orkestern ingick också i ämnets personal. Museiguiden, orkesterdirigenten och arkivassistenten fick sin lön från Stiftelsens för Åbo Akademi, de övriga från Åbo Akademi, men alla tillhörde musikvetenskapens personal.
400 meter till en annan kultur
Jag flyttade till Åbo Akademi från Åbo universitet, där jag hade arbetat som överassistent i sju år. Jag hade inte för avsikt att söka en professur vid Åbo Akademi, eftersom Fabian Dahlström sade åt mig att tjänsten inte var lämplig för finskspråkiga. Men sedan fick jag via internposten en kopia av arbetsutlysningen, i vars marginal det stod: ”Kan detta vara av intresse för dig? Hälsningar, Barbara.” Avsändaren var dekanen vid Humanistiska fakulteten, professorn i ryska språket och litteraturen Barbara Lönnqvist. Jag började fördjupa mina kunskaper i svenska inför Åbo Akademis krävande språktest. Det skulle vara fint att stärka mina språkkunskaper, även om jag inte skulle få professuren.
När min utnämning blev klar hörde jag förvånade kommentarer som om jag skulle flytta längre bort än bara 400 meter i riktning mot Aura å. Jag hade tänkt att jag skulle byta arbetsspråk och arbetsplats, men stanna kvar i samma universitetsvärld. Jag hade ju tidigare arbetat inom musikvetenskap på olika språk, finska, tyska, engelska och nepalesiska. Varför inte också på svenska?
Det handlade verkligen inte om någon så enkel övergång. Universitetsförvaltningen med sina lagar, förordningar och strukturer var samma vid Åbo Akademi som på andra håll i landet, men sättet att genomföra dem växte fram ur en annan kultur. Efter att ha arbetat i sju års perioder vid Rundradion, Sibelius-Akademin och Åbo Universitet, och slutligen tio år som professor vid Helsingfors Universitet, anser jag nu att Åbo Akademi var min bästa arbetsplats vad gäller diskussionsklimat och demokrati. Den finlandssvenska samhörighet som körerna och orkestern vid Åbo Akademi så förtjänstfullt upprätthöll, hade förmodligen också slipat studenternas diskussionsförmåga och angenäma sociala färdigheter.
Läderklädda trappräcken och en förlorad japansk trädgård
Som professor i musikvetenskap ansvarade jag inte bara för den mångsidiga verksamheten i huset utan också för Sibeliusmuseums byggnad, som man förpliktat sig att bevara och skydda som en värdefull del av Finlands modernistiska arkitektur. På min första arbetsdag fick jag en rundtur i huset. Först gick vi runt i kontorsrummen på övre våningen, musikvetenskapens välutrustade bibliotek, museets utställningslokaler och den förtjusande konsertsalen. Utrymmena omringade innergårdens eleganta japanska trädgård. Från den stora aulan på nedre våningen kom man till Brahe-auditoriet, där körerna övade, samt till musikarkivet och bombskyddet, som hade inretts för körmedlemmarnas och orkestermusikers samkväm. Ansvaret för tillställningarna i dessa olämpliga källarutrymmen var tungt för mig. Särskilt under adventstiden var jag rädd att det skulle börja brinna i huset och att alla inte skulle hinna ta sig i säkerhet i tid.
Körerna och orkestrarna är en uppskattad verksamhet som generöst stöds av Stiftelsen för Åbo Akademi. Lektorn i musikvetenskap Ulf Långbackas engagerade och inspirerande arbete med körerna samt hans körkompositioner och arrangemang resulterade i konserter och inspelningar av hög kvalitet. Särskilt minnesvärda var körernas adventskonserter i Åbo domkyrka tillsammans med Akademiska Orkestern under ledning av dirigenten Sauli Huhtala. Kör- och orkesterverksamheten med konserter i Finland och utomlands byggde upp gemenskapen vid Åbo Akademi och gjorde god PR för svenskspråkig kultur i Finland.
I egenskap av museidirektör var min första åtgärd att köpa en dammsugare till museet. Konturerna av de upphängda instrumenten hade etsat sig fast på väggarna i solljusets sken. Museet hade levt ett stillsamt liv speciellt efter Sovjetunionens upplösning, eftersom det inte längre svängde in ryska turistbussar på gården. Den arkitektoniskt värdefulla byggnaden hade inte renoverats sedan den uppfördes. Som ett resultat av ett stort antal planeringsmöten genomförde Stiftelsen för Åbo Akademi under åren 2001–2002 en renovering av museibyggnaden, där den återställdes till sin ursprungliga prakt. Trappräcken i koppar fick tillbaka sitt läderöverdrag, scenen fick riktad belysning och rymliga väggvitriner byggdes. Som ett led i senare byggnadstekniska renoveringar förstördes dock innergårdens japanska trädgård.
Johannes Brusila, som hade arbetat som assistent i musikvetenskap, övergick år 2000 till att bli museiintendent. En del av hans arbete (20 %) kvarstod som undervisning i musikvetenskap. Under hans kompromisslösa ledning katalogiserades, konserverades och lagrades museets instrument på ett korrekt sätt. Som museets permanenta utställning ställde han ut instrument från olika delar av världen samt västerländska konstmusikinstrument från olika epoker. Museets Sibeliusutställning förnyades i sin helhet 2006: det skapades en mångsidig utställning med ljudprov som presenterade Sibelius liv och kompositionsarbete. Docent Gunnar Ternhag, som vikarierade mig under mitt forskningsår, var med i att skapa denna utställning. Vi märkte då, att vänner av konstmusik och ofta även utländska gäster kom till museet just för denna Sibeliusutställning. Tyvärr finns det inte längre någon specialutställning om Sibelius på museet.
Som museidirektör fick jag vara med om mycket. År 2003 hittades i ett privat värdeskåp i Uleåborg nya manuskriptversioner av Sibelius sånger ”Våren flyktar hastigt” (op. 13), ”Vilse” (op. 17), ”Var det en dröm?” (op. 27) och ”Flickan kom ifrån sin älsklings möte” (op. 37). Manuskripten hade uppenbarligen tillhört sångerskan Ida Ekman, som hade fått dem av Sibelius. Upptäckarens vän råkade vara en journalist som lyckades mobilisera massmedierna för att hitta en köpare med tillräckliga ekonomiska resurser. Efter några spännande vändningar såldes manuskripten till Stiftelsen för Åbo Akademi. Som följd av denna uppseendeväckande händelse blev jag intervjuad i tv:ns huvudnyhetssändning och fick mina 15 sekunder i rampljuset. En annan gång transporterade jag med mig på tåget från Helsingfors till Åbo en fiol som tillhört Fredrik Pacius, kompositören av ”Vårt land”. Fiolen hade varit i Svenska Litteratursällskapets ägo. När jag steg av i Åbo upptäckte jag till min förskräckelse att fiolen, denna nationella skatt, hade blivit kvar på tåget! Det var nästan midnatt i januarikylan och stationsbyggnaden var stängd. I panik sprang jag runt på stationsområdet och försökte hitta någon personal. Till slut lyckades jag hitta en konduktör som hämtade fiolen från tåget.
Musikarkivet, ett av Finlands största, fungerade som en egen enhet med hjälp av amanuensen Inger Jakobsson-Wärn och arkivassistenten Marita Holm. Arkivassistentens uppgift var att varje dag spara alla musikrelaterade artiklar från de viktigaste dagstidningarna i landet. Från början av 2000-talet minskades urklippsverksamheten gradvis eftersom tidningsmaterialet hade börjat digitaliseras mer systematiskt i Nationalbibliotekets tidningsarkiv. I arkivet finns också en enorm mängd donerad och testamenterad kvarlåtenskap, noter, fotografier, manuskript, brev, fältinspelningar och andra ljudupptagningar.
Jag var mycket entusiastisk över att få ett arbetsrum i närheten av dessa arkivskatter. Jag hade skrivit ett kapitel om finska kvinnliga kompositörer i boken Musiikin toinen sukupuoli (dvs. ”Musikens andra kön”, skriven tillsammans med Riitta Valkeila 1994). Enligt personalen fanns det rikligt med material om dem och andra kvinnor i musiklivet i museets arkiv. Min personliga entusiasm varade dock inte länge: på grund av en uppkommen allergi mot arkivdamm kunde jag inte stanna i arkivet mer än några minuter, inte ens vid det material som hade hämtats därifrån.

Separation
Vid millennieskiftet befann sig den finska universitetsvärlden i en omvälvning. Då lades grunden till den så kallade ”nya universitetslagen” som trädde i kraft 2010 och som gjorde att universiteten alltmer började likna resultatansvariga företag. Vid Åbo Akademi började man fördela verksamhetsanslagen för ämnen som musikvetenskap i stor utsträckning utifrån dess resultat. Fakultetens administrativa chef Maja Anckar beräknade noggrant hur stor andel av fakultetens anslag varje ämne fick när antalet avlagda examina relaterades till antalet anställda. I dessa beräkningar hamnade musikvetenskapen i en ofördelaktig position eftersom många av dess anställda inte deltog i examensarbetet. Musikvetenskapen omnämndes endast som ett mindre undervisningsämne, medan alla dess övriga verksamhetsområden förbigicks även om de bidrog till universitetets samhälleliga samverkan: helheten bestod ju, som sagt, av ett arkiv som var till förfogande för forskare, ett museum för besökare från både Finland och utlandet samt körer och orkestrar med sina konserter för musikälskare. I de ekonomiska beräkningarna hade dessa inget värde.
I fakultetens ekonomiska situation pressades ämnena till att producera kvantitativa resultat, det vill säga examina, som till en stor del bestämde hurudant statligt understöd universitetet fick. När pressen att producera resultat förflyttades till ämnesnivå försökte jag inleda en diskussion om huruvida Sibeliusmuseum skulle kunna omfattas av statlig finansiering. Min fråga mottogs positivt av Undervisnings- och kulturministeriet. Stiftelsen för Åbo Akademi, som äger samlingarna och museibyggnaden, var dock inte positiv till idén.
Även om museets guide och kassör, liksom arkivassistenten, körledaren och orkesterdirigenten inte ingick i fakultetens resultaträkningar, var personalförhållandena inom musikvetenskapen ogynnsamma. Av de övriga anställda kunde endast assistenten Niklas Nyqvist, som skrev på sin doktorsavhandling, ägna sig åt musikvetenskapen på heltid. Av amanuens Inger Jakobsson-Wärns arbetstid utgjorde 20 procent administrativ tjänstgöring för musikvetenskapen, lektor Ulf Långbacka undervisade på halvtid och Brusila på 20 procent. Av min egen arbetstid återstod, i virvelvinden av administrativa reformer, högst tre dagar i veckan för musikvetenskaplig undervisning och forskning. Musikvetenskapens personalstruktur var svår att hantera även för att en del av personalen fick lön från en annan arbetsgivare än jag som föreståndare.
Under de nya resultatkraven visade sig den personalstruktur som vuxit fram som en följd av olika historiska skeenden vara ohållbar. Ur ett innehållsmässigt perspektiv skulle dock den enda nödvändiga förändringen ha varit att överföra alla anställda till samma arbetsgivare. Museet, arkivet, körerna, orkestern och musikvetenskapen skapade tillsammans en ömsesidigt berikande, till och med unik helhet, som museibyggnaden gav en fantastisk arkitektonisk ram för. Efter förhandlingar separerades musikvetenskapen från museet och arkivet i slutet av 2006. Inledningsvis överfördes museet och arkivet administrativt till Åbo Akademis bibliotek, och slutligen till Stiftelsen för Åbo Akademi år 2019. Musikvetenskapens undervisning och lokaler förblev dock i museibyggnaden under hela min anställningstid.
Vilken musik?
Situationen inom den internationella musikvetenskapen i början av 1990-talet beskrivs väl av musikvetaren Susan McClary i hennes konstaterande: ”Jag är inte längre säker på vad som är MUSIK” (1991: 19). Jag byggde upp mitt installationstal ”Var befinner sig musiken?” (Moisala 1998a) utifrån samma utgångspunkt och granskade hur den ontologiska synen på musik påverkar musikvetarnas metodval.
Globaliseringen, den ökade tillgången till musik från olika kulturer och upptäckten av mångkulturalism i närmiljöer fick den ålderdomligare musikvetenskapens grundvalar att vackla. Redan från slutet av 1980-talet hade musikvetenskapens internationella fält breddats från att vara inriktad på västerländsk musikhistoria, kompositörer och analys till att bli en kulturanalytisk forskning, där föremålet lika gärna kunde vara populärmusik, folkmusik och vardagliga musikaliska praktiker som överhuvudtaget ljudets kulturella betydelser (Moisala 1998b, 2001a, 2003, 2008a och 2009a samt Leppänen & Moisala 2003). Inom musikantropologin (ethnomusicology, i nordiska länder används också begreppet musiketnologi av för mig obegripliga skäl) hade musik dock alltid betraktats som en produkt av sin kultur (Moisala 2009a, 2010a). Otto Andersson hade bekantat sig med musikantropologin vid internationella kongresser redan i början av förra seklet och i viss utsträckning betraktat finlandssvensk folkmusik i dess sociala sammanhang och ur ett socialhistoriskt perspektiv (Andersson 1903). Förutom sin insamling av folkmusik i de svenskspråkiga områdena i Finland gjorde han fältresor till Island och de brittiska öarna (Nyqvist 2008).
För att följa med musikvetenskapens internationella utveckling förnyades Åbo Akademis undervisningsprogram i musikvetenskap strax efter att jag tillträdde tjänsten. Förändringen av undervisningsprogrammet i riktning mot kulturell musikforskning var lätt att genomföra, eftersom det förutom mig fanns ytterligare en musikvetare specialiserad på musikantropologi i lärarkåren, Brusila. Niklas Nyqvist, som blev assistent efter Brusila och skrev sin doktorsavhandling utifrån litteratur och arkivmaterial, använde också ett kulturanalytiskt perspektiv. Han skrev om Otto Andersson och dennes roll i utvecklingen av den finlandssvenska folkmusiken (Nyqvist 2007).
Den förnyade utbildningsplanen innehöll en studieinriktning i kulturforskning i musik (vi använde då begreppet kulturellt inriktad musikforskning), som sträckte sig från grundstudier till magisterutbildning. Den innefattade studier i olika musikgenrer i deras kulturella sammanhang, fältarbetsmetoder samt presentationer av olika kulturella tillvägagångssätt. Vid sidan av detta innehöll studieprogrammet fortsättningsvis kunskap i musikhistoria och olika musikgenrer. Långbacka ansvarade för undervisningen i musikteori och -analys. Undervisningens huvudfokus låg på olika analytiska perspektiv, analysförmåga och skrivande. Studierna gav grundläggande färdigheter i att undersöka alla typer av musikformer och musikaliska praktiker.
Det kulturanalytiska perspektivet kopplade samman musikvetenskapen med andra ämnen inom humanistiska fakulteten. Den kulturforskning som uppstod i Storbritannien på 1980-talet hade genomsyrat också flera andra ämnen vid Åbo Akademi, utöver att den självklart ingick i etnologernas och folkloristernas metodik. Den australiensiske emeritusprofessorn Bruce Johnsons föreläsningsserie om kulturforskning för musikvetare i Sibeliusmuseums auditorium Brahe blev så populär att den fick flyttas till en större föreläsningssal i det nybyggda humanistcentret Arken. Han höll denna föreläsningsserie, som riktade sig till alla studenter vid fakulteten, under drygt ett decennium.
Vilket språk?
Vid millennieskiftet redigerade jag tillsammans med mina kollegor Tuomas Eerola och Jukka Louhivuori en lärobok i musikvetenskap på finska. I boken presenterades musikforskningens mångsidighet genom artiklar skrivna av finländska experter, från musikhistorisk forskning och musikanalys till kognitiv och kulturellt inriktad musikforskning (Eerola, Louhivuori & Moisala 2003). I några av artiklarna beskrevs också forskningen i olika musikgenrer (t. ex. Moisala & Brusila 2003). Alla artiklar hade åtminstone två författare för att undvika alltför enkla och ensidiga tolkningar. Tyvärr underlättade denna lärobok inte mitt undervisningsarbete vid Åbo Akademi eftersom den var på finska. I stället använde vi ett par små svenska läroböcker, utgivna av Studentlitteratur. Deras förenklade framställningssätt presenterade ett helt annat perspektiv på forskning och vetenskap.
Under det första decenniet av 2000-talet började Undervisnings- och kulturministeriet (UKM) uppmuntra universiteten att genom samarbete söka så kallade synergieffekter. Man hävdade att delning och sammanslagning av undervisningsresurser skulle ge bättre resultat, men i själva verket var detta de första stegen mot en minskning av de akademiska resurserna för humanister. Inom musikundervisning sökte vi synergivinster genom samarbete med Åbo Universitets musikvetenskap och Åbo yrkeshögskolas musiklinje. En harmonisering av yrkeshögskolans avvikande utbildningsmål med Åbo Akademis och Åbo Universitets läroplaner krävde många möten runt om i staden. Man experimenterade med tvåspråkig undervisning; när läraren föreläste på sitt modersmål var PowerPoint-presentationen skriven på det andra inhemska språket. Endast ett fåtal studenter vågade sig på att överskrida språkbarriären på den här typen av kurser, men Åbo Akademi fick säkert några extra poäng från ministeriet tack vare även detta frustrerande försök. Överhuvudtaget höll UKM universiteten och därmed även de mindre ämnena sysselsatta genom årliga särskilda anslag, det vill säga ”morotsanslag”, som på gräsrotsnivå ofta inte var meningsfulla.
I början av 1990-talet hade jag deltagit i ett gemensamt tvåspråkigt forskarseminarium, som Fabian Dahlström ledde tillsammans med professor Mikko Heiniö från Åbo Universitet. Då jag kom till Åbo Akademi ökande antalet doktorander så pass mycket att det inte längre var meningsfullt att fortsätta detta samarbete. Hälften av de nya seminariedeltagarna följde med mig från Åbo Universitet, där jag hade varit deras handledare. Finlands Akademi hade finansierat forskningsprojektet Konstruktionen av finländsk identitet i musik (1993–1997), som jag hade skapat tillsammans med Heiniö. Riitta Thiams (1999) licentiatavhandling vid Åbo Akademi, som behandlade kulturella influenser i finsk musik, skrevs inom det här projektet.
Mitt senare projekt, Feminist Interpretations of Music (1998–2002) också finansierat av Finlands Akademi, producerade två doktorsavhandlingar och en licentiatavhandling: Marja Mustakallios (2003) doktorsavhandling, som bygger på Fanny Mendelssohn-Hensels dagböcker, Hanna Väätäinens (2003) doktorsavhandling om kroppsligheten i funktionshinderdans och Sanna Rojolas (2002) licentiatavhandling om konstruktionen av genus och teknologi i teknomusiken. Till detta forskningsprojekts produktion hör även min monografi om kompositören Kaija Saariaho (2009). I det här forskningsprojektet utvecklade jag vidare mitt intresse för relationen mellan musik och genus, som jag hade bedrivit sedan 1990-talet (Moisala 1994abcd, Moisala & Valkeila 1994, Moisala 2000abcd och 2001bc, Moisala & Diamond 2000, Moisala et al 2003). På grund av min arbetsbörda vid Åbo Akademi måste jag dock avgå som ordförande för forskningsgruppen ”Music and Gender” inom International Council for Traditional Music, som jag hade lett sedan 1996. Under mina arbetsår vid Åbo Akademi hade jag inte heller tillräckligt med tid att fortsätta min forskning i ursprungsfolkens musik (Moisala 1998b, 2005, 2010b).
De ovannämnda licentiat- och doktorsavhandlingarna skrevs på finska, vilket väckte en diskussion inom fakulteten om huruvida det är lämpligt att man disputerar med finskspråkiga doktorsavhandlingar vid Åbo Akademi. En professor inom lingvistik framförde som invändning att en doktorsavhandling bör skrivas på det språk som behandlas i avhandlingen. Funderingarna kring språkfrågan ledde dock inte längre än till en informell diskussion.
Åbo Akademi samlar svenskspråkiga studenter från olika delar av landet, inklusive Åland. Språket avgränsar den befolkningsbas som studenterna huvudsakligen kommer ifrån. Under min tid sökte sig tillräckligt många studenter till musikvetenskapen varje år – vi fick inledningsvis ta in tio studenter per år, vilket senare minskades till åtta – men antalet sökande började minska på ett oroande sätt. Detta var också ett problem för många andra humanistiska ämnen, inte endast musikvetenskapen.
Musikvetenskapliga studier lockar musikintresserade som vill arbeta med musik utan att nödvändigtvis bli yrkesmusiker. Under 1990-talet gav UKM starkt stöd till yrkeshögskolor, där man även öppnade en studieväg till universitetsstudier. Samtidigt utökades utbudet av olika kultur- och medierelaterade utbildningsvägar vid yrkeshögskolorna, vilka tycktes leda till ett yrke på ett tydligare sätt än de akademiska utbildningarna. Dessa nya utbildningsvägar konkurrerade om samma studenter som universitetens konstutbildningar. Vid Sibelius-Akademin hade man ju redan tidigare inrättat en engelskspråkig utbildningshelhet inom kulturförvaltning.
