De tre första innehavarna av Robert Mattsons professur 1926–1993: Otto Andersson, John Rosas och Fabian Dahlström

Niklas Nyqvist har disputerat för doktorsgraden inom ämnet musikvetenskap vid Åbo Akademi med en avhandling om Otto Andersson och finlandssvensk folkmusik. Sedan 2008 verkar han vid Svenska litteratursällskapet i Finland/Finlands svenska folkmusikinstitut där han för närvarande jobbar som specialforskare.
När Robert Mattssons donationsprofessur i musikvetenskap och folkdiktsforskning inrättades vid Åbo Akademi 1926 markerade den ett avgörande skede i etableringen av dessa ämnen inom svensk humaniora i Finland. Professurens tre första innehavare – Otto Andersson (1879–1969), John Rosas (1908–1984) och Fabian Dahlström (f. 1930) – formade på olika sätt den vetenskapliga inriktningen, institutionella strukturen och det kulturhistoriska arv som ännu i dag präglar ämnena musikvetenskap och nordisk folkloristik vid akademin.
I föreliggande artikel kommer dessa tre första innehavare av den Robert Mattssonska professuren i musikvetenskap och folkdiktsforskning – sedermera de två ämnena musikvetenskap och nordisk folkloristik – att presenteras med särskild fokus på deras insatser för ämnet musikvetenskap. Artikeln strävar också efter att belysa dem som pedagoger och inspiratörer, med hjälp av personliga hågkomster av professor Ann-Mari Häggman och av undertecknad författare.
Otto Andersson
Otto Andersson var en exceptionellt mångsidig, internationellt känd och på flera områden banbrytande gestalt inom finländsk musikforskning och folkloristik under 1900-talets första hälft. Hans utnämning 1926 till professor i musikvetenskap och folkdiktsforskning vid Åbo Akademi markerade både ett erkännande av hans tidigare arbete och en institutionalisering av musikforskningen vid universitetet. Robert Mattssons professur instiftades vid Åbo Akademi som en i ett nordiskt perspektiv unik kombination av både musikvetenskap och folkdiktsforskning. Andersson hade före sin utnämning redan etablerat sig som en ledande forskare inom inhemsk musikhistoria, nordisk instrumenthistoria och finlandssvensk folklore, detta bland annat genom sin doktorsavhandling Stråkharpan (1923), som 1930 översattes till engelska och förlänade honom ryktbarhet inom det internationella forskarsamfundet. Andersson – som hade varit involverad i kretsen som initierade grundandet av Åbo Akademi 1918 – hade redan fungerat som lärare bland annat i musikens historia vid de akademiska sommarkurserna 1913–1914, som förebådade akademins grundande. (Dahlström 1993: 175–176.)
1925 utnämndes Otto Andersson till docent i nordisk musikforskning vid Helsingfors universitet och året därpå installerades han som professor i musikvetenskap och folkdiktsforskning vid Åbo Akademi (Rosas 1983: 130, 132). Sammankopplandet av de två disciplinerna i en och samma professur var ur Anderssons perspektiv naturligt även om det senare väckte debatt. Andersson redogör själv i ett brev till humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi hur professurens utformning var en följd av hans ambitioner att få till stånd en svensk motsvarighet till den professur i finsk och jämförande folkdiktsforskning som innehades av Kaarle Krohn vid Helsingfors universitet (Dahlström 1993: 186–187). Den kamratliga anda som vid den tiden präglade ledningen vid Åbo akademi framkommer i Anderssons egen beskrivning av händelseförloppet som ledde till professurens tillkomst. I brevet till fakulteten 1964 berättar Anderssons hur han på en tågresa mellan Helsingfors och Åbo tillfrågas av dåvarande rektorn för akademin, Severin Johansson, om när han skall komma till Åbo Akademi. På denna fråga svarar Andersson: ”När ni bjuder mig”. ”Nog bjuder vi dig bara du skaffar pengar” var Johanssons svar. Pengarna skaffades tack vare en stor donation av Anderssons kusin skeppsredaren Robert Mattsson. (Dahlström 1993: 176–177.)
