23 min read

”Dagens namn var Desideria” - Otto Anderssons roll vid grundandet av Svenskt visarkiv

Dan Lundberg är f.d. chef för Svenskt visarkiv och var fram till 2026 generaldirektör för Statens musikverk. Han är också docent i Musikvetenskap vid Åbo Akademi och Stockholms universitet. Hans forskning har främst rört frågor om musik och identitet. (Fotograf Emma Emanuelsson, Statens musikverk.)

Den 23 maj 1951 hölls det stiftande sammanträdet för Svenskt visarkiv (SVA) i Landsmåls- och folkminnesarkivets lokaler i Uppsala. Stiftelsens första styrelse kom att utgöras av den arbetsgrupp som verkