Musikvetenskapliga relationer över Ålands hav

Gunnar Ternhag är professor em. i musikvetenskap, tidigare verksam vid bland annat Högskolan Dalarna och Stockholms universitet. Tf. professor vid Åbo Akademi 2000–2001, docent vid lärosätet 2003. Musiketnolog och musikhistoriker. Ledamot av Kungl. Musikaliska akademien och Kungl. Gustav Adolfs Akademien. Korresponderande ledamot av Svenska litteratursällskapet i Finland.
Musikvetenskap vid Åbo Akademi och i Sverige – hur har relationer varit genom åren? Hur har impulserna gått? Vad har samarbetet handlat om? Och vilka personer har varit involverade? Dessa frågor driver denna text. Men ämnet är stort, så stort att allt inte ryms. De musikvetenskapliga relationerna över Ålands hav har nämligen varit både många och mångåriga. Ämnesgemenskapen och det gemensamma språket har inneburit att impulserna flödat i båda riktningarna och att de inblandade personerna varit åtskilliga. Här finns därför bara utrymme för ett antal nedslag. Ytterligare exempel återfinns i andra bidrag till denna antologi.
Det blir med nödvändighet en ensidig skildring. Relationerna till finskspråkiga kolleger och miljöer saknas i berättelsen, det gör också kontakter med kolleger i andra nordiska länder och utanför Norden. Här står banden mellan finlandssvenskt och sverigesvenskt ensamma på scenen.
Ämnets etablering
Det är lämpligt att börja den egentliga framställningen med en jämförelse mellan musikvetenskapens etablering vid Åbo Akademi och vid lärosäten i Sverige. Efter Otto Anderssons disputation vid Helsingfors universitet 1923 med sin organologiska studie om stråkharpan gick det snabbt i karriären (följande efter Dahlström 2009). 1925 utnämndes han till docent i nordisk musikforskning vid Helsingfors universitet. (Hans lärare och handledare, Kaarle Krohn, var professor i folkdiktsforskning.) Och redan året därefter installerades han som professor i musikvetenskap och folkdiktsforskning vid Åbo Akademi – lärosätet hade grundats åtta år tidigare. Professuren bekostades av skeppsredaren Robert Mattsson, en inte ovanlig insats vid det då unga lärosätet. I och med Otto Anderssons anställning fanns musikvetenskap som disciplin vid Åbo Akademi (Nyqvist 2007: 213f). En relativt okomplicerad process således.

För att kunna genomföra jämförelsen får vi rikta blickarna söderut. 1909 disputerade Tobias Norlind (1879–1947) vid Lunds universitet på en avhandling om latinska skolsånger i Sverige och Finland (Dahlstedt 1986: 72ff). Både före och efter disputationen ägnade sig han också åt folkdiktsforskning och åt insamling av muntliga traditioner. Likheten med Otto Anderssons inriktning är slående. Strax efter disputationen utnämndes han till docent i litteratur- och musikforskning. 1913 utarbetades studieplaner i musikhistoria med musikteori, sedan Norlind under flera år undervisat i bland annat musikämnen (följande efter Bohlin 1980, 1990–91, jfr Moberg 1947). Därmed var musikvetenskap för första gången i Sverige en ämnesbildning med examensmöjligheter. Norlind flyttade till Stockholm 1918 och önskade där fortsätta sin musikvetenskapliga lärarbana. Han fick ganska snart timmar i musikhistoria vid dåvarande Musikkonservatoriet. Det var möjligt för universitetsstuderande att följa Norlinds undervisning, vilket fick till följd att studieplanen från Lund inrättades vid både Uppsala universitet (1921) och Stockholms högskola (1924). I jämförelse med ämnets förhållandevis enkla etablering vid Åbo Akademi skedde introduktionen vid lärosäten i Sverige sålunda både långsammare och i flera steg. Den verkliga etableringen skulle dessutom dröja ett antal år. När Otto Andersson tillträdde sin professur, hade han därför ingen egentlig kollega i Sverige. 1926 försörjde sig Tobias Norlind som rektor för Stockholms borgarskolas folkhögskola och som föreståndare för Musikhistoriska museet – hans undervisning vid Musikkonservatoriet hade mindre omfattning (Bohlin 1990–91; om Norlinds anställning som föreståndare för Musikhistoriska museet, se Modin 2018: 238).
Att döma av bevarad korrespondens upprätthöll Otto Andersson och Tobias Norlind en regelbunden kontakt under många år, även om Norlind aldrig fick någon ordinarie universitetsställning. Första bevarade brevet är från 1911, då Norlind fortfarande var folkhögskolerektor i Tomelilla. I början av 20-talet övergick de från Ni till Du – och tilltalade varandra med Broder. Skrifter och särtryck korsade Ålands hav. De hade flera sammanfallande intressen, inte minst vad gäller musikhistorieskrivning och musikmuseer. Båda dessa områden behandlade de brevledes. I ett brev från den 13.1.1928 säger sig Otto Andersson ”redan i tjugo år följt din [Norlinds] verksamhet med största intresse” (ÅAB). Norlind hade säkert gjort detsamma i dåtidens trots allt begränsade forskarsamhälle. Deras kollegialitet syns bland annat i Norlinds medverkan i festskriften till Otto Anderssons 50-årsdag 1929 (Norlind 1929; jfr Ternhag 2009: 64).