Andersson bedrev forskning med en ovanligt stor bredd: från nordisk instrumenthistoria och finländsk musikhistoria till finlandssvensk sångkultur och Sibeliusforskning. Bland hans centrala publikationer under professorstiden återfinns bland annat arbeten om musiklivet i Helsingfors och Åbo, studier av folkliga musiktraditioner, samt monografier som exempelvis boken Johan Pippingsköld och musiklivet i Åbo 1808–1827 (1938) som skildrar kvartettsångens introduktion i den aboensiska studentmiljön. Fabian Dahlström (1993: 178) beskriver Anderssons insatser som professor inom tre särskilda verksamhetsfält: undervisning, forskning och de musikhistoriska samlingarna. Andersson undervisade i bland annat Finlands musikhistoria och Sibelius, musikteori samt gehörsbildning. Seminarier hölls enligt behov. Under Anderssons tid bokfördes fyra magisterexamina med musikvetenskap som huvudämne: Nils-Eric Ringbom 1933), John Rosas (1934), Staffan Helmers (1936) och Ingeborg Lagercrantz (1943). Endast en student avlade magisterexamen med folkdiktsforskning som huvudämne: Alfhild Forslin (1934). Som andra verksamhetsfält nämner Dahlström fortsatt musikvetenskaplig forskning. Hans produktion präglas i hög grad av historisk-analytiska metoder, vilket bidrog till att etablera musikforskningen som en akademisk disciplin vid Åbo Akademi. Här kan bland annat nämnas Den unge Pacius och musiklivet i Helsingfors på 1830-talet från 1938 och monografin om sångerskan Johanna von Schoultz (1939).

Till Anderssons tredje verksamhetsfält inom ramen för professuren räknar Dahlström Anderssons mest bestående bidrag: grundandet av de musikhistoriska samlingar som 1949 fick namnet Sibeliusmuseum. Samlingarna utgick till stor del från hans privata initiativ och omfattade både instrument, arkivalier och fältinspelningar. Museet kom att utgöra en central institution för både forskning, undervisning och praktiskt musikutövande.
Före och delvis vid sidan av sin akademiska verksamhet var Andersson även en betydande aktör på det finlandssvenska kulturfältet. Genom Föreningen Brage – som han grundade 1906 och ledde fram till 1926 – bidrog han till professionaliseringen och revitaliseringen av finlandssvensk folkkultur. Det här inbegrep bland annat arrangemang av folkvisor för kör, som ännu idag utgör en väsentlig del av de finlandssvenska körernas repertoar. Efter Martin Wegelius frånfälle 1906 framstod Andersson också som en ledargestalt inom den finlandssvenska sång- och musikrörelsen. Han var även Åbo Akademis rektor 1929–1936, en period som präglades av en konsolidering av universitetets humanistiska fakultet. Hans dubbla roll som akademisk ledare och ämnesbyggare bidrog till att stabilisera musikvetenskapens ställning inom den akademiska strukturen. Hans kombination av empiriska fältstudier och historisk forskning skapade en modell som länge formade ämnets identitet. (Dahlström 1993, Rosas 1983.) Anderssons mångsidiga verksamhet har rönt stor uppskattning, men den inrymmer även omdebatterade och kontroversiella inslag. Till de senare hör hans motstånd mot att Åland skulle separeras från Finland efter första världskriget och hans pronazistiska skrifter i början av 1940-talet. Sammantaget kan man dock konstatera att hans tid som professor vid Åbo Akademi utgör en av de mest formativa perioderna i finlandssvensk musik- och folkloristikforskning. Den Robert Mattssonska donationsprofessuren gav honom en plattform att både stärka och expandera forskningsfältet, vars institutionella och vetenskapliga fundament i stor utsträckning fortfarande vilar på hans insatser.
