Musikvetenskapen vid Åbo Akademi 100 år

Johannes Brusila har sedan 2010 innehaft professuren i musikvetenskap vid Åbo Akademi. Före det jobbade han bland annat som assistent i musikvetenskap (1995–2000) samt som intendent (2000–2010) och föreståndare (2005–2010) för Sibeliusmuseum.

Inka-Maria Nyman disputerade i musikvetenskap vid Åbo Akademi 2025 och arbetade som universitetslektor vid ämnet 2025–26. För närvarande är hon forskardoktor i kulturanalys vid Åbo Akademi i projektet COMPEL (Co-Existing Money Practices in an Emerging Cashless Society) finansierat av Finlands Akademi. (Fotograf: Maria Nyman.)
I februari 1926 satt Helsingfors universitets docent Otto Andersson på tåget till Åbo tillsammans med Åbo Akademis rektor Severin Johansson. Under samtalet frågade rektor Johansson oväntat Andersson: ”När kommer du till Åbo Akademi?” Rektorns fråga speglar Anderssons vid det här laget redan betydande anseende både som forskare och som kulturpersonlighet. ”När ni bjuder mig”, svarade Andersson. Johansson sade då: ”Nog bjuder vi dig, bara du kan skaffa pengar.” Andersson tipsade om en förmögen kusin, den åländske skeppsredaren Robert Mattson, som sedan också visade sig vara villig att befästa sitt minne genom att donera de medel som behövdes.
Slutresultatet av samtalet på tåget var att Otto Andersson den 27 november 1926 installerades som den första innehavaren av Robert Mattsons professur i musikvetenskap och folkdiktsforskning vid Åbo Akademi. Professuren var naturligtvis av största relevans för den finlandssvenska musikforskningen, men den var också betydelsefull ur ett nationellt perspektiv. Det var nämligen den första ordinarie musikvetenskapliga professuren i Finland i och med att Ilmari Krohn, Anderssons lärare vid Helsingfors universitet, endast var extraordinarie professor.
När vi för ett par år sedan började planera hur man under 2026 kunde fira musikvetenskapens 100 år vid Åbo Akademi såg både världen och ämnets framtid annorlunda ut än nu. På en kort tid har det skett en rad ekonomiska åtstramningar som fått ökad fart av oförutsedda personalförändringar. Högskolepolitikens vågor har skvalpat allt högre och diskussionerna om hela ämnets framtid har accelererat. I stället för att överge tanken om att fira jubileumsåret har vi under de senaste två åren blivit alltmer övertygade om att man nu om någonsin bör lyfta fram ämnets historia och räckvidd, diskutera både bragder och utmaningar samt kritiskt reflektera över olika sidor av verksamheten förr och nu.
Under jubileumsårets lopp har ämnet således, i samarbete med olika aktörer, arrangerat en rad musikvetenskapliga tillställningar som riktat sig till både en akademisk publik och allmänheten. Till de akademiska evenemangen hör det 27:e nationella symposiet för musikforskning, rubricerat ”Ljudande gemenskapskänsla”, som ämnet stod värd för i april. Tillställningen arrangerades av ämnet och Finlands musikvetenskapliga samfund, i samarbete med musikvetenskapen vid Åbo universitet och Finlands musiketnologiska sällskap, och samlade en bred skara finländska musikforskare till intressanta samtal om såväl musikforskningens relevans på ett allmänt plan som pågående forskning mer detaljerat.