Fastän korrespondensen präglades av varmt kollegial ton, återkom Tobias Norlind flera gånger till sin törnbeströdda väg i akademin. Ofta kände sig Norlind ”bittert förbigången på hemmaplan och vet sig ha många motståndare” (Andersson 2018: 221; jfr Dahlstedt 1999: 30). I Otto Andersson hade Norlind uppenbarligen en vän som kunde lyssna på litaniorna.
Men allt gick inte på räls i relationen mellan de båda. Otto Andersson var redaktör för ett band i den ambitiösa serien Nordisk kultur (1931). Bandet skulle handla om musikinstrument. Han tillfrågade Norlind om medverkan 1923, men Norlind levererade inte enligt överenskommelsen. Detta skavde på relationen. Saken blev inte bättre av att Norlind misstrodde Andersson i samband med förberedelserna för en festskrift till Ilmari Krohns 60-årsdag 1927 – Andersson var festskriftens redaktör. ”Genom vantolkningar, inbillade oförrätter och påhitt av det mest befängda slag främjas ingalunda samarbete forskare emellan”, skriver Andersson ampert i ett brev av den 13.1.1928 (jfr Andersson 2018: 220). Ärendet utvecklades till en förtroendekris som båda dock snart ville lägga bakom sig.
Tobias Norlind grundade Svenska samfundet för musikforskning 1919 och tog samma år till samfundets organ Svensk tidskrift för musikforskning (STM), två ännu viktiga institutioner. Men den oerhört produktive Otto Andersson publicerade endast ett bidrag i STM, nämligen en artikel till festskriften till Carl-Allan Moberg.
Trots att Norlind undervisade i musikvetenskap endast i mindre omfattning, lyckades han få fram två elever som docenter i ämnet: Gunnar Jeanson vid Stockholms högskola (disputation 1926, se Dahlstedt 1986: 107ff) och Carl-Allan Moberg vid Uppsala universitet (disputation 1927, se Dahlstedt 1986: 127ff). Men Gunnar Jeanson bytte bana och dog dessutom tidigt (Rosengren 2015). Carl-Allan Moberg (1896–1978) skulle bli Otto Anderssons egentliga kollega i Sverige (om Moberg, se Bengtsson 1978).
Andersson och Moberg
Kontakten mellan Andersson och Moberg var mångårig och grundad på vänskap, ett förhållande som också framgår av Dan Lundbergs bidrag till denna antologi. Första bevarade brevet utväxlades 1929, då Otto Andersson öppnade relationen genom att tillfråga Moberg om medverkan i tidigare nämnda Nordisk kultur. (Moberg accepterade Anderssons förfrågan.) Ganska snart gick tonen från respektfull till kollegial. ”Det skulle glädja mig mycket att en gång i lugn och ro få diskutera gemensamma angelägenheter”, uttrycker sig Andersson i ett brev av den 14.1.1931 (C-A Mobergs brevsamling, UUB). Särtryck och skrifter skickade de systematiskt till varandra.
Otto Andersson var flera gånger i Uppsala på Mobergs initiativ. I regel handlade det om undervisning eller föredrag. Första gången detta skedde var 1932, då han på inbjudan av Moberg höll föredrag inför Musikhistoriska föreningen (brev från Andersson 12.1.1932, C-A Mobergs brevsamling, UUB). Föredragets rubrik löd för övrigt ”Musikaliska förbindelser mellan Uppsala och Åbo under nyromantikens tid”. Någon ersättning utgick vanligtvis inte, eftersom Mobergs resurser var ringa. Ingmar Bengtsson (1978: 5) bekräftar att Moberg fick bygga upp ämnet ”ständigt under de knappaste omständigheter”. Men Andersson fortsatte att odla relationen, trots ojämlikheten. I samband med Uppsalabesöken blev Otto Andersson hembjuden till Mobergs, fastän, som det hette vid ett tillfälle, ”vi har inget skryta med, ingen betjäning och ingen möjlighet att mottaga Dig så frikostigt som vi borde. Min fru [Emy-Lisa Moberg, f. Zäll] får passa upp och det kanske inte är så trevligt för gästen” (efter Andersson 2018: 222). Otto Andersson uttrycker brevledes flera gånger sin uppskattning av relationen med Moberg. Exempelvis skriver han den 30.12.1936 att han ”är mycket glad och tacksam över Din vänskap” (C-A Mobergs brevsamling, UUB).

Även om Otto Andersson och Carl-Allan Moberg utvecklade en djup gemenskap, existerade länge skillnader dem emellan i fråga om förutsättningar för att bedriva forskning och undervisning. Otto Andersson uppfattade Mobergs osäkra ställning under ämnets uppbyggnad, samtidigt som han uppskattade sin yngre ämneskollega. 1933 författade Otto Andersson en avgörande stödskrivelse, när Carl-Allan Moberg sökte – och fick – ett docentstipendium (brev från Andersson 31.3.1933, C-A Mobergs brevsamling, UUB). I samma sammanhang skriver Otto Andersson påhejande: ”Låt oss hoppas att nästa steg blir en professur!”. Utifrån sin säkra position insåg Otto Andersson att något måste göras och gjorde det också. 1938 kan Andersson glädjestrålande rapportera att han lagt ett ord för Moberg, när dåvarande universitetskanslern Östen Undén gästat Åbo strax före jul 1937. (Andersson kände Undén sedan hans tid som rektor för Uppsala universitet.) Det framgår tydligt av Anderssons brev att han var synnerligen engagerad i frågan om en musikvetenskaplig professur vid Uppsala universitet och på flera sätt arbetade för saken (16.1.1938, C-A Mobergs brevsamling, UUB). Den 31.8.1946 har Andersson hört av en ”uppsalabo” på besök i Åbo, att en ”professur blivit föreslagen av [universitets]kanslern [Undén]”. Ärendet är inte formellt klart, men Andersson gratulerar ändå Moberg ”av hjärtat” (C-A Mobergs brevsamling, UUB). Och lägger därefter ut texten:
Nu hoppas jag emellertid att musikvetenskapen skall för all framtid vara säkert förankrad åtminstone vid ett universitet i Sverige. Och att den kommer att hävda sig på ett hedrande sätt som universitetsdisciplin, därför är Du och Dina lärljungar en säker borgen. Småningom skall väl också samtliga av Dina kolleger i andra fack finna att denna vetenskap bör vara företrädd av en professur – inte bara för att det nu finnes en så utmärkt företrädare, utan redan på grund av vetenskapens eget värde. (31.8.1946, C-A Mobergs brevsamling, UUB).
Det är i efterhand svårt att veta vilken betydelse Otto Anderssons krattningar i manegen hade för beslutet att inrätta Sveriges första professur i ”musikforskning”. Att Andersson hade en het önskan om att kollegan och vännen Moberg skulle få en lärostol i ämnet är dock odiskutabelt. ”Jag vet inte om jag någonsin följt en annans öde, huru nära personen än stått mig, med samma uppmärksamhet och spänning som jag följt Ditt”, skriver Andersson uppriktigt till sin ämnesbroder i Uppsala (28.12.1946, C-A Mobergs brevsamling, UUB).
Till historien hör att framgången i Sverige kom ungefär samtidigt med att Otto Anderssons lämnade sin tjänst vid Åbo Akademi. Hans ansträngning för Moberg var därmed bland det sista han gjorde i tjänsten. Man kan därför påstå att Uppsalaprofessuren ur Anderssons perspektiv kom i grevens tid – utan professorsmyndigheten hade Anderssons ord inte vägt lika tungt. Dessutom fanns det en symbolik över att den äldre Andersson trädde från och den yngre Moberg trädde till vid ungefär samma tid.
Inför tillsättningen av tjänsten 1947 författade Otto Andersson – inte oväntat – ett sakkunnigutlåtande till Mobergs förmån. Samma gjorde Mobergs lärare Tobias Norlind och professor Erik Abrahamsen vid Köpenhamns universitet (Dahlstedt 1999: 83). Med Carl-Allan Moberg som professor i musikforskning hade Otto Andersson 16 år efter sin egen installation fått en reell kollega i Sverige. Skillnaden mellan ämnets etablering i Sverige jämfört med Åbo Akademi är slående.
Det har redan framgått att Otto Andersson var mer än nöjd med vännen Moberg på den nyinrättade lärostolen i Uppsala. Efter sin mångåriga ansträngning för Moberg och för disciplinens öde i det närmaste grannlandet kände sig Andersson stå nära sina kolleger i Sverige. ”Jag tycker att jag äger, ehuru oförtjänt, en viss förankring också i svensk musikvetenskap – något som jag visserligen i att annat avseende känner i egenskap av finlandssvensk” (18.1.1948, C-A Mobergs brevsamling, UUB). Citatet beskriver Otto Anderssons inställning till den kollegiala miljön i Sverige, men kan också, utan att gå händelserna i förväg, berätta om uppfattningen hos senare tiders musikvetare i Åbo.
Den emeriterade Otto Andersson lade sig inte på sofflocket. I juni 1948 arrangerades en nordisk folklivs- och folkminneskonferens i Stockholm och Uppsala, under vilken Andersson hade ett anförande. Vid detta arrangemang passade han och vännen Carl-Allan Moberg på att presentera ett gemensamt förslag om ett nordiskt folkmusik- och folkvisearkiv (Olrog 1960: 115), vilket Dan Lundberg skriver om i sitt bidrag till denna antologi. Förslaget realiserade tre år senare, då Svenskt visarkiv grundades. I styrelsen för arkivet deltog både Andersson och Moberg. ”Det förefaller klart att Otto Anderssons entusiasm för saken spelat en viktig roll [för tillkomsten av Svenskt visarkiv]: han var med vid stiftandet och trots att han var bosatt i Åbo kom han så länge han levde att engagera sig starkt i arkivets verksamhet”, menar Sven-Bertil Jansson (2011: 20, jfr Andersson 2018: 225ff). Otto Anderssons stöd hade sin givna bakgrund i hans mångåriga erfarenhet som samlare och arkivbyggare (Nyqvist 2007: 65ff). Han visste kort sagt vad ett nationellt verksamt vis- och folkmusikarkiv i Sverige skulle betyda.
Under ett möte med Svenskt visarkivs styrelse våren 1956, lade Otto Andersson fram en bokidé. Han ville skriva en större historik över folkmusiksamlaren Nils Anderssons gärning och den epok som han verkade i (Andersson 1958: 9). Dåvarande intendenten vid Nordiska museet, Mats Rehnberg, tillhörde samma styrelse och kunde vid sittande bord lova utgivning på museets förlag. Inspirerad av idéns mottagande gick Otto Andersson omedelbart till verket (om bokens tillkomst, se Ternhag 2010; jfr Andersson 2018: 215ff). Mellan Andersson och Rehnberg utvecklades en vänskap som enligt bevarad korrespondens omfattade långt mer än den framväxande utgåvan. Båda hade exempelvis intresse av folkliga musikinstrument och av folklig dans. Båda var också handlingens män. Spel opp I spelmänner – Nils Andersson och spelmansrörelsen kom ut av trycket 1958. Den berättar framför allt om den närhet till spelmansrörelsen i Sverige som Otto Andersson hade i yngre dagar. Han följde den noga, lärde känna den ledande Nils Andersson och inspirerades att ta upp flera av dess idéer. I boken visar han sig dessutom mycket insatt i dåtidens allmänna förhållanden i Sverige. I förordet säger han sig vilja påvisa ”den enorma betydelsen av den svenska spelmansrörelsen för stimulerandet av svensk fosterländsk samling, svensk musikodling och svensk hembygdskänsla” (1958: 11). Hans ord var säkert djupt kända, Otto Andersson var ju också en politisk varelse, men uppfattades sannolikt som alltför storvulna i det sena 50-talets Sverige.
Inte direkt överraskande medverkade Otto Andersson med ett bidrag till festskriften till Carl-Allan Mobergs 65-årsdag 1961. Anderssons artikel behandlar bröllopsmusik på säckpipa från estlandssvenska Rågö och knyter an till en av Moberg om bröllopsmusik på Runö – så nära kunde vännernas forskningsintressen befinna sig. Det är talande att Otto Anderssons bidrag står allra först i raden av uppvaktningar i artikelform, bara en kompositorisk hyllning av tonsättaren Hilding Rosenberg föregår hans artikel.
Andra villkor
Det är inte lätt att föreställa sig pionjärernas villkor, mycket har trots allt hänt sedan mitten av förra århundradet. Dessa nybyggare skulle skapa sina ämnen och sina ämnesmiljöer i en omgivning som inte alltid hade förståelse för nyetableringarna – och som kanske inte ens ville se ämnena växa. Föregångarna behövde en orubblig tro på den nya ämnesbildningens potential, men också en tro på sig själva. Allting hängde på dem, de var ett med sina ämnen. Ämnets tyngd berodde ytterst på pionjärernas egen pondus – och idékraft.
Ämnesmiljöerna var små, mycket små, vilket man heller inte får glömma. Länge var dessa pionjärer enda ämnesföreträdaren på sina lärosäten och hela kåren klart överblickbar. Det pågående bygget var därmed sårbart. Fördelen, det fanns ändå sådana, var att med ett enda brev kunde dessa föregångare nå en hel miljö. Brevskrivning upptog över huvud taget en stor del av den tillgängliga tiden.
Många nya akademiska discipliner skapades under den här epoken, musikvetenskapen var långt ifrån den enda. Men det speciella för musikvetenskapen var att det nya ämnet anknöt till en längre utbildningstradition. Musikkonservatorier grundades under hela 1800-talet, i regel med konservatoriet i Leipzig (från 1843) som förebild. Musikvetenskapen delade till dels stoff med konservatorierna: främst musikteori men också musikhistoria. Några kunde undervisa på båda hållen som exempelvis Norlind. Men musikvetenskapen hade å andra sidan behov av att odla sin egenart: ett på vetenskap grundat ämne bland andra liknande ämnen. Om man lutade sig för mycket åt konservatoriernas pensum, kunde musikvetenskapens existens ifrågasättas. I Åbo och Uppsala behövde man emellertid inte frukta sammanblandning med konservatorier, eftersom det i dessa städer inte fanns sådana.
Efter Otto Andersson
Efter pionjären Otto Andersson på professorsstolen följde John Rosas (1908–1984) som var tf professor 1954–62, ordinarie 1962–1973 (om honom, se Dahlström 2020). En av de sakkunniga vid Rosas ansökan om docentur 1953 var Carl-Allan Moberg i Uppsala. Intressant nog var Moberg inte helt övertygad om Rosas vetenskapliga kompetens. I ett brev till Otto Andersson karakteriserar han Rosas forskningsarbete som ”smått, hederligt och nyttigt inom ett väl så begränsat fält” (cit. efter Dahlström 2020: 176). Ett brev från Andersson till Moberg av den 8.1.1953 berättar att Andersson ändå ville bädda för ett positivt utlåtande (C-A Mobergs brevsamling, UUB). Vid tillsättningen av professuren 1962 anlitades Mobergs efterträdare, Ingmar Bengtsson, som sakkunnig (Dahlström 2020: 184). Att döma av bevarad korrespondens med kolleger i Sverige var Rosas kontakter västerut inte särskilt frekventa. Inte heller Rosas publicerade någonting i STM.
John Rosas efterträdare blev Fabian Dahlström (tf professor 1973–1978, ordinarie 1978–1993). Dahlström fick tidigt i karriären kontakt med musikvetenskapen i Sverige, då han åtnjöt ”viss handledning” av Ingmar Bengtsson i samband med sitt avhandlingsarbete om klarinettisten och tonsättaren Bernhard Crusell (disputation 1976, se Dahlström 2020: 199). Spår av den handledningen finns för övrigt i korrespondensen mellan de båda (i Ingmar Bengtssons arkiv, Stiftelsen för musikkulturens främjande). Breven berättar därutöver om en mångårig och vänskaplig relation mellan Dahlström och Bengtsson.
Fabian Dahlström var djupt involverad i det tysk-nordiska forskningsprojektet Östersjöområdet som musiklandskap: musiker-musikinstitutioner, repertoarer under 1600- och 1700-talet som huvudsakligen studerade det utbredda stadsmusikantväsendet. (Den förste att beskriva Östersjöregionen som ett sammanhållet musikområde – åtminstone bland svenska musikhistoriker – verkar vara Carl-Allan Moberg i ett konferensbidrag 1957 (Schwab 1994: 125), vilket sannolikt går tillbaka på en artikel i STM 1957). Projektet inleddes i början av 1991. Den grundläggande tanken var ”att skriva ett kulturområdes musikhistoria, inte nationernas musikhistoria var för sig” (Andersson 1993: 77). Projektledare var lundaprofessorn Greger Andersson. I övrigt deltog Heinrich W. Schwab i Kiel och Jens Henrik Koudal i Köpenhamn (Koudal kom med lite senare, ursprungligen deltog Ole Kongstedt vid Musikhistorisk museum). Tyvärr skrevs aldrig någon avslutande syntes, resultaten är huvudsakligen meddelade i artiklar och konferensinlägg. Dahlström framställde dock en omfattande förteckning över hela områdets stadsmusikanter och organister, med åtskilliga biografiska fakta noggrant redovisade jämte sina respektive källor (Dahlström 2013; jfr Andersson 1993: 80). På längre sikt kan en sådan guldgruva med musikhistoriska källuppgifter emellertid vara mer värdefull än övergripande tolkningar som ju alltid åldras. Det är för övrigt lätt att föreställa sig de täta kontakterna mellan projektets deltagare och hur uppgifter om de rörliga stadsmusikanterna cirkulerade mellan forskarna. Bara några år senare, när Östersjöns östliga nationer restaurerat sina forskningsinstitutioner efter den sovjetiska kollapsen, hade kvartetten musikhistoriker kunnat utvidgas med kolleger från Baltikum och Polen. Det gjorde visserligen försök att inkludera forskare i Baltikum, men av något skäl stannade de ansträngningarna av, kanske var det lite för tidigt efter ”die Wende” (Andersson 1993: 80f). Med jämbördiga insatser av baltiska och polska musikhistoriker hade projektet onekligen fått en annan karaktär (jfr Vierimaa 1994).
I flerbandsverket Musiken i Sverige (1992–1994) skrev Fabian Dahlström flera bidrag om musiklivet i Finland under den gemensamma tiden. Och trots att han efter sin pensionering huvudsakligen ägnade sig åt Jean Sibelius, dennes liv och musik, författade han som emeritus flera biografier om äldre finländska tonsättare i Musikaliska akademiens projekt Levande musikarv.
Så här långt kommen i skildringen tränger sig en iakttagelse fram:
De tre första innehavarna av den musikvetenskapliga professuren i Åbo var utövande musiker i långt större utsträckning än de samtida kollegerna i Sverige. Otto Andersson var körledare, arrangör och kompositör (Nyqvist 2007: 130f, 149f). John Rosas var en skicklig cellist och dirigent för både orkestrar och körer (Dahlström 2020). ”Han har tidtals slitits mellan det konstnärliga och det vetenskapliga intresset såsom det varit fallet med många (även med mig i min ungdom)”, skriver Otto Andersson om eleven Rosas (8.1.1953, C-A Mobergs brevsamling, UUB). Och Fabian Dahlström spelade klarinett och blockflöjt, dirigerade och var musikledare. I litteraturen finns ingenting om Tobias Norlind som praktiserande musiker. Av Carl-Allan Mobergs hand finns två utgivna sånger från unga år, inga fler verk är kända och ingenting om hans musicerande under yrkeslivet. Ingmar Bengtsson var en efterfrågad pianist och cembalist i yngre dagar, men spelade inte offentligt under professorsåren. Både Rosas och Dahlström har framställt kritiska utgåvor av äldre musik, vilket också Moberg och Bengtsson gjort, fast i mindre utsträckning. (Fabian Dahlström har även ederat verk av Bernhard Crusell, vilka denne komponerade under sina år i Sverige.) Vad har det större engagemanget i musiklivet betytt i Åboiternas fall? Ja, en självklarhet är att de ägnat mera av sin kapacitet åt musicerande än kollegerna i Sverige på sin tid gjorde. Undervisning, forskning och administration har alla haft, men i Åbo har man således därtill musicerat (jfr dock Moberg 1945). Vad den omständigheten har inneburit för forskningen och forskningens inriktning, går bara att spekulera över. Man frågar sig också: i vilken utsträckning har Andersson, Rosas och Dahlström beforskat musik som de själva framfört? Och hur syns den ingången till verken i deras texter? Något måste det ändå ha medfört att en viss del av arbetslivet ägt rum mitt i musiken.
Efter Fabian Dahlström kom först Pirkko Moisala och senare Johannes Brusila att inneha professuren i musikvetenskap vid Åbo akademi. De båda sistnämnda har haft olika slags kontakter med kolleger i Sverige. Båda har exempelvis medverkat i antologier som utgetts i Sverige. Brusila invaldes 2012 som arbetande utländsk ledamot i Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, vilken har sitt säte i Uppsala. (Otto Andersson invaldes för övrigt som hedersledamot 1933, året efter akademiens grundande.) Samma akademi belönade 2021 den vid ÅA utbildade musikvetaren, docent Kaj Ahlsved med ett så kallat Bernadottestipendium som innebar att han kunde tillbringa en period som forskare vid Umeå universitet. Där fördjupade han sin forskning om musik och sport med studier om både rikssvenska och finländska förhållanden. Ahlsved invaldes 2024 som korresponderande ledamot i nämnda akademi.

De musikvetenskapliga etableringarna vid universiteten i Stockholm och Göteborg faller utanför ramen. ”Av olika skäl har jag inte odlat de internationella förbindelserna särskilt mycket”, erkänner Martin Tegen, grundaren av musikvetenskapens existens vid Stockholms universitet (Tegen 1985: 27). Bland skälen fanns i varje fall inte brist på internationell orientering och avsaknad av språkkunskaper: Tegen översatte flera kursböcker från både tyska och engelska, och blev senare en prisbelönt översättare av bland annat Nietzsche, Goethe och inte minst Shakespeare (Ternhag 2019).
För Jan Ling som grundade – och formade – ämnets existens i Göteborg, låg Åbo långt bort – hans förbindelser gick mest mot Norge, eller egentligen mot kollegerna i Oslo (se Vollsnes 2014). Men Ling hade ändå en speciell relation till Otto Andersson. I yngre dagar mötte Ling Otto Andersson när visarkivets styrelse sammanträdde – Ling arbetade som amanuens vid arkivet kring 1960. Mot den bakgrunden låg det nära till hands att Andersson fick uppdraget att anmäla Lings licentiatavhandling från 1961 om Levin Christian Wiedes visuppteckningar i Svensk tidskrift för musikforskning, sedan studien kommit i tryck 1965. Anderssons slutord kan inte tolkas på annat sätt än att han uppskattade Jan Ling som forskande kollega: ” Lings utgåva av Wiedes vissamling med inledande studie intager en absolut särställning inom svensk vokal folkmusikforskning” (1966: 243).
När Ling valde att skriva sin doktorsavhandling om nyckelharpan, blev Anderssons namn aktuellt igen. Otto Andersson var nämligen den förste att vetenskapligt intressera sig för nyckelharpan, vilket Ling beskriver i avhandlingens förord (1967: 5). Otto Andersson blev faktiskt tillfrågad om att vara fakultetsopponent vid Jan Lings disputation 1967, men tackade nej med hänvisning till sin höga ålder – 88 år vid detta tillfälle. ”Det hör ju inte till vanligheten att så gamla emeritii ger sig in i brottningsmatcher med unga kämpar”, skriver han förklarande i ett odaterat brev till Ingmar Bengtsson (Ingmar Bengtssons arkiv, Stift. för musikkulturens främjande). Vid Jan Lings disputation var i stället Erich Stockmann och John Granlund förste resp. andre opponent (om Stockmanns roll för avhandlingen, se Ternhag 2017). Enligt mitt tydliga minne talade Jan Ling varmt och respektfullt om Otto Andersson som han i början av sin bana således mötte i olika roller.
Till bilden av de musikvetenskapliga förbindelserna över Ålands hav hör också den rad av rikssvenska musikologer som i kortare perioder arbetat i Åbo:
• Sten Dahlstedt, tf. professor 1993–1994
• Ann-Marie Nilsson, forskningsledare 1994–1995
• Bengt Edlund, tf. professor 2.10.1995–31.12.1997
• Gunnar Ternhag, tf. professor 1.8.2001–30.11.2002
• Tobias Pontara, universitetslärare 1.8.2008–31.12.2009, forskningsledare 1.1–31.5.2010, universitetslärare 1.6. –31.7.2010
• Karin Lagergren, universitetslärare 1.1–31.5.2010
Arbetet vid Åbo Akademi har för de ovannämnda inte bara varit jobb för brödfödan under en gungig akademisk karriär, utan dessutom i högsta grad gett meriter som lett personerna vidare. Fyra av namnen har efter perioden i Åbo blivit professorer i Sverige, två docenter.