John Rosas
Efter sin pensionering skötte Otto Andersson professuren på kortvariga förordnanden fram till 1954. Förståeligt nog noterades bara en magisterexamen med musikvetenskap som huvudämne under denna period: Gottfrid Gräsbeck 1952. Däremot noteras två doktorsdisputationer, Ingeborg Lagercrantz 1948 med avhandlingen Lutherska kyrkovisor I och John Rosas 1949 med Fredrik Pacius som tonsättare.
Otto Anderssons efterträdare på professorsstolen John Rosas föddes 1908 i Lappträsk och avled 1984 i Åbo. Han var en central gestalt inom finländsk musikforskning, känd både som forskare, dirigent, cellist och tonsättare (följande avsnitt om John Rosas bygger i huvudsak på Dahlström 1993: 185–189 och Dahlström 2020.)
Rosas kom i kontakt med Åbo Akademi redan 1937 då han anställdes som musiklärare som ett led i Otto Anderssons ambitioner att tillföra praktisk musikutövning vid universitetet. Han förordnades att leda Akademiska orkestern, en studentkör samt att undervisa i stråkinstrumentspel, främst cello och kontrabas. Under 1950-talet ökade studerandeantalet vid akademin och behovet av en musiklärare blev samtidigt större. Rosas övertog efter hand mer och mer av Anderssons undervisning och 1955 övergick hans musiklärarförordnande till Gottfrid Gräsbeck.
Rosas utnämndes till docent i musikvetenskap 1953. Året därpå utsågs han till t.f. professor i musikvetenskap och folkdiktsforskning och från och med 1962 till 1973 innehade han professuren som ordinarie. Under denna tid, fram till 1963, tillkom tre kandidatexamina samt hölls tre doktorsdisputationer. 1955 hölls akademins första dissertation i folkdiktsforskning (Ivar Kemppainen) och två inom musikvetenskap (Nils-Eric Ringbom och Enzio Forsblom).
Doktorsavhandlingen om Fredrik Pacius lade grunden för Rosas fortsatta forskning om finländsk och finlandssvensk musikhistoria. Bland hans publikationer märks: Till frågan om Pacius’ körstil (1951), Ernst Mielck (1952), Kärleksmotiv i äldre finlandssvensk vistradition (1960) samt Otryckta kammarmusikverk av Jean Sibelius (1961).
Från 1959 förestod Rosas Sibeliusmuseum, vilket innebar att han tog över ett centralt institutionellt arv efter Otto Andersson. Museet fungerade både som forskningsinfrastruktur och som kulturarvsinstitution, och under Rosas tid utvidgades samlingarna samt museets roll som musikvetenskapligt centrum. Som professor under en expansionsfas vid Åbo Akademi bidrog Rosas till att konsolidera musikvetenskapen som ämne. Han hade en nyckelroll när musikverksamheten vid akademin 1968 flyttades till det nybyggda Sibeliusmuseet, vilket ytterligare stärkte forskningsmiljön.
Rosas var kör- och orkesterdirigent redan innan sin akademiska karriär. Han var förbundsdirigent för Finlands svenska sång- och musikförbund 1953–1963. Studentkören Brahe Djäknar, grundad 1937 av en grupp musikintresserade studenter, leddes av Rosas från starten fram till 1955. Florakören grundades år 1944 och leddes likaså av John Rosas fram till att Gräsbeck tog över. Rosas var även dirigent för Akademiska Orkestern. Rosas verkade även som cellist, bland annat i Åbo stadsorkester, och komponerade musik såsom kantater, körsånger och solosånger. Han är bland annat känd för att ha kompletterat Erik Tulindbergs stråkkvartetter med en rekonstruerad andra violinstämma. Hans roll som körledare, särskilt för Brahe Djäknar och Florakören, och som förbundsdirigent gjorde honom till en tongivande gestalt inom finlandssvenskt körliv. Han var även engagerad i det 1968 grundade finlandssvenska spelmansförbundet.