I samarbete med ämnet nordisk folkloristik och Sibeliusmuseum, som båda har sin bakgrund i Otto Anderssons professorsinstallation, har musikvetenskapen också arrangerat populärvetenskapliga evenemang i museets utrymmen. Målet har varit att erbjuda vetenskapliga perspektiv på engagerande teman och presentera forskningsrön kring aktuella frågor. Ett diskussionsbaserat format lanserades under namnet I länstolen på Sibeliusmuseum. I de här tillställningarna samtalar forskare med artister som sedan uppträder i kvällens andra del. De musikvetenskapliga samtalen har fokuserat på bland annat folkmusikens utveckling och position idag (med Maria Kalaniemi och Marjaana Puurtinen), humor och nya medieformer (med Alfred Backa) och musik och dialekt (med Månskensbonden). Årets sista I länstolen arrangeras i december och handlar om Lucia och olika sätt att förvalta och representera en musikalisk tradition. Under hösten har musikvetare även medverkat i två så kallade Kunskapskabaréer, där en forskares populärvetenskapliga föreläsning varvas med humoristisk improvisation framförd av skådespelare från Åbo Svenska Teater. Utöver de här föreställningarna har musikvetenskapen tillsammans med folkloristiken även sammanställt en jubileumsutställning Hundra år av vetenskapande på Sibeliusmuseum.
Det här specialnumret av Musiikin suunta och det därtill sammanhängande festseminariet den 21 november på Sibeliusmuseum innebär ett slags kulmination på jubileumsåret. Redan i ett initialskede valde vi att inte göra en referentgranskad vetenskaplig publikation om musikvetenskapens paradigmatiska eller pedagogiska utveckling under de gångna hundra åren. Ämnets nuvarande, närmast obefintliga resurser hade helt enkelt inte räckt till för det. En minst lika viktig orsak var dock att vi ville ha med sådana personliga minnen och synpunkter som ofta faller utanför det striktare vetenskapliga formatet. Genom att låta personer med anknytning till ämnets historia berätta fritt önskar vi få med informella perspektiv som tack vare just sin lediga stil kan tillföra sådant som inte syns i protokoll, statistik och matriklar. Att tidskriften heter Musiikin suunta, ”Musikens riktning”, känns i det här sammanhanget speciellt passande. Genom att nu blicka tillbaka på ämnets hundraåriga historia kan vi se vissa riktningar och tendenser som har formats i samspel med disciplinens och det omgivande samhällets allmänna utveckling, inklusive musikteknologiska och kulturpolitiska förändringar. Samtidigt gestaltas i den här volymen en bild av olika framtida stigar och potentiella riktningar.
Vår synvinkel kretsar naturligtvis kring musikvetenskapen vid Åbo Akademi, men vår bedömning är att volymen har betydelse för musikforskningen också i ett bredare perspektiv. I Finland är musikvetenskapen vid Åbo Akademi inte endast hemmet för den äldsta fasta professuren utan också unik i gränslandet mellan olika majoriteter och minoriteter, finskheter och svenskheter. För såväl rikssvenska som finska forskare representerar musikvetenskapen vid Åbo Akademi både något bekant och ett annorlunda perspektiv, ett välbehövligt ”andra”. Därför tror vi att läsare såväl i Finland som i övriga Norden kan känna igen sig i vissa beskrivningar, men även utveckla nya förståelser för musikvetenskapen och dess riktningar.
I publikationens tre första artiklar presenteras de gångna hundra åren periodiserade enligt professorsinnehavarna. Niklas Nyqvist inleder med att presentera de tre första professorerna Otto Andersson, John Rosas och Fabian Dahlström. Efter det följer Pirkko Moisalas personliga hågkomster om sin tid som professor, rubricerade ”Tio års fältarbete som professor i musikvetenskap vid Sibeliusmuseum”. Perioden efter Moisalas avgång fram till våra dagar beskrivs av ämnets nuvarande professor Johannes Brusila.
Musikvetenskapen vid Åbo Akademi har alltid haft en nära koppling till Sverige och denna sida av verksamheten belyses i två artiklar. I den första beskriver Gunnar Ternhag, som utöver sin långa karriär i Sverige även varit t.f. professor vid Åbo Akademi, hur relationerna över Ålands hav utvecklats under årens lopp. I den andra analyserar ämnets docent, tidigare generaldirektören för Statens musikverk Dan Lundberg Otto Anderssons roll vid grundandet av Svenskt visarkiv.
