Musikvetenskapen vid Åbo Akademi 2007–2026: gamla utmaningar och nya förväntningar

Johannes Brusila har sedan 2010 innehaft professuren i musikvetenskap vid Åbo Akademi. Före det jobbade han bland annat som assistent i musikvetenskap (1995–2000) samt som intendent (2000–2010) och föreståndare (2005–2010) för Sibeliusmuseum.
För musikvetenskapen vid Åbo Akademi har utvecklingen under 2000-talet inneburit framgångar på flera områden, samtidigt som ämnet fått kämpa allt hårdare med samma utmaningar som under de föregående decennierna. Verksamhetens ramverk formas fortsättningsvis av statliga styråtgärder, det finlandssvenska universitetets särprägel och olika musikvetenskapliga paradigmatiska skiftningar. Under de senaste femton åren har de här elementen dock lett till successivt ökande prövningar, som på ämnesnivå konkretiserats i radikala nedskärningar och omstruktureringar.
I det här bidraget har jag valt att diskutera sådana aspekter som jag ser som centrala för musikvetenskapens utveckling under de senaste tjugo åren. Detaljerna för hur ämnets framtid kommer att utformas från och med hösten 2027 är i skrivande stund oklara, men klart är att ämnets kandidatstudier utgår. I det här läget är det bra att fråga sig vad som hänt under de senaste decennierna och hur vi har hamnat här samt kanske också hur man i nuläget kan eller borde se på framtiden.
Min presentation färjas förmodligen av att händelserna ligger nära i tiden och kanske rentav består av pågående processer, vilket naturligtvis kan leda till att jag inte ännu hunnit skapa en lämplig distans för att se helheten ur ett vidare perspektiv. Likaså är jag förmodligen förblindad av min egen roll i förloppen. Samtidigt hoppas jag att jag med mina personligt färgade hågkomster ändå kan ge ett inifrånperspektiv på hur det hela sett ut.
Professurens vara eller inte vara 2007–08
När Pirkko Moisala övergick från professuren i musikvetenskap vid Åbo Akademi till motsvarande tjänst vid det finska grannuniversitetet Åbo universitet utnämndes jag 1.8.2007 till forskningsledare och ämnesansvarig för att trygga verksamhetens fortsättning på kort sikt. För fakultetsledningen öppnades dock möjligheten att skära ner i utgifter genom att dra in professuren och till och med lägga ner hela ämnet. Fakultetsdirektören presenterade i oktober 2007 alternativa framtidsscenarier för musikvetenskapen; ämnet kunde göras till ett biämne, man kunde ha antagning vart annat år, examinationen på högre nivå kunde köpas från utomstående inrättning, ämnet kunde integreras i något eller några andra kulturämnen, samarbetet med till exempel Yrkeshögskolan Novia kunde utvecklas, eller så kunde hela ämnet omformas till exempelvis ett forskningsinstitut.
Musikvetenskapen besvarade fakultetsledningens visioner med att kritiskt ifrågasätta realismen i planerna. Med större sannolikhet skulle det endast bli svårare att verka och leva upp till ”produktionsförväntningarna” om man förändrade ämnets status och skar ner i resurserna. Att externalisera till exempel examinationen skulle vara svårt då det inte fanns någon annan svenskspråkig musikvetenskap i landet. Likaså skulle det bli besvärligt att skapa fungerande samarbete med andra enheter vid eller utanför universitetet då musikvetenskapen har en dels musikspecifik, dels vetenskaplig grund, vilket i en sådan här kombination inte går att finna i några andra institutioner. Över lag betonade musikvetenskapen att ämnet i egenskap av ett finlandssvenskt kulturbärande ämne är av strategisk betydelse för Åbo Akademi och att professuren ursprungligen är en donationsprofessur.
Personligen minns jag hur jag som ämnesansvarig hamnade i en offentlig debatt med Åbo Akademis förvaltningsdirektör, som i medierna ifrågasatte ämnets existensberättigande. Musikvetenskapens studerande lyckades också fånga mediernas intresse genom att sjunga bland annat Modersmålets sång vid ingången till fakultetsrådets möte, där man skulle ta ställning till musikvetenskapens framtid– ett tilltag som till och med kom med i den finlandssvenska huvudnyhetssändningen på tv. Bland andra professor emeritus Fabian Dahlström, dirigent Ulf Söderblom och tonsättaren, tidigare professorn i musikvetenskap vid Åbo universitet Mikko Heiniö engagerade sig för ämnet. Oron för musikvetenskapen växte till att gälla alla små humanvetenskapers framtid vid Åbo Akademi och i början av december 2007 demonstrerade över 100 personer mot hotande nedskärningar.
Den offentliga debatten omfattade småningom även större principiella frågor om humanvetenskapernas och hela Åbo Akademis framtid, möjligheter och utmaningar. Slutligen meddelade Stiftelsen för Åbo Akademi i början av februari 2008 att den önskar gratulera Åbo Akademi, som nyss fyllt 90 år, med ett speciellt ekonomiskt stöd. Det rörde sig om ett betydande årligt bidrag om 350 000 euro över en period av 10 år, dvs. totalt 3,5 miljoner euro, för att säkerställa ”sju kulturprofessurer med finlandssvensk förankring”, som det formulerades i pressutskick. Professuren i musikvetenskap var en av dessa sju.