Vidare har några rikssvenska musikvetare utnämnts till docenter i ämnet vid Åbo Akademi:
• Ann-Marie Nilsson
• Eva Öhrström
• Gunnar Ternhag
• Dan Lundberg
• Jonas Lundblad
Både Gunnar Ternhag och Dan Lundberg har biträtt som handledare vid Åbo Akademi och vid flera tillfällen tjänstgjort som opponenter vid doktorsdisputationer i Åbo.

Rimligtvis måste det betyda en del för Åbo-miljön att en rad rikssvenska musikvetare arbetat vid Åbo Akademi eller utnämnts till docenter vid lärosätet. Kunskap om musikologin i Sverige har verkligen inte saknats i Åbo, å andra sidan har de rikssvenska kollegerna tagit med sig intryck och kontakter från sina vistelser. Dessa utnämningar bidrar kort sagt till att musikvetenskapen vid Åbo Akademi ingår i bilden av en pansvensk musikvetenskap.
I motsatt riktning har Åbo Akademis professorer i musikvetenskap färdats när de anlitats i Sverige som opponenter, betygsnämndsledamöter, sakkunniga vid tjänstetillsättningar och i samband med ämnesutvärderingar. I takt med vetenskapssamhällets expansion och tilltagande byråkratisering har framför allt Pirkko Moisala och Johannes Brusila haft återkommande uppdrag av det slaget i Sverige. Det har gjort dem detaljkunniga om vissa kolleger i Sverige och om tillståndet hos musikvetenskapliga institutioner.
De många relationerna mellan granskare och granskad som korsar Ålands hav har sin reella betydelse för den musikologiska sammanhållningen. Många känner varandra i endera rollen. Många har därmed läst kollegers arbeten omsorgsfullt – alternativt fått stå ut med att bli kritiskt läst. Musikvetenskapen vid Åbo Akademi är både samma och annorlunda, tillräckligt annorlunda för att få granskarens distans till den i Sverige granskade. Det är sant att musikvetenskap är en till volymen liten vetenskap och att man därför med fog kan säga att ”alla känner alla”. Med inkludering av ämnet vid Åbo Akademi blir musikvetenskapen i Sverige aningen större – och mer varierad. Omvänt gäller att musikvetenskapen i Åbo har språklig – och ämnesmässig – gemenskap med en relativt stor massa av musikologiska miljöer i Sverige. Det är lätt att värdera detta som en tillgång för båda parter.
Det måste i samma sammanhang nämnas att doktorander vid Åbo Akademi och vid lärosäten i Sverige sedan ett tjugotal år träffas årligen för att presentera och diskutera sina pågående avhandlingsarbeten. Det innebär att dessa personer känner varandra och varandras vetenskapliga intressen – och att de därför i praktiken bildar sin generations musikvetenskapliga nätverk.
Till slut
För att sammanfatta: relationerna mellan musikvetenskapen vid Åbo akademi och de kollegiala miljöerna i Sverige har under 100 år varit en levande realitet. Från början vilande på enstaka personer – och dessutom begränsade till ett mindre antal områden. Mer åren har kontakterna successivt utvidgats, till fler personer och till fler funktioner. Åboiter har på olika vis verkat i Sverige, svenska musikvetare har haft uppgifter vid Åbo Akademi. Det hela har utvecklats till det sorts vardagliga utbyte som präglar högre utbildning och forskning av idag.
Källor
Arkivällor
Åbo akademis bibliotek
- Otto Anderssons arkiv
- Korrespondens
Musik- och teaterbiblioteket, Stockholm
- Tobias Norlinds arkiv
- Korrespondens
Uppsala universitetsbibliotek
- Carl-Allan Mobergs samling
- Korrespondens
Stiftelsen för musikkulturens främjande, Stockholm
- Ingmar Bengtssons arkiv
- Korrespondens
Litteratur
Andersson, Greger 1993. ”Östersjöområdet som musiklandskap. Musiker, musikinstitutioner, repertoarer under 1600- och 1700-talet. En projektpresentation.” Nordisk musikkforskerkongress Oslo, 24 – 27 juni 1992. Inlegg og referater. (Skriftserie fra Institutt for musikk og teater). Oslo. Universitetet i Oslo, Institutt for musikk og teater, 76–81.
Andersson, Matts 2018. Farbror Otto. Över bygden skiner sol. Helsingfors: Arap Group.
Andersson, Otto 1958. Spel opp I spelemänner. Nils Andersson och spelmansrörelsen. Stockholm. Nordiska museet.
Andersson, Otto 1961. ”Bröllopsmusik på säckpipa.” Svensk tidskrift för musikforskning, 1961, 17–36.
Bengtsson, Ingmar 1978. ”Carl-Allan Moberg.” Svensk tidskrift för musikforskning, 1978, 5–13.
Bohlin, Folke 1980. ”Tobias Norlind och musikvetenskap som universitetsämne”.), Nordisk musik och musikvetenskap under 1970-talet. En kongressrapport. Red. Carlsson, Anders & Ling, Jan. (Skrifter från Musikvetenskapliga institutionen, Göteborg 4.). Göteborg, 24–25.
Bohlin, Folke 1990–91. ”J H Tobias Norlind.” Svenskt biografiskt lexikon, bd 27. https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8384 (granskad 9.8.2026).