I sin strävan efter synergieffekter utlyste UKM anslag för att anordna nationella forskarseminarier. Jag lämnade in en ansökan om detta tillsammans med institutionerna för musikvetenskap i Helsingfors, Åbo och Jyväskylä samt institutionen för musikantropologi vid Tammerfors universitet. Finansieringen gick överraskande nog till Sibelius-Akademin, som vid den tiden inte gav vetenskaplig undervisning fast man där då och då godkände vetenskapliga avhandlingar (från studenter som hade fått sin vetenskapliga utbildning vid Helsingfors universitet). Det som i dag benämns konstnärlig forskning tog då sina första steg. Åbo Akademis musikvetenskap kom med i denna, som ”nationell” marknadsförda, forskarskola först vid nästa finansieringsomgång, det vill säga fyra år senare. För våra tvåspråkiga doktorander var seminarierna visserligen givande, men för de övriga var deltagandet inte särskilt motiverande. Man fick höra även tråkiga attityder från de finskspråkiga: en forskare föreslog att diskussionerna under de nationella seminarierna endast skulle föras på finska.
I början av 2000-talet hade vi dock ett mycket givande flerspråkigt samarbete vid det nordiska forskarseminariet i musikvetenskap med namnet Skagerrak-nätverket, som initierats och leddes av Ansa Lönnstrup från Århus Universitet. Forskarseminariet finansierades av Nordisk forskarutbildningsakademi, och från Finland deltog endast Åbo Akademi. Seminarier som varade i flera dagar hölls varje år i olika länder under fyra år (1996–2000).
Från finlandssvensk musik till skiftande svenskspråkig mångfald i musik
Under mitt första arbetsår anordnade jag en gästföreläsningsserie om finlandssvensk musik. Den var enligt uppgift den första i sitt slag. Fabian Dahlström bedömde Sibelius finlandssvenskhet, chefen för Finlands svenska folkmusikinstitut Ann-Mari Häggman talade om folkmusik och sitt eget forskningsområde balladerna, musikadministratören Ros-Mari Djupsund (som nu är verksamhetschef för Finlands svenska sång- och musikförbund) presenterade administrativt arbete vid musikorganisationer och festivaler, och Hufvudstadsbladets musikredaktör Lena von Bonsdorff och Rundradions Caterina Stenius granskade det svenskspråkiga medielandskapet. Av vår egen personal föreläste Brusila om finlandssvenskheten i populärmusiken, Nyqvist om Otto Andersson och Långbacka om körmusik. Genom denna föreläsningsserie öppnades många olika perspektiv på svenskspråkiga musiktraditioner och studenternas framtida yrkesområden. Studenterna var tacksamma för att ha fått träffa framstående experter inom området och för möjligheten att reflektera över musik ur ett finlandssvenskt perspektiv. För mig gav det en värdefull inblick i min nya arbetsmiljö.
Före denna föreläsningsserie hade endast ett fåtal studenter tänkt på musiken som en identitetsskapare. Identitetsbyggande genom musik hade varit ett av mina egna forskningsteman. Det hade intresserat mig redan då jag arbetade på min doktorsavhandling om musiken hos gurungfolket (numera tamu), en minoritetsgrupp bosatt i Nepal (Moisala 1991, 1993, 2005). Jag hade också intresserat mig för finskhet och musik, vilket utvecklades till det tidigare nämnda forskningsprojektet (Heiniö & Moisala 1999). År 1994 hade jag dessutom samlat in 190 så kallade musikaliska livsberättelser med hjälp av Finska Litteratursällskapets enkätnätverk.
Jag började ge studenter i uppgift att skriva en uppsats på temat ”Mitt liv med musik” på basis av ett par frågor. Utifrån uppsatserna diskuterade vi hur det att växa upp som svensktalande i Finland har påverkat (eller inte) studenternas val i relation till musik, och hur dessa i sin tur eventuellt har påverkat identiteten. Som fältarbetsövning intervjuade studenterna också sina föräldrar, far- och morföräldrar eller andra nära släktingar om deras musikliv. Dessa intervjuer var mycket intressanta för mig att lyssna på medan de öppnade upp nya perspektiv på tidigare generationers liv för studenterna. Om de svenskspråkigas musikhistoria i Finland fick jag veta också genom ett par doktorsavhandlingar som jag handledde: Carita Björkstrand (1999) betraktade kvinnans ställning i finländskt musikliv under åren 1890–1939, och Anna-Maria Nordman (2003) skrev om svenskösterbottniska dansorkestrar 1920–1950.
I samband med ett möte om musikutbildning i Vasa åt jag lunch med Ros-Mari Djupsund, som då arbetade som musikkoordinator för Konstnärliga rådet för finlandssvenska utbildningsfrågor i musik (KRUM). KRUM hade utsetts för perioden 2002–2007 med målet att samordna och planera musikutbildningen på svenska i Finland. Tanken var att stödja en vidareutveckling av Musikavdelningen vid Jakobstads Yrkeshögskola genom att kartlägga vilken typ av tjänster inom musik som behövs i framtiden i Svenskfinland. Vid lunchen föddes idén att utnyttja musikvetenskapens studenter för att samla in kvalitativ information om musiklivet i Svenskfinland för KRUM:s behov. Så fick ämnet musikvetenskap vid Åbo Akademi i uppdrag att, i samråd med KRUM, granska den svenskspråkiga befolkningens musikliv på tre orter: Kökar, Korsholm och Esbo.