Stiftelsens stöd till Åbo Akademi kan te sig som en självklarhet med tanke på dess grunduppdrag att ekonomiskt delta i att upprätthålla universitetet. Samtidigt måste man även konstatera att det förmodligen inte innebar något märkbart större stöd till Åbo Akademi som helhet, utan snarare om att stiftelsen och universitetet gemensamt kom överens om att offentligt öronmärka en del av det årliga stödet för just det här ändamålet. Beslutet är dock anmärkningsvärt eftersom stiftelsen sedan förstatligandet av Åbo Akademi 1981 hade dragit sig från att finansiera universitetets grundfunktioner, som staten i samband med förstatligandet hade förbundit sig att själv finansiera och utveckla. Man kan förmodligen se Stiftelsen för Åbo Akademis ändrade hållning, liksom i viss mån universitetets, som ett slags tilltagande ansvarskänsla gentemot de donatorer som en gång i tiden överlämnat privata medel för att skapa och trygga verksamheten vid universitetet. I början av 2000-talet försökte man återskapa en donationskultur i Finlands universitetsvärld, starkt pådriven av staten, och nedskärningar i tidigare donationsprofessurer skulle ha rimmat illa med det målet.
Utfallet för musikvetenskapens del blev att professuren lediganslogs och jag tillträdde slutligen som ordinarieprofessor 1.6.2010. Den utdragna processen inbegrep dock olika tillfälliga arrangemang där jag skötte tjänsten som forskningsledare (läsåret 2007–2008) och professor i tjänsteförhållande (hösten 2009), Erkki Huovinen som professor i tjänsteförhållande (läsåret 2008–2009) och Tobias Pontara som forskningsledare (våren 2010).
Samma turbulens präglade ämnets universitetslärartjänst, som sköttes av Tobias Pontara (läsåret 2008–2009 och sommaren 2010), Karin Lagergren (våren 2010) och John Richardson (hösten 2010). De tillfälliga arrangemangen fick ett slut 2011 då Camilla Hambro erhöll fast anställning som universitetslärare 50 % (anställningen omvandlades till heltidstjänst 2016).
Läget stabiliserades således i fråga om musikvetenskapens framtid och personalresurser under 2010-talet. Flera grundläggande utmaningar kvarstod, men den trygghet som Stiftelsen för Åbo Akademis stöd innebar erbjöd en möjlighet till långsiktigare planering av verksamheten.
Den slutliga separationen från Sibeliusmuseum och körerna
Det stramare ekonomiska läge som ledde till diskussionerna om professurens och hela musikvetenskapens framtid återspeglade sig också i förhållandet mellan Humanistiska fakulteten och Sibeliusmuseum, vilket i sin tur även kom att beröra musikvetenskapen. Ur fakultetens synvinkel utgjorde Sibeliusmuseum en allt större kostnad som inte inbringade några prestationer enligt de finansieringsmodeller som ministeriet utarbetat för universiteten (se Pirkko Moisalas artikel i den här publikationen). Fakulteten försökte därför få museet överfört till någon annan administrativ enhet och musikvetenskapen flyttad från museibyggnaden till humanistcentret Arken i andra ändan av Biskopsgatan. För musikvetenskapen innebar det här en stor förändring, men ämnets möjligheter att påverka processerna var små.
Det första steget i separationen togs med ett nytt reglemente för Sibeliusmuseum som trädde i kraft i början av 2005. I den stipulerades att ”Sibeliusmuseum vid Åbo Akademi lyder under Humanistiska fakulteten och verkar i nära anknytning till ämnet musikvetenskap”. Det här betydde att man omdefinierade begreppet Sibeliusmuseum, som ännu i det föregående reglementet hade använts som en samlande benämning på praktiskt taget all dåvarande verksamhet i Sibeliusmuseums byggnad, såsom samlingarna, arkiv- och utställningsverksamheten, studentkörs- och orkesterverksamheten samt musikvetenskapen. Likaså innebar det att förhållandet till musikvetenskapen i det nya reglementet omformades så att museet nu verkade ”i nära anknytning” till ämnet, som enligt reglementet skulle ha minst en företrädare i museets ledningsgrupp.
Under de påföljande åren drev fakulteten även på att musikvetenskapen skulle flytta till humanistcentret Arken, dit fakultetens övriga ämnen redan hade samlats då de nybyggda utrymmena togs i bruk 2004. Det hela blev ett utdraget projekt där jag emellanåt upplevde att fakulteten och musikvetenskapen inte riktigt talade samma språk. För musikvetenskapens del rörde det sig om en stor mental och kulturell omställning då enheterna inom Sibeliusmuseum alltid fungerat sammanbundna med varandra och med stöd av de synergieffekter kopplingarna skapat. Flytten väckte också flera direkt negativa reaktioner. Ett exempel på det här är professor emeritus Fabian Dahlströms skrivelse till fakulteten, där han påminde om att Sibeliusmuseums byggnad uppfördes 1968 med övervägande del externa medel och att Åbo stad hade infogat ett förbehåll för sin finansieringsandel som gjorde det omöjligt att använda byggnaden till något annat än musikaliska ändamål.