Rosas undervisning i musikvetenskap omfattade handledning i musikens satslära, en grundkurs i musikhistoria, föreläsningar och seminarier. Hans gedigna bakgrund som praktisk musikutövare medförde att han också undervisade i dirigering. Hans föreläsningar var ofta kopplade till hans forskning i finländsk musikhistoria och Sibelius. Seminariearbetena var ofta knutna till arkivsamlingarna och det växande urklipparkivet. Under Rosas tid som examinator avlades fem kandidatexamina och tre licentiatexamina med musikvetenskap som huvudämne. Examina vid Akademin med musikvetenskap som biämne var betydligt fler. En person som studerade vid ämnet på 1960-talet var Ann-Mari Häggman (i2006). Om sina minnen av Rosas som lärare vid ämnet berättar hon bland annat att Rosas som person var mycket jovialisk, uppmuntrande och understödjande. Det var bland annat han som rådde Häggman att söka sig till Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv eftersom de behövde notkunniga medarbetare för transkribering av inspelningar. På 1970- till 90-talet blev Häggman den aktivaste inspelaren av finlandssvensk traditionsmusik. Häggman konstaterar att Rosas bidrog med sitt stöd vid flera centrala skeenden.

Undervisningen i folkdiktsforskning bedrevs med hjälp av timlärare ett tiotal timmar per termin och Rosas handledde studerande vid behov. I den övriga folkloristiska verksamheten vid institutionen hade Rosas stor hjälp av Alfhild Forslin (f. Adolfsson) som från 1927 hade ägnat sig åt omfattande insamling av finlandssvenskt traditionsmaterial och diverse uppdrag vid Anderssons institution. Forslin avlade filosofie licentiatexamen i folkdiktsforskning 1962 och från 1961 till 1967 var hon amanuens vid Sibeliusmuseum. Ann-Mari Häggman (i2026) minns att Alfhild Forslin gav föreläsningar om sina insamlingsresor och om arbetet med utgivningen av det insamlade materialet i samlingsverket Finlands svenska folkdiktning.
Robert Mattssons donationsprofessur var unik i Norden genom sin dubbelinriktning på musikvetenskap och folkdiktsforskning. Redan 1962 gjorde Rosas sina första ansatser att skilja musikvetenskapen och folkdiktsforskningen från varandra. Huvudorsaken var hans åsikt att professurens krav på dubbelkompetens var problematisk med tanke på rekrytering till tjänsten. Professuren var mer eller mindre skräddarsydd för Otto Andersson och manteln blev helt enkelt för tung att framgångsrikt bäras av en efterträdare. Från 1973 omfattade professuren endast musikvetenskap emedan folkdiktsforskningen överfördes till professuren i Nordisk etnologi. Från 1987 skiljdes ämnena åt och blev två separata universitetsämnen vid Åbo Akademi: nordisk etnologi och nordisk folkloristik.
John Rosas gick i pension 1973. De sista två åren ägnade han sig åt att säkerställa en adekvat återbesättning av professuren. För att trygga folkmusikforskningens fortsatta livaktighet efter att folkdiktsforskningen avskilts från professuren planerade han en särskild folkmusiklinje vid ämnet (Musikvetenskap linje B) men den önskade assistenturen för ändamålet förverkligades aldrig så någon undervisning vid linjen inleddes aldrig heller.
John Rosas professorsperiod vid Åbo Akademi representerar en fortsättning och fördjupning, men i och med ombildningen till att endast omfatta musikvetenskap också ett slags avslut av den tradition som etablerats av Otto Andersson. Rosas bidrog ändå till att forma musikvetenskapen som disciplin vid akademin och stärkte banden mellan akademisk kunskap, kulturarvsarbete och levande musikpraktik. Genom sitt arbete som forskare, museichef, kör- och orkesterledare och pedagog lämnade han ett betydande arv efter sig som fortfarande lever och har betydelse för Åbo Akademi.
Fabian Dahlström
Professurens följande innehavare Fabian Dahlström föddes 1930 i Åbo. Han växte upp i en starkt musikpräglad familj (följande avsnitt bygger på Nyqvist 2000 och 2003). Hans mor Greta Dahlström var musikpedagog, folkmusikforskare och kompositör, medan fadern Svante Dahlström var historieprofessor och en av initiativtagarna till Åbo Akademi. Föräldrarna hade nära relationer, både privata och professionella, till Otto Andersson.