Under den sista veckan i januari 2006 genomfördes det första fältarbetet på Kökar, där förutom Djupsund och jag själv deltog fyra studerande från musikvetenskapen: Kalle Kivelä, Minna Lindholm, Mathias Oljemark och Martin Segerstråle. Musiklivet på Kökar, med 300 fastboende mitt ute på det öppna havet, visade sig både upprätthålla öns fiolspelstradition och vara mångsidigt och aktivt. Kökar gav ett bra exempel på hur stor inverkan ett par individer – en mångsidig musiker, ett par traditionsbärare och en kulturaktör med brinnande intresse för musik – har på musiklivet. Vi publicerade Kökar-undersökningens resultat i ett specialnummer av tidskriften Musiikin suunta (2007, No 2) med presentationer av musiklivet ur olika perspektiv: Lindholms artikel handlar om vad som avses med ”kökarmusik”, Kiveläs om det praktiska musikövandet på ön, Djupsunds om musik i kyrkan och Oljemarks om kökarbornas musikmedievanor. Min artikel betraktar de centrala dragen i musikpraktikerna på Kökar och vilka centrala utmaningar dessa stod inför (2007). Senare genomfördes liknande fältstudier även i Korsholm och Esbo. Varje fältstudierapport föregicks av en enkätsurvey, som syftade till att samla in grundläggande information och hitta villiga intervjupersoner inför kommande intervjuer. Djupsund utnyttjade senare detta fältmaterial i sin artikel om sången i Svenskfinland (2015).
Mot slutet av årtiondet fanns det redan så många forskare inom ämnet som var intresserade av finlandssvensk musik att jag kunde bygga upp ett riktigt forskningsprojekt om ämnet. Förutom Nyqvists avhandling, som belyser de tidiga faserna av begreppet finlandssvensk folkmusik, hade Brusila skrivit om svenskspråkighet i populärmusik, Djupsund inspirerades av Kökar-upplevelsen till att fortsätta på forskarbanan och Väätäinen hade börjat intressera sig för musikpraktiker i sin egen familjebakgrund ur ett svenskspråkigt perspektiv. Litteraturvetaren Pia Maria Ahlbäck bjöds också in till forskargruppen. Svenska Litteratursällskapet (SLS) beviljade finansiering för åren 2007-2011 til projektet, som i sin slutantologi fick namnet Finlands svenskheter framställda genom musik. Det här var det första större forskningsprojektet som explicit handlade om finlandssvensk musik och det första musikvetenskapliga projektet som SLS stödde.
Finlands svenskheter framställda genom musik fortsatte på sätt och vis den kulturanalytiska utvärderingen av finlandssvenskheten i den konstruktivistiska anda som Anna-Maria Åström, Bo Lönnqvist och Yrsa Lindkvist använde i sin bok Gränsfolkets barn (2001), men tillförde en annan teoretisk vinkling för att ytterligare problematisera den förenklade identitetskategorin finlandssvenskhet. I samband med projektet Feminist Interpretation of Music hade jag blivit intresserad av nymaterialism och franska filosofier, speciellt Gilles Deleuze och Félix Guattari (t. ex. 1987), som utgår från att allt är i ständig förändring inom varierande konstellationer, som producerar nya tillblivelser. Vår utgångspunkt var att betrakta Finlands svenskheter i musik som kontinuerliga processer bestående av sammanhängande, både diskursiva och materiella element i varierande sammansättningar. Projektet bestod av fristående studier, vars omfattning sträckte sig från reflektioner över musikens effekter till genrebaserade analyser och vidare till granskning av enskilda sångtexter och individers identifikation.
Våra projektmöten präglades av hetsiga, intressanta diskussioner om skillnaden mellan perspektivet ”svenskheter i Finland”, som lyfter fram mångfalden bland Finlands svensktalande, och begreppet ”finlandssvenskhet”, som betonar den svensktalande befolkningens enhet. I vår antologi Modersmålets sånger: Finlands svenskheter framställda genom musik (Brusila, Moisala & Väätäinen 2015) fokuserar Djupsund, Nyqvist och Ahlbäck på genrer som ofta betraktas som kärnan av finlandssvenska musikpraktiker, nämligen körsången och vissången. Brusilas artikel berör av- och återterritorialiseringen av finlandssvenskhet i musikpraktiker, speciellt i populärmusik. Väätäinen tillämpar intersektionalitet i sin analys av sin mors identifikationer som skiftar mellan funktionshinder och svenskspråkighet. Materialet för min egen artikel kom från närmare hundra texter om ”mitt liv med musik” skriven av svenskspråkiga finländare. Jag analyserar hurudant liv musiken möjliggör och vilka flyktlinjer musiken erbjuder ut ur det finlandssvenska territoriet.
Under projektets gång bytte jag från Åbo Akademi till Åbo Universitet 2007 och ett år senare vidare till Helsingfors Universitet. Brusila, som blev Åbo Akademis nya professor i musikvetenskap 2010 fullbordade sedan sammanställningen av forskningsantologin genom att skriva en sammanfattande coda och tillsammans med Djupsund och Nykvist en översikt över forskningen om finlandssvensk musik. Sammantaget kan man säga att även om vi projektmedlemmar hade varierandeperspektiv på finlandssvenskhet och svenskheterna i Finland så såg vi alla i deleuziansk anda nya tillblivelser (becomings) i den svenskspråkiga befolkningens musikpraktiker.
Arbetsmiljön som växte till forskning
Mitt arbete vid Åbo Akademi var ett tio år långt fältarbete bland svensktalande och tvåspråkiga finländare i Finland, från Nyland, Egentliga Finland, Österbotten och Åland. Det växte från ett intresse för min nya svenskspråkiga arbetsmiljö till olika slags studier och slutligen till ett stort forskningsprojekt i de svenskspråkigas musikpraktiker i Finland. De materiella och diskursiva faktorer som påverkade mitt arbete uppstod ur de svenskspråkigas numeriska minoritetsställning samt svenskans ställning som nationellt språk vid sidan av finskan, finlandssvensk socialitet och samhörighet, nationella bestämmelser om universitetsförvaltning och inflytelserik närvaro av förmögna stiftelser.