Såväl ämnet som Dahlström påpekade att en flytt skulle innebära stora praktiska utmaningar som måste lösas före något konkret kunde hända. Frågorna berörde till exempel hur lektor Ulf Långbackas arbete skulle arrangeras då han till hälften jobbade med studentkörerna i Sibeliusmuseum och till andra hälften med musikvetenskap i Arken. Likaså behövde ämnet för sin undervisning instrument och teknisk utrustning som inte fanns i de utlovade nya utrymmena. Den största frågan var dock hur man skulle arbeta i Arken om de samlingar med litteratur, noter, fonogram, arkivalier, instrument osv., som sedan 1926 byggts upp för att stöda musikvetenskaplig undervisning och forskning, blev kvar i Sibeliusmuseum.
Trots musikvetenskapens frågor och farhågor bestämde fakulteten att en flytt skulle ske sommaren 2011. Det visade sig ur musikvetenskapens synvinkel vara omöjligt att genomföra inom utsatt tid på grund av alla olösta praktiska problem. Redan genomgången av biblioteket i Sibeliusmuseum krävde att jag tillsammans med museiintendenten Inger Jakobsson-Wärn gick igenom varje volym i samlingarna för att avgöra huruvida boken kunde anses tillhöra museet eller musikvetenskapen – en massiv uppgift då frågan aldrig aktualiserats under de föregående 85 åren. Till slut lovade fakulteten finansiera piano, utrusning, böcker och skivor åt ämnet som kompensation för det som blev kvar i Sibeliusmuseum. Flytten förverkligades således stegvis och slutfördes under 2012.

Fakulteten lyckades slutligen 2015 avskilja Sibeliusmuseum från sin organisationsstruktur genom att vid universitetet skapa en fristående enhet bestående av Åbo Akademis bibliotek, Sjöhistoriska institutet och Sibeliusmuseum. Universitetsbibliotekets överbibliotekarie blev chef för den nya helheten, men i praktiken fungerade de skilda delarna förhållandevis självständigt. Fyra år senare överfördes Sibeliusmuseum från Åbo Akademi till Stiftelsen för Åbo Akademi. Det här innebar att banden mellan Sibeliusmuseum och musikvetenskapen slutligen klipptes av. Musikvetenskapen nämndes inte längre i museets styrdokument, ämnet hade inte längre någon representation i museets ledningsgrupp, museiledningen behövde inte ha någon musikvetenskaplig behörighet och småningom avskaffade också ämnet sina kurser i musikmusei- och arkivverksamhet.
Parallellt med separationen från Sibeliusmuseum skedde också en distansering från studentkörsverksamheten. Ännu i slutet av 1970-talet kunde medverkan i Florakören, Brahe Djäknar eller Akademiska Orkestern vara en integrerad del av studierna. Småningom försvann dock den här kopplingen och ensemblerna utvecklades till ambitiösa amatörgrupper som attraherade musikintresserade från hela universitetsvärlden och även utanför den. Därmed blev det också aktuellt att omforma lektoratet som till 50 % bestått av dirigering och till 50 % av undervisning i musikteoretiska och -historiska kurser vid ämnet. Det här skedde slutligen när Ulf Långbacka gick i pension från dirigentdelen av sitt jobb 2023, som den sista lektorn vid en musikvetenskaplig institution i Finland med gedigen praktisk tonsättar- och dirigentbakgrund, kan man tillägga. När musikvetenskapens resurser också i övrigt var hotade separerades slutligen dirigentdelen från lektoratet i samband med att Hanna Kronqvist (för övrigt alumn från musikvetenskapen vid Åbo Akademi) valdes till ny dirigent för studentkörerna.
Musikvetenskapens separation från Sibeliusmuseum och körerna innebar oundvikligen en stor förändring om man jämför med hur ämnet hade utformats under dess första decennier. Reformerna påtvingades i sista hand av större skeenden, som ämnet inte kunde påverka i någon större utsträckning. Jag är nästan benägen att säga att det var sådant som, sett i ett historiskt perspektiv, skulle hända förr eller senare. Flytten till Arken var ett logiskt led i fakultetens önskan att inte bara sänka kostnaderna utan också utveckla samarbetet mellan de humanvetenskapliga ämnena. Ur det perspektivet kan man säga att musikvetenskapens vardagliga samarbete med Sibeliusmuseum faktiskt ersattes av ökade informella kontakter till de övriga humanvetenskapliga ämnena, vilket förmodligen också underlättade studierna då antalet ämnesöverskridande kurser så småningom även ökade. Samtidigt måste man dock konstatera att digitaliseringen, postcovid-periodens distanslösningar och andra övergripande förändringar ledde till att frågor om fysisk arbets- eller studieplats fick en helt annan – kanske rentav underordnad – karaktär under 2020-talet. Tiden skulle också visa att samarbetet humanvetenskapliga ämnen emellan inte nödvändigtvis blev bättre av en fysisk närhet.