Efter studier vid Sibelius-Akademin och Åbo Akademi gjorde Dahlström en omfattande karriär som klarinettist, blockflöjtist, pedagog, musikadministratör och musikforskare. Som forskare har han har gjort betydande insatser både nationellt och internationellt, särskilt inom forskningen om Jean Sibelius.
Dahlström avlade diplomexamen i klarinett vid Sibelius-Akademin 1951 och musiklärarexamen 1955. Han studerade även blockflöjt för Hans-Martin Linde vid Schola Cantorum Basiliensis. Under åren 1955–1967 tjänstgjorde han som stadskapellmästare i Hangö, där han bedrev undervisning, kör- och orkesterledning och grundade Hangö musikskola 1964. Därefter verkade han som lektor vid Ekenäs seminarium och som lektor i didaktik vid pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi i Vasa. Efter studier vid Åbo Akademi avlade Dahlström 1970 filosofie kandidatexamen med musikvetenskap som huvudämne och två år senare filosofie licentiatexamen. 1976 disputerade han för doktorsgraden med avhandlingen Bernhard Henrik Crusell: klarinettisten och hans större instrumentalverk. Fabian Dahlström blev tf. professor i musikvetenskap 1973 och utnämndes till ordinarie dito 1978.
Under sin karriär som forskare har Dahlström bedrivit ingående och grundläggande forskning på många områden med en betoning på instrumentforskning, finländsk och nordisk musikhistoria och Jean Sibelius. Dahlström var bland annat en av författarna till Finlands musikhistoria i fyra band som vann Fack-Finlandiapriset 1997. Dahlström var även delaktig i ett omfattande tysk-nordiskt forskningsprojekt som studerade Östersjöområdet som musikaliskt landskap på 1600- och 1700-talen, med betoning på stadsmusikantväsendet. Hans Sibeliusforskning innefattar bland annat en preliminär verkförteckning över Sibelius verk (1987), en komplett verkkatalog med notexempel och omfattande bibliografi (2003) samt hans arbete 1996–2000 som huvudredaktör för den kritiska utgåvan av Sibelius samtliga verk. Dessutom har han redigerat och publicerat flera centrala korrespondensutgåvor, bland annat Högtärade maestro! Högtärade herr baron! (2010) med brevväxlingen mellan Axel Carpelan och Jean Sibelius, samt Sibelius dagbok (2005).
Dahlström är också internationellt erkänd för sin forskning om klarinettisten och tonsättaren Bernhard Crusell. Hans doktorsavhandling, utgivningen av Crusells dagböcker (1977) samt de kritiska utgåvorna av klarinettkonserterna (1995) utgör centrala bidrag till forskningen om Crusell och den nordiska musikhistorien.

Musikvetenskapens undervisning nådde under Dahlströms professur en större omfattning än under Anderssons och Rosas epoker, både numerärt och relativt. Under perioden 1973 till 1993 hade över tjugo pro gradu-avhandlingar godkänts vid ämnet av vilka flera publicerades i serien Meddelanden från musikvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi. Under Dahlströms period var avhandlingsämnena huvudsakligen förankrade i det traditionella forskningsfältet, särskilt inhemsk musikhistoria i bred mening. En doktorsavhandling framlades 1985: Karl-Johan (Jocke) Hanssons En levande församlingssång. (Dahlström 1993: 190–191.)
Under mina studieår (1989–1993) vid Musikvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi för Fabian Dahlström kommer jag kanske främst ihåg hans poängterande av vikten av ett praktiskt musikutövande som grundplåt för musikvetenskapliga studier. Hans gedigna musikerbakgrund sken ofta igenom när han undervisade. Han påvisade paralleller till musikalisk praxis och exemplifierade det han föreläste om med egna erfarenheter som han tillägnat sig som musiker. Bland annat kurserna i instrumentation och musikalieforskning vittnade om kunskap som bottnade i erfarenheter från det praktiska musiklivet. När han 1993 avgick med pension från professuren gav han en avskedskonsert vid Sibeliusmuseum i stället för avskedsföreläsning vilket är talande för hans inställning till musikvetenskapens nära sammankoppling med den praktiska musikutövningen. (Nyqvist 2000: 12–22.)