Litteratur
Andersson, Otto 1903. "Om den österbottniska folkdansen. Föredrag hållet vid Svenska litteratursällskapets möte den 22. oktober 1903". Kalender utgiven av Svenska folkskolans vänner, 123-141.
Björkstrand, Carita 1999. Kvinnans ställning i det finländska musiksamhället: Utbildningsmöjligheter och yrkesvillkor för kvinnliga organister, musikpedagoger och solister 1890–1939. Åbo: Åbo Akademis förlag.
Brusila, Johannes 2003. 'Local music, not from here': the discourse of world music examined through three Zimbabwean case studies: the Bhundu Boys, Virginia Mukwesha and Sunduza. Helsinki: Suomen etnomusikologinen Seura.
Brusila, Johannes, Pirkko Moisala & Hanna Väätäinen (red.) 2015. Modersmålets sånger: Finlands svenskheter framställda genom musik. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.
Deleuze, Gilles & Felix Guattari 1987. A Thousand Plateaus. Capitalism and Schizophrenia. Minneapolis & London: University of Minnesota Press.
Djupsund, Ros-Mari 2015. “Sången på tre orter i Svenskfinland”. Modersmålets sånger. Red. Johannes Brusila, Pirkko Moisala & Hanna Väätäinen. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 81-109.
Djupsund, Ros-Mari 2019. Hur härligt sången klingar! Identitet, gemenskap och utanförskap i finlandssvensk sång. Åbo: Åbo Akademis förlag.
Eerola, Tuomas, Jukka Louhivuori & Pirkko Moisala (red.) 2003. Johdatus musiikintutkimukseen. Jyväskylä: Suomen musiikkitieteellinen seura.
Heiniö, Mikko & Pirkko Moisala 1999. “Musiikki nykysuomalaisuuden konstruoijana”. Musiikki (4): 363–368.
Juva, Anu 2008. "Hollywood-syndromi", jazzia ja dodekafoniaa: elokuvamusiikin funktioanalyysi neljässä 1950- ja 1960-luvun vaihteen suomalaisessa elokuvassa. Åbo: Åbo Akademis förlag.
Järviluoma, Helmi, Pirkko Moisala & Anni Vilkko 2003. Gender and Qualitative Methods. London: SAGE.
Leppänen, Taru & Pirkko Moisala 2003. ”Kulttuurinen musiikintutkimus”. Johdatus musiikintutkimukseen. Red. Tuomas Eerola, Jukka Louhivuori & Pirkko Moisala. Jyväskylä: Suomen musiikkitieteellinen seura, 71–86.
McClary, Susan 1991. Feminine Endings. Music, Gender and Sexuality. Minnesota & Oxford: University of Minnesota Press.
Moisala, Pirkko 1991. Cultural Cognition in Music, Continuity and Change in the Gurung Music of Nepal. Jyväskylä: Suomen etnomusikologinen seura.
Moisala, Pirkko 1993. ”Gurungien musiikki ja identiteetti Nepalin kansallisvaltion muodostamisen kontekstissa, musiikin suhde kulttuuri-identiteettiin”. Etnomusikologian vuosikirja, 137–168.
Moisala, Pirkko (red.) 1994a. ”Musiikin naistutkimus, feministinen kritisismi ja sukupuolistava musiikintutkimus”. Särtryck av Musiikki (3).
Moisala, Pirkko 1994b. ”Musiikin naistutkimus, feministinen kritisismi ja sukupuolistava musiikintutkimus”. Musiikki (3): 240–361.
Moisala, Pirkko 1994c. ”Musiikki sukupuolen kautta tulkittuna”. Musiikki (3): 1–12.
Moisala, Pirkko 1994d. ”Gurung music in terms of gender”. Etnomusikologian vuosikirja, 135–146.
Moisala, Pirkko 1998a. ”Var befinner sig musiken? Den ontologiska synen påverkar metodvalen”. Musiikki (1): 5–10.
Moisala, Pirkko 1998b. ”Uudistuva musiikintutkimus”. Siltoja ja Synteesejä. Esseitä semiotiikasta, kulttuurista ja taiteesta. Red. Irma Vierimaa, Kari Kilpeläinen & Anne Sivuoja-Gunaratnam. Helsinki: Gaudeamus, 322–333.
Moisala, Pirkko 2000a. “Decentering the term woman composer”. Frau Musica (Nova): Komponieren heute / Composing today. Red. Martina Homma. Sinzig: Studio Verlag, 83-94.
Moisala, Pirkko 2000b. “Gender negotiation of composer Kaija Saariaho in Finland: Women Composer as Nomadic Subject”. Music and Gender. Red. Pirkko Moisala & Beverley Diamond. Illinois: University of Illinois Press, 166-188.
Moisala, Pirkko 2000c. ”Sukupuolen esittyminen tanssiravintolassa – reflektoiva raportti monikulttuurisesta kenttätyökokeilusta”. Etnomusikologian vuosikirja, vol. 12: 63–73.
Moisala, Pirkko 2000d. “Gender Performance in Music”. Women and Music, Journal on Gender and Culture vol 3, 1-17.
Moisala, Pirkko 2001a. “Kohti dialogista musiikkianalyysiä”. Muualla, täällä. Kirjoituksia elämästä, kulttuurista, musiikista. Red. Helena Tyrväinen, Seija Lappalainen, Tomi Mäkelä & Irma Vierimaa. Jyväskylä: Ateena Kustannus, 369–386.