Samordning och särart
En central trend i 2000-talets högskolepolitik har varit försöken att skapa större – och enligt ministeriet därmed kostnadseffektivare – utbildningsenheter. Som ett led i utvecklingen har man också från statsmaktens sida väntat sig att universiteten själva skulle göra så kallade bortval, det vill säga skära ner i ämnesutbudet och specialisera sig på ett mindre antal fokusområden. För ett litet universitet som Åbo Akademi, som dessutom traditionellt värnat om sitt breda utbildningsansvar, har det här varit utmanande. Universitetets och framför allt de humanvetenskapliga ämnenas svar på de här kraven har oftast varit att samordna utbildningen så långt det varit möjligt utan att ändå skära i inriktningar eller ämnen. Samtidigt har man dock tvingats väga kravet på samordning mot den disciplinära specialisering och fördjupning som trots allt utgör grunden för all vetenskaplig forskning och universitetsutbildning.
Den största universitetsadministrativa konsekvensen av statsmaktens politik var att man slog samman universitetets olika avdelningar till större enheter. I medlet av 2010-talet ledde det här till att Humanistiska fakulteten utvidgades till att innefatta även psykologi och teologi under den samlande benämningen Fakulteten för humaniora, psykologi och teologi. I den nya fakulteten ingick musikvetenskapen i utbildningsprogrammet för Kultur, historia och filosofi. Redan tio år senare bedömdes den här strukturen föråldrad och 2025 samlades universitetets ämnen i två fakulteter: Fakulteten för human- och samhällsvetenskaper och Fakulteten för naturvetenskap och teknik. Musikvetenskapen placerades i den förra, som en del av Kultur, historia och filosofi (som i sin tur ingick i Institutionen för humanvetenskaper).
Även om många av de rent administrativa och strukturella reformerna till det yttre varit omfattande har deras praktiska betydelse i det akademiska arbetet inte till alla delar blivit lika stora. En mera relevant substantiell fråga har varit hur undervisningen i de nya enheterna i praktiken samordnats. Redan Stiftelsen för Åbo Akademis donation till de sju kulturprofessurerna inbegrep ett krav på ökat samarbete ämnesgrupperingar emellan, vilket möttes med ett antal allmänna kurser. Samarbetet fördjupades dock gradvis under de kommande åren så att man ökade antalet gemensamma introduktionskurser i början av studierna och vetenskapsteoretiska och metodologiska kurser i ett senare skede av studierna.
Sett i efterhand har de senaste årtiondena präglats av tätt duggande organisatoriska och undervisningsrelaterade reformer, som ofta förverkligats i hast utan grundligare konsekvensbedömning av de genomförda eller de förestående ombildningarna. Ministeriebestämmelser och utbildningsreformer har också framtvingat förnyelser i antagningsprocesserna så att man avskaffat ämnesspecifika och skapat större antagningsmål. Sammantaget har förskjutningen mot det generella framom det ämnesspecifika inom antagning och kursutbud, liksom skapandet av större administrativa helheter, inneburit utmaningar för ett ämne som musikvetenskap, för vilket specialkompetenser som i praktiken inte undervisas vid skolor är centrala. Som ett försök att förmildra effekten av de här tendenserna har musikvetenskapen vid Åbo Akademi försökt hitta möjligheter till samarbete med andra musikutbildningar.
Redan under Pirkko Moisalas tid initierades samarbetsprojektet Musicare mellan Åbo Akademis, Åbo universitets och Åbo Yrkeshögskolas musikutbildningar. Småningom tynade det dock bort för att delvis ersättas av ett bredare kulturutbildningssamarbete som lanserades 2020 under benämningen Kulturcampus. De konkreta synergieffekterna blev sist och slutligen blygsamma delvis på grund av utbildningarnas olika målsättningar och förutsättningar, men framför allt i Åbo Akademis fall som en följd av den komplexa språkfrågan. Ännu på 2010-talet brukade studenterna på Åbo Akademis och Åbo universitets introduktionskurser i musikvetenskap gästa grannuniversitetets motsvarande kurs, men ungefär samtidigt som man avskaffade studentexamensprovet i det andra inhemska språket började det bli allt svårare att få det hela att fungera språkligt. Musikvetenskapen vid Åbo Akademi försökte också diskutera mer utvecklade, institutionaliserade samarbetsformer med Yrkeshögskolan Novias musikutbildningar, men utan större framgång, förmodligen som en följd av skillnaderna i utbildningarna och den geografiska distansen.
Samarbetet har varit mest fruktbart inom forskarutbildningen. Den nationella forskarskolan (senare nätverket) för musikforskning fick så småningom en flerspråkigare prägel och erbjöd ämnets doktorander en möjlighet att socialisera sig med den finländska musikvetargemenskapen. På motsvarande sätt har doktoranderna sedan 2014 haft en möjlighet att diskutera sina arbeten med svenska musikvetare under gemensamma doktorandnätverksmöten som arrangerats i Sverige och Åbo.
Toppstyrda reformer har således lett till dels ökat samarbete över ämnesgränser inom universitetet, dels ett tilltagande ämnesspecifikt samarbete utanför universitetet som ett slags garant för behövliga specialkompetenser. Båda samarbetsformers grundproblem är dock att ministeriets finansieringsmodeller betonar konkurrens snarare än kollaboration. För ett litet svenskspråkigt specialämne som musikvetenskapen vid Åbo Akademi har det här inneburit större problem än själva samarbetet med andra ämnen. Ämnet har trots allt haft en rätt inkluderande och mångsidig disciplinär profil, men dess särart och småskalighet har alltid inneburit en ofördelaktig förhandlingsposition.