Dahlstedt, Sten 1986. Fakta & förnuft. Svensk akademisk musikforskning 1909–1941. Diss. Göteborgs universitet.
Dahlstedt, Sten 1999. Individ & innebörd. Forskningsinriktningar och vetenskapsteoretiska problem inom svensk akademisk musikforskning 1942–1961. Diss. (Gothenburg Studies in the History of Science and Ideas 14.) Göteborgs universitet.
Dahlström, Fabian 2009. ”Andersson, Otto.” Biografiskt lexikon för Finland, 3. Ryska tiden. Helsingfors. URN:NBN:fi:sls-4779-1416928957385 (granskad 9.8.2026).
Dahlström, Fabian 2013. Stadtmusikanten, Organisten und Kantoren im Ostseeraum bis ca. 1850. Åbo Akademi. https://www.doria.fi/handle/10024/78703 (granskad 9.8.2026).
Dahlström, Fabian 2020. John Rosas – cellist, kördirigent, musikprofessor. (Skrifter utgivna av Svenska folkskolans vänner vol. 224.) Helsingfors: Svenska folkskolans vänner.
Juhlakirja Ilmari Krohn'ille 8. XI. 1927[Festschrift für Ilmari Krohn 8. XI, 1927]. Helsingfors 1927: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Jansson, Sven-Bertil 2001. ”Ordning i augiasstallet. Om Svenskt visarkivs historia.” Noterat, 9, 19–36.
Ling, Jan 1967. Nyckelharpan. Studier i ett folkligt musikinstrument. Diss. (Musikmuseets skrifter 2.) Stockholm: Norstedts.
Moberg, Carl-Allan 1945. ”Musikforskningen och den praktiska musikodlingen. Ett motsatsförhållande i historisk belysning.” Festskrift til O. M. Sandvik. Oslo: Aschehoug, 165–172.
Moberg, Carl-Allan 1947. ”Tobias Norlind”. Svensk tidskrift för musikforskning, 1947, 5–15.
Modin, Madeleine 2018. Museala och musikaliska föreställning om historiska musikinstrument. En studie av Musikhistoriska museets verksamhet 1899–1918. Diss. Stockholms universitet.
Norlind, Tobias 1929. ”Några riktlinjer för polskaforskningen”. Studier och uppsatser tillägnade Otto Andersson 27/4 1929. Åbo: Institutet för nordisk etnologi vid Åbo Akademi, 112–117.
Nyqvist, Niklas 2007. Från bondson till folkmusikikon. Otto Andersson och formandet av ”finlandssvensk folkmusik”. Diss. Åbo: Åbo Akademis förlag.
Olrog, Ulf Peder 1960. ”Svenskt visarkiv 1951–1960.” Om visor och låtar. Studier tillägnade Sven Salén den 7 november 1960. (Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 2.) Stockholm. Svenskt visarkiv, 112–132.
Rosengren, Henrik 2015. ”Gunnar Jeanson”. Levande musikarv. https://www.levandemusikarv.se/tonsattare/gunnar-jaenson/ (granskad 9.8.2026).
Schwab, Heinrich W. 1994: ”Der Ostseeraum. Beobachtungen zu seiner Musikgeschichte und Anregungen zu einem musikhistoriographischen Konzept.” Die Musik der Deutschen im Osten und ihre Wechselwirkung mit den Nachbarn. Ostseeraum – Schlesien – Böhmen/Mähren – Donauraum vom 23. bis 26. September 1992 in Köln. Red. Niemöller, Klaus Wolfgang & Loos, Helmut. (Deutsche Musik im Osten 6.) Bonn: Gudrun Schröder Verlag, 123–146.
Studier och uppsatser tillägnade Otto Andersson 27/4 1929. Åbo 1929: Institutet för nordisk etnologi vid Åbo Akademi.
Tegen, Martin 1985. Musikvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Historik 1956–1984. (Skrifter från Musikvetenskapliga institutionen, 6.) Stockholm.
Ternhag, Gunnar 2009. ”Tobias Norlind som folkmusikforskare”. Saga och sed. Kungl. Gustav Adolfs akademiens årsbok 2009, 161–178.
Ternhag, Gunnar 2010. ”Otto Andersson och den svenska spelmansrörelsen.” Historiska och litteraturhistoriska studier. 87. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 193–213.
Ternhag, Gunnar 2017. Erich Stockmann och musiketnologins introduktion i Sverige”. Musiketnologi – elva repliker om en vetenskap. Red. Ronström, Owe & Ternhag, Gunnar. (Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 147). Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien, 29–44.
Ternhag, Gunnar 2019. ”Martin Tegen (1919–2019).” [Minnesord] Svensk tidskrift för musikforskning, 2019, 299–302.
Vierimaa, Irma (red.) 1994. Balticum - a coherent musical landscape in 16th and 18th centuries. Helsingfors: Helsingfors universitet, Musikvetenskapliga institutionen.
Vollsnes, Arvid O. 2014. ”Musikk i Grenseland – Värmlandsprojektet – en torso.” Apropå Jan Ling. Elva texter om musikforskning och musikliv. Red. Ramsten, Märta & Ternhag, Gunnar Ternhag. Stockholm: Kungl. Musikaliska akademien och Svenskt visarkiv, 45–53.