Moisala, Pirkko 2001b. “Gender Performance in a Finnish Dance Music Restaurant: Reflections on a Multicultural Fieldwork Experiment”. Croatian Journal of Ethnology and Folklore Research 38(1): 7–19.
Moisala, Pirkko 2001c. ”Musiikki, kuva ja sukupuoli”. Musiikki (2): 87–108.
Moisala, Pirkko 2003. ”Grundpremisser för dialogisk musikanalys”. Svenska Tidskrift för musikforskning Vol. 85: 13–28.
Moisala, Pirkko 2005. ”Musik som kultur – gurungfolkets kulturella särdrag i ghatu-uppträdandet”. Frispel. Festkrift till Olle Edström. Red. Alf Björnberg, Mona Halin, Lars Lilliestam & Ola Stockfelt. Skrifter från Institutionen för musikvetenskap. Göteborg Universitet nr 80. Göteborg: Intellecta DocuSys Ab, 31–242.
Moisala, Pirkko 2006. ”Musiikki säveltäjänerouden kontekstissa. Kaija Saariahon musiikin kokemisen herättämiä pohdintoja”. Kirjoituksia neroudesta. Myytit, kultit, persoonat. Red. Taava Koskinen. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 312–334.
Moisala, Pirkko 2007. ”Kökarmusiken inför morgondagens utmaningar”. Musiikin suunta, Vol. 29(2): 3–14.
Moisala, Pirkko 2008a. ”Kulttuurinen musiikintutkimus Suomessa, esihistoriasta nykypäivään”. Kulttuurintutkimus 25 (2): 5–11.
Moisala, Pirkko 2008b. “Joiku (yoik), place, and yoik transmission in Finland”. European Meetings in Ethnomusicology, Vol. 12: 239–255.
Moisala, Pirkko 2009a. ”Musiikin kulttuurisuus tänään, nykyetnomusikologian linjausta”. Etnomusikologian vuosikirja, 241–257.
Moisala, Pirkko 2009b. Kaija Saariaho. Urbana: University of Illinois Press.
Moisala, Pirkko 2010a. ”Suomalainen musiikintutkimus ja etnomusikologia”. Musiikki (3-4): 71-83.
Moisala, Pirkko 2010b. “Strategies of Survival – Traditional Music, Politics, and Music Education among Two Minorities of Finland”. Music Traditions, Cultures & Contexts. Red. Elliot, Robin & Gordon E. Smith. Waterloo, Ontario: Wilfrid Laurier University Press, 209–227.
Moisala, Pirkko 2015. ”Det (finlandssvenska) liv som musiken möjliggör”. Modersmålets sånger. Finlandssvenskhet framställd genom musik. Red. Johannes Brusila, Pirkko Moisala & Hanna Väätäinen. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland.
Moisala, Pirkko & Riitta Valkeila 1994. Musiikin toinen sukupuoli. Naissäveltäjiä keskiajalta nykypäivään. Helsinki: Otava.
Moisala, Pirkko & Beverley Diamond (red.) 2000. Music and Gender. Urbana, Illinois: University of Illinois Press.
Moisala, Pirkko & Johannes Brusila 2003. “Ulkoeurooppalainen musiikki”. Johdatus musiikin tutkimukseen. Red. Tuomas Eerola, Jukka Louhivuori & Pirkko Moisala. Jyväskylä: Suomen musiikkitieteellinen seura, 185–198.
Moisala, Pirkko, Vesa Kurkela & Timo Leisiö 2003. “Etnomusikologia”. Johdatus musiikintutkimukseen. Red. Tuomas Eerola, Jukka Louhivuori & Pirkko Moisala. Jyväskylä: Suomen musiikkitieteellinen seura, 53–70.
Moisala, Pirkko, Taru Leppänen & Anne Sivuoja-Gunaratnam 2003b. ”Musiikin naistutkimus”. Johdatus musiikintutkimukseen. Red. Tuomas Eerola, Jukka Louhivuori & Pirkko Moisala. Jyväskylä: Suomen musiikkitieteellinen seura, 225–231.
Mustakallio, Marja 2003."Teen nyt paljon musiikkia": Fanny Henselin (1805–1847) toiminta modernisoituvassa musiikkikulttuurissa. Åbo: Åbo Akademis förlag.
Nordman, Anna-Maria 2003. Takt och ton i tiden: instrument, musik och musiker i svenskösterbottniska dansorkestrar 1920-1950. Åbo: Åbo Akademis förlag.
Nyqvist, Niklas 2007. Från bondson till folkmusikikon: Otto Andersson och formandet av ”finlandssvensk folkmusik”. Åbo: Åbo Akademis förlag.
Nyqvist, Niklas 2008. ”Otto Andersson och folkmusiken: Ett nordiskt perpektiv”. Budkavlen Vol.87, 30–41.
Rojola, Sanna 2002. Teknosubjekti: ihmisen ja koneen suhteen sukupuolittuminen teknomusiikissa. Licenciatavhandling i musikvetenskap, Åbo Akademi.
Thiam, Riitta 1999. Ulkoeurooppalaisten vaikutteiden omaksumisprosessit suomalaisessa musiikissa. Licenciatavhandling i musikvetenskap, Åbo Akademi.
Väätäinen, Hanna 2003. Rumbasta rampaan: vammaisen naistanssijan ruumiillisuus pyörätuolikilpatanssissa. Åbo: Åbo Akademis förlag.
Åström, Anna-Maria, Bo Lönnqvist & Yrsa Lindqvist 2001. Gränsfolkets barn: finlandssvensk marginalitet och självhävdelse i kulturanalytiskt perspektiv. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.