Mångskiftande musikvetenskaplig utveckling
I flera beskrivningar av musikvetenskapens idéhistoriska utveckling utmålas millennieskiftet som en tid av motsättningar, då den så kallade nya musikvetenskapen ifrågasatte den äldre musikvetenskapens metoder och rön. Vid Åbo Akademi skedde onekligen ett paradigmskifte när Pirkko Moisala tillträdde som professor (se hennes artikel i den här publikationen). När man ser på utvecklingen ur dagens perspektiv verkar det dock som om de dåtida motsättningarna kanske redan hör till det förgångna och en stor del av det som verkade radikalt på sin tid med åren har blivit en del av musikvetenskapens mainstream (medan annat kanske redan hamnat i skymundan). Det nya millenniet har i viss mån fört med sig nya gränsdragningar inom musikforskning, såsom mellan mer humanvetenskaplig och mer naturvetenskapligt inriktad forskning, eller mellan vetenskapsuniversitetens forskningstraditioner och konstnärlig forskning vid konstuniversitet. Spänningarna mellan de här inriktningarna har dock inte nämnvärt påverkat den musikvetenskapliga verksamheten vid Åbo Akademi.
I praktiken har forskningen oftast utformats utifrån tjänsteinnehavarnas intressen. Ämnets traditionella specialområde, musikandet bland Finlands svenskspråkiga befolkning, har fortsättningsvis haft sin plats i verksamheten, inte minst som en följd av mitt eget arbete. Ett exempel på det här är forskningsprojektet Digitaliseringens inverkan på minoritetsmusik: Finlandssvensk musikkultur som fallstudie, som finansierades av Svenska Litteratursällskapet i Finland (se Brusila m.fl. 2024). Universitetslärare Camilla Hambro fortsatte å sin sida ämnets musikhistoriska och -analytiska traditioner, liksom den genusvetenskapliga inriktning som infördes av Pirkko Moisala. Hambro genomförde bland annat ett större forskningsprojekt om Laura Netzel (Hambro 2020) och verkade aktivt i KVAST: Kvinnlig Anhopning av Svenska Tonsättare med att sammanställa en databank med konstmusik skriven av kvinnliga tonsättare. Ulf Långbackas musikvetenskapliga arbete inbegrep inte forskning, men som lärare fortsatte han i sina föregångares spår med undervisning i musikhistoria och musikanalys. Under sina tjänstledigheter skapade han också ett stort antal kompositioner där konst och det akademiska kombineras på olika sätt, såsom till exempel Åbo Akademis 100-årskantat Undrans mosaik (2018), operan Henrik och Häxhammaren (2011) samt flera gränsöverskridande projekt med aktuella klimat-, jämställdhets- och minoritetsteman. Bland de externfinansierade forskarna kan framför allt nämnas Anna-Elena Pääkkölä, som i sina Finlands Akademi-projekt Performances of Body and Voice Politics in the Music Videos of Women Indie Pop Musicians in the Nordic Region (2020–2024) och Multimodal Performances of Nordic Nature and Climate Change in Women’s Popular Music Performances, 2018–2025 (2025–2029) fokuserat på nordiska kvinnliga artisters musikvideor ur olika perspektiv.
Om man försöker ringa in någon allmän trend inom forskningen kan man förmodligen säga att musikvetenskapen till vissa delar följt den generella socialkonstruktivistiska vändningen i human- och samhällsvetenskaperna (jfr Lindberg 2018). I flera av musikvetenskapens doktorsavhandlingar (se bilaga i den här publikationen) har forskaren närmat sig musikfenomenen såsom de formats av språklig, social och kulturell interaktion. Ämnet för avhandlingen, liksom exakt vilken musik som studeras, kan dock variera stort.
Hur de olika paradigmskiftena kommit fram i undervisningen har förmodligen mest berott på hur lärarna inlemmat de olika idéerna i sina egna kurser. Studiernas grundstruktur har dock långt bevarats. Grundstudierna har bestått av en allmän presentation av musikvetenskapligt tänkande och ämnets specialområden, en kurs i musikteori och -analys och kurser där olika genrer – såsom västerländsk konstmusik, populärmusik, jazz, folkmusik och utomeuropeisk musik – presenteras överskådligt. I ämnesstudierna har betoning lagts på metod- och teoristudier, medan de fördjupade studierna har utformats som stöd för studentens arbete med masteravhandlingen.
I ett historiskt perspektiv kan man kanske säga att den största förändringen ändå har skett i hur man överhuvudtaget förhåller sig till undervisning. På basis av de få källor som finns kan man dra slutsatsen att undervisningen under till exempel Otto Anderssons tid var anspråkslös (se Dahlström 1993: 178) och att ansvaret för studiegången länge låg på studenten (se Wolf-Knuts artikel i den här publikationen). Med tiden har det skett en radikal förändring genom satsningar på universitetspedagogik, tekniska innovationer och nya sätt att förhålla sig till studenternas inlärning. Bakgrunden till utvecklingen går att finna i kraven på ökad ”produktion” och effektivisering av verksamheten. Paradoxalt nog har samma krav med tiden lett till allt fler självstudiekurser och kurser för stora studentgrupper med olika bakgrund. För musikvetenskapen har det här skapat speciella utmaningar, eftersom redan ämnets egna studenter kan ha en mycket brokig bakgrund. Tidigare hade man i regel studerat vid ett musikinstitut före man inledde studier i musikvetenskap, men numera är det allt vanligare att man är självlärd eller har stora men smala kunskaper om något mycket specifikt delområde inom musik.