För att utvidga bilden av akademikern Otto Andersson har vi även infogat en intervju med Jan Otto Andersson, vars far Sven adopterades av Otto Andersson och som därmed växte upp i Otto Anderssons närmaste familjekrets. I intervjun berättar Jan Otto om sina personliga minnen av Otto under vintermånaderna i Åbo centrum och somrarna på villan i den åländska skärgården.
Perioden då professuren ännu innefattade både musikvetenskap och folkdiktsforskning beskrivs av Ulrika Wolf-Knuts genom hennes personliga hågkomster om att skriva en artikel om balladen ”Jungfrun i hindhamn”. Tiden då det ännu fanns en personalmässig koppling mellan musikvetenskapen och körverksamheten beskrivs i sin tur av Ulf Långbacka, som i över 30 år innehade en tjänst i vilken det ingick både musikvetenskaplig undervisning och kördirigering.
Student- och alumnperspektiv på musikvetenskapen erbjuds i tre artiklar. I den första minns Inger Jakobsson-Wärn hur det var att studera i slutet av 1970-talet. Hennes perspektiv fördjupas av att hon efter sin magisterexamen arbetade som amanuens vid musikvetenskapen och Sibeliusmuseum samt därefter som intendent för Sibeliusmuseum. Hur det varit att som musikvetare arbeta inom musiklivet beskrivs av Ros-Mari Djupsund, som har haft en exceptionellt lång och mångsidig karriär inom musikadministration. Musikintresserade personers studiemöjligheter förändrades på 1990-talet som en följd av yrkeshögskolereformen och den så kallade Bologna-processen, som gjorde det möjligt för studerande med yrkeshögskoleexamen att söka direkt till magisternivå på universitet. Kaj Ahlsved behandlar den här nya studiestigen utgående från sina egna och två alumners erfarenheter.
I den sista artikeln diskuterar Inka-Maria Nyman musikvetenskapens nätverk och samspel med samhället. Förutom att hon presenterar ämnets långa och mångskiftande traditioner i Åbos akademiska liv, beskriver hon på ett allmänt plan hur musikvetenskapen och musikvetarnas arbete bidrar till såväl konstnärlig som social och ekonomisk utveckling.
Vårt urval av skribenter och deras perspektiv erbjuder naturligtvis bara några få infallsvinklar på musikvetenskapens historia vid Åbo Akademi. Vi har också varit pinsamt medvetna om det här under arbetsprocessen. Nu har vi till exempel inte haft möjlighet att skapa en grundligare genomgång av musikvetenskapens disciplinära, paradigmatiska historia eller utveckling av pedagogiken i ämnet. Likaså hade det varit intressant, men svårligen genomförbart, att publicera en detaljerad personalhistorik, studentmatrikel eller lista över avlagda avhandlingar på de olika examensnivåerna. En av de största bristerna är förmodligen att vi inte haft utrymme att diskutera Musikvetenskapliga ämnesföreningen Ottos (grundad 1984) betydelse för ämnet. Vår förhoppning är att ämnesföreningens historia någon gång sammanställs i en egen publikation. Vi hoppas att det här tidskriftsnumret med sina översikter och ögonblicksbilder ändå sammantaget förmår ge en uppfattning av ämnets bedrifter, betydelse, mångsidighet och livskraft under de gångna hundra åren.
Liksom alla historiska tillbakablickar berättar också den här minst lika mycket om sin tid som om det förflutna som den försöker beskriva. I skrivande stund står musikvetenskapen vid Åbo Akademi inför stora utmaningar. Den 6 oktober 2026 beslöt styrelsen att musikvetenskapen utgår som kandidatämne men fortgår som magisterämne vid universitetet. Vad det här betyder för ämnet under de kommande hundra åren återstår att se. Det man dock kan säga på basis av det gångna seklet är att ämnet har sin givna plats i universitetet, musiklivet och samhället över lag.