Fabian Dahlström har under mer än ett halvt sekel förenat musikhistorisk forskning, redaktörskap, pedagogisk verksamhet och institutionellt ledarskap. Hans professorsperiod vid Åbo Akademi (1978–1993) innebar både vetenskaplig konsolidering och utvecklingen av en forskningsinfrastruktur med internationell räckvidd. Genom sin kombination av vetenskaplig stringens, praktiskt musicerande och kulturarvsintresse har han skapat sig en betydelsefull plats i finländsk musikforskning.
Arvet
Musikvetenskap kan idag mer karakteriseras som ett pluralistiskt och tvärvetenskapligt kunskapsfält än som den enhetliga disciplin som etablerades vid Åbo Akademi för hundra år sedan. Otto Anderssons, John Rosas och Fabian Dahlströms insatser som professorer i musikvetenskap vid Åbo Akademi framstår som fundamentala för ämnets etablering och utveckling vid akademin. Deras efterlämnade arbeten kräver dock specifik ämnesexpertis som inte längre självklart passar in i breda kulturvetenskapliga programhelheter. Musikvetenskapens traditionella fokus på partitur, historia och folkloristiska metoder har idag kompletterats av perspektiv från kulturstudier, medie- och teknikforskning, etnografi och digital humaniora. Därmed har ämnet blivit en del av bredare tvärvetenskapliga forskningsmiljöer där musikens särställning inte längre kan tas för given. Detta innebär inte att ämnets traditionella områden försvinner, men att de till viss grad kan förlora sin exklusivitet. Det som tidigare var kärnkompetens blir i sådana fall delar av större kunskapsfält där musik är ett av flera fenomen.
I detta hänseende kan eftermälet av Andersson, Rosas och Dahlström fungera som en påminnelse om hur även den tidiga musikvetenskapen kan vara både empiriskt rik, kulturellt förankrad och internationellt relevant. Med sin kombination av metodisk noggrannhet, historiskt djup och estetisk lyhördhet påvisar de värdet av fördjupning i materialet i en akademisk värld som idag dras mot alltmer övergripande teoretiska resonemang. Trots förändrade disciplinära landskap kvarstår deras samlingar, utgåvor och arkiv som grundläggande resurser för forskning inom en rad olika ämnesområden.
Källor
Intervjuer
Ann-Mari Häggman intervjuad via Teams av Niklas Nyqvist 27.5.2026. Inspelningen i mp4-format i författarens ägo.
Litteratur
Dahlström, Fabian 1993. ”Musikvetenskap, Sibeliusmuseum”. Åbo akademi 1918–1993: forskning och institutioner II, Humanistiska fakulteten, Teologiska fakulteten. Red. Solveig Widén, Åbo: Åbo Akademis förlag, 175–192.
Dahlström, Fabian 2020. John Rosas, Cellist – Kördirigent – Musikprofessor, Skrifter utgivna av Svenska folkskolans vänner –volym 224, SFV:s biografiserie 17. Helsingfors: Svenska Folkskolans Vänner.
Nyqvist, Niklas 2000. ”Fabian Dahlström – ett porträtt av en musiker och pedagog”. Hundra vägar har min tanke. Festskrift till Fabian Dahlström. Red. Glenda Dawn Goss, Kari Kilpeläinen, Pirkko Moisala, Veijo Murtomäki, Jukka Tillikainen. Helsinki: Werner Söderström Osakeyhtiö, 12–26.
Nyqvist, Niklas 2003. ”Fabian Dahlström, Musiikkitieteen professori”. Suomen kansallisbiografia 2, Bruhn–Fordell, Helsinki: Suomalaisen kirjallisuuden Seura, 330–331.
Rosas, John 1983. ”Otto Anderssons väg från Vårdö till Åbo Akademi". Historiska och litteraturhistoriska studier 58. Red. Torsten Steinby. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 99–136.