Med åren har också satsningarna på studiernas arbetslivsorientering ökat. En seglivad uppfattning om musikvetenskap är att studierna leder till arbetslöshet. Bland annat då musikvetenskapens professur var hotad hösten 2007 anförde Åbo Akademis förvaltningsdirektör (själv kemist till sin utbildning) i en intervju i Radio Vegas Maktfaktorn 29.10.2007 att det är ”absurt” att utbilda så många musikvetare i Finland för att de ”endast kan bli musikrecensenter” och ”det finns gränser för hur mycket musikrecensenter det behövs i Finland”. I själva verket har utexaminerade från ämnet då, liksom senare, placerat sig mångsidigt som bland annat administratörer inom festivalorganisationer och orkesterverksamhet samt läroinrättningar, i den privata musikindustrin, på musikarkiv och -bibliotek, i kommunal och regional kulturförvaltning, i kyrkliga samfund, inom vårdsektorn samt naturligtvis inom skapande musikverksamhet och i det akademiska.
Högskolepolitisk åtstramning och uppskruvade mätsystem
I ett vidare perspektiv följer musikvetenskapens utveckling vid Åbo Akademi de större trender som präglat universitetspolitiken under de gångna hundra åren. I Åbo Akademis hundraårshistorik sammanfattar Anders Ahlbäck och Henry Nygård (2018) universitetets förhållande till samhället i tre faser: den första fasen kännetecknas av ett humboldtskt klassiskt bildningsideal, som på 1960-talet övergick till en politisering av universiteten, för att från och med 1990-talet ersättas av en starkare ”ekonomisering”, dvs. ökad samhällsanpassning framtvingad med hjälp av finansiella styrmedel. Ahlbäck och Nygård betonar att man kan beskriva utvecklingen i negativa termer, som en stark instrumentalisering av universitetsverksamheten, eller i positiva termer, som ett närmande mellan universiteten och samhället. Ur musikvetenskapens perspektiv är det dock uppenbart att de nya ideologierna otvetydigt inneburit allt större utmaningar förorsakade av ämnets litenhet, dess position som enda finlandssvenska institution av sitt slag och musikens speciella karaktär som studieområde.
Viktigt i sammanhanget är att notera att ämnet inte nödvändigtvis presterat sämre än under tidigare perioder. Utmaningen skapas helt enkelt av att förväntningarna reviderats radikalt. Det har således blivit allt svårare för ett litet humanvetenskapligt ämne att uppnå de nya kraven såsom de manifesteras i finansieringsmodellerna. Ett bra exempel på det här är det man som en följd av ekonomiseringen numera benämner examensproduktion. Under Otto Anderssons tjugo år som ordinarie professor utexaminerades fyra magistrar i musikvetenskap och ingen doktorsdisputation hölls före 1946, då Andersson pensionerades (Dahlström 1993: 178). Jämför man det här med 2000-talet, då enbart antalet doktorsdisputationer i musikvetenskap i skrivande stund uppgått till 13 (se bilaga i den här publikationen), dvs. i medeltal en doktor vartannat år, förstår man hur läget förändrats. Att som ett litet ämne med ytterst små personalresurser i en turbulent tidsperiod uppnå ett sådant resultat bör betraktas som en prestation. Ändå är det inte tillräckligt för att möta de accelererande produktionskraven, oberoende av hur mycket effektivare man är än tidigare.

Musikvetenskapen vid Åbo Akademi skapades inte endast för att möta en efterfrågan på utbildade svenskspråkiga specialister utan i minst lika stor grad som ett led i en språknationalistisk mobilisering, vilket inbegrep idéer om universitetet som en vetenskapligt manifesterande, kulturbärande svensk institution i Finland (jfr Ahlbäck och Nygård 2018: 15). Med tiden har denna självklara, men samtidigt alltmer komplexa språkpolitiska utgångspunkt blivit utmanande som en följd av bland annat svenskans förändrade ställning, regionalpolitik och allt mindre årskullar.
De förändrade förväntningarna gäller ofta ämnenas storlek mätt i antal studerande och examina. Musikvetenskapen vid Åbo Akademi hade förmodligen sin största tillströmning av studerande på 1990-talet då flera svenskspråkiga studerande från framför allt Österbotten kom till Åbo för att studera praktiska musikfärdigheter vid konservatoriet och parallellt läsa musikvetenskap vid Åbo Akademi. Yrkeshögskolereformen och satsningarna på den svenskspråkiga yrkeshögskoleutbildningen i musik i Jakobstad innebar att det här tillflödet minskade för att endast delvis ersättas av studenter som efter avslutade yrkeshögskolestudier fortsatte med magisterstudier vid Åbo Akademi (se Ahlsved i denna publikation).
Att få potentiella sökande att intressera sig för ämnet har dessutom blivit allt svårare som en följd av de antagningsreformer man genomfört vid universitetet på 2010- och 2020-talen. Gradvis har man ersatt ämnesvisa prov och gått över till antagning på basis av studentexamen eller allmänna högskoleprov. I och med att ministeriet krävde större antagningsmål valde man vid Åbo Akademi dessutom att slå samman humanvetenskaperna till ett gemensamt antagningsmål benämnt Kultur, historia och filosofi, som bestod av totalt åtta ämnen. Att i det här läget engagera eller mäta fallenhet hos en potentiell musikvetenskapsstuderande blir i praktiken mycket svårt. Redan att informera om ett ämnes existens är besvärligt om det inte förekommer som skolämne. Reformerna har också lett till att ämnesföreningarna, såsom musikvetenskapliga ämnesföreningen Otto, haft svårt att uppehålla sin verksamhet.
Det är dock, igen, skäl att minnas att ämnet alltid har varit litet – det är först under 2000-talet som det här har blivit ett existenshotande problem. I flera årtionden var det vanligt med två-tre studenters årskullar (av vilka alla inte ens utexaminerades). En anekdot om Otto Andersson är beskrivande. Det berättas att Andersson återvände till Sibeliusmuseum efter sommarferierna och frågade amanuensen om det har kommit några nya studerande. När amanuensen svarade nej, sade han: ”Vad bra, då sätter vi i gång och börjar jobba”. Efter att Andersson formellt pensionerats skötte han professuren på kortvariga förordnanden utan större arbetsinsats och han lär till och med ha hänvisat en nyantagen student, som gärna hade haft musikvetenskap som huvudämne, till Helsingfors universitet (Dahlström 1993: 184).
På doktorandnivån har studentinflödet utvidgats med allt fler rikssvenska forskarstuderande. En bidragande orsak till det här har varit att det i Sverige krävs finansiering för att man skulle kunna bli antagen till doktorandstudier medan man i Finland kan bli antagen också utan finansiering. I det här skedet är det värt att notera att musikvetenskap, i skillnad till många andra humanvetenskapliga ämnen vid Åbo Akademi, inte har egna direkt eller indirekt öronmärkta fondmedel att stöda sig på inom de i och för sig förmögna finlandssvenska fonderna. Flera doktorander har med andra ord genomfört sina hela avhandlingsprojekt utan någon som helst finansiering.
Konsekvenserna av de nya universitetspolitiska kraven på Åbo Akademi, i kombination med musikvetenskapens litenhet, konkretiserades ofördelaktigt våren 2025. Först dog ämnets universitetslärare Camilla Hambro oväntat i början av februari och efter det gick lektor Ulf Långbacka i pension från sin musikvetenskapliga tjänstgöring. Som en följd av Åbo Akademis svaga ekonomi hade man redan tidigare utfärdat ett anställningsstopp, vilket innebar att man inte kunde utlysa jobben eller omforma dem till nya jobb. Det här läget har fortsatt till skrivande stund. Läsåret 2025–26 klarade sig ämnet i och med att man fick infört en andel musikvetenskap i universitetslektor Inka-Maria Nymans i övrigt institutionsallmänna arbete. Det här arrangemanget blev dock temporärt och läsåret 2026–27 har ämnet fått klara sig med mitt jobb, tillökat med Finlands Akademi-forskare Anna-Elena Pääkköläs insatser.
Mot en oviss framtid som magisterämne
Åbo Akademis kontinuerligt växande ekonomiska underskott ledde i början av hösten 2026 till att universitetet tvingades till omställningsförhandlingar med målsättningen att skapa breda kandidatprogram och minska antalet huvudämnen. För musikvetenskapens del förutspådde man allmänt att ämnet nu skulle slås samman med folkloristik och etnologi för att motarbeta de nackdelar som ämnenas litenhet förorsakade. Folkloristik och etnologi hade i själva verket redan tidigare gått samman till ett gemensamt kandidatämne kulturanalys, men bibehållit skilda magisterstudier. Att slå samman musikvetenskap med folkloristik hade naturligtvis också inneburit att cirkeln på sätt och vis slutits i och med att ämnena hade en gemensam historia.
Prefekten för Institutionen för humanvetenskaper presenterade som sitt första förslag att ämnena musikvetenskap, folkloristik och etnologi skulle gå samman till en ny helhet ”kultur- och musikvetenskap”. Förslaget väckte dock kritik från etnologins och folkloristikens sida. Ett nytt förslag på ett gemensamt kandidatämne kallat ”kulturvetenskap: etnologi, folkloristik, musikvetenskap” presenterades för prefekten av musikvetenskap, för vilken det här åtminstone hade tryggat ämnets fortbestånd i någon form. Etnologi och folkloristik drev dock på en ny helhet benämnd ”kulturarv”, utan omnämnande av de tre ämnena eller deras ämnesspecifika studier. Musikvetenskapen framhävde att det här var otänkbart eftersom personer som söker sig till musikvetenskap gör det för att studera musik med ett arbete inom musiklivet i siktet. Det här är inte förenligt med att studera kulturarv och få en examen i kulturarv utan någon uttalad musikvetenskaplig kompetens. Musikvetenskapen fick också brett stöd i kampen om sin fortlevnad. Bland annat Kungliga Musikaliska Akademien, Finlands musikvetenskapliga och musiketnologiska samfund, forskningsföreningen Suoni och Finlands svenska sång- och musikförbund uttryckte sin oro över den finlandssvenska musikvetenskapens framtid. Processen dryftades också i de finlandssvenska medierna. Trots kritiken valde prefekten att gå vidare med ett förslag där etnologins och folkloristikens kandidatämne kulturanalys skulle omformas till ett nytt ämne benämnt ”kulturarvsstudier” och musikvetenskapen skulle utgå som huvudämne på kandidatnivå, men finnas kvar på magisternivå. Parterna i omställningsförhandlingarna nådde inte enighet i frågan. Arbetsgivarsidan var inte beredd att beakta alternativa lösningsmodeller och den 6 oktober 2026 beslöt styrelsen slutligen enligt prefektens förslag, vilket betyder att man från och med hösten 2027 inte längre kan inleda kandidatstudier inom musikvetenskap.
Omställningsförhandlingarna hade initierats för att effektivisera och ändra universitetets utbildningsverksamhet så att det skulle skapas framtidsrelevanta, effektiva och mer attraktiva utbildningar på en ekonomiskt hållbar grund. Musikvetenskapen försökte förgäves få klarhet i hur de här målen skulle fullföljas för ämnets del om man inte längre hade någon kandidatutbildning och därmed ingen antagningsbas för magisterstudier. Allt tydde dock på att ingen sådan konsekvensbedömning eller plan gjorts före förslaget presenterades eller beslutet fattades.
Personligen ser jag hela processen som ett logiskt steg i en utveckling som pågått under hela 2000-talet, där man med hjälp av reformer och administrativa beslut – som ämnet inte har möjlighet att påverka – gradvis försämrar ett ämnes existensmöjligheter. I värsta fall kan det här sedan leda till att man deklarerar att ett ämne självdött. Det här är särskilt besvärligt för små humanvetenskapliga discipliner som bygger på specialintresse och -kompetenser. Det rör sig om en outtalad och oproblematiserad matteuseffekt vilket innebär att de som har, får i överflöd, medan de mindre blir av med det sista de har. Konsekvensen kan då bli att ämnen förtvinar bort fastän det aldrig skulle fattas formella beslut om deras nedläggning.
Det är självklart att svenskans ställning i Finland var en annan då musikvetenskapen skapades för hundra år sedan och att det finlandssvenska identitetsbygget uppfattades olika då jämfört med i dag. Det här har naturligtvis sina följder för det svenska universitetet i Finland och dess självdefinition, som måste utvecklas med tiden. Ändå är det förvånansvärt sällan som frågan om varför universitetet finns till diskuteras grundligt. Då blir det lätt att nedmontera sådan verksamhet som står för den högsta utbildningen på svenska i Finland, är den enda svenskspråkiga forskningsenheten inom sitt område, och har en speciell betydelse för att utforska och förklara centrala aspekter av svenskheten i Finland. Tyvärr är det lättare att lägga ner något än att skapa det – i fråga om musikvetenskap rör det sig trots allt om verksamhet som det tagit årtionden att bygga upp och som inte är lätt att återupprätta.
I ett vidare perspektiv rör det sig om humanioras och den vetenskapliga kunskapsproduktionens ställning i Svenskfinland och samhället över lag. Om de här centrala områdenas existens måste motiveras med enkla kvantitativa måttenheter, som lämpar sig särskilt illa för ett minoritetsuniversitet (vilket Åbo Akademi i dag är), så missar man poängen med deras verkliga värde. Humanvetenskaplig forskning utgår från att en kritisk granskning av mänsklig kultur har ett egenvärde som inte är beroende av verksamhetens omfattning. Med den utgångspunkten inleder musikvetenskapen vid ÅA sitt andra århundrade.
Litteratur
Ahlbäck, Anders & Henry Nygård 2018. ”Inledning: Åbo Akademi och samhället”. Åbo Akademi och samhället. Red. Anders Ahlbäck & Henry Nygård. Åbo: Åbo Akademis förlag, 13–24.
Brusila, Johannes; Kaarina Kilpiö; Kim Ramstedt; Inka-Maria Nyman 2024. Digitala stämmor: Finlandssvensk musikkultur i förändring. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet. https://www.sls.fi/wp-content/uploads/mfiles/2904/2904.pdf.
Dahlström, Fabian 1993. ”Musikvetenskap”. Åbo akademi 1918–1993. Forskning och institutioner: II Humanistiska fakulteten, Teologiska fakulteten. Red. Widén Solveig. Åbo: Åbo Akademis förlag, 174–192.
Hambro, Camilla 2020. Laura Netzel. Övers. Erik Wallrup. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie nr 149, Svenska tonsättare. Möklinta: Gidlunds Förlag.
Lindberg, Hanna 2018. ”(O)sunda kroppar, arbetande kvinnor och medborgerliga män. Socialkonstruktivismen som teoretiskt perspektiv vid Åbo Akademi ca 1980–2010”. Åbo Akademi och kunskapen. Red. Laura Hollsten. Åbo: Åbo Akademis förlag, 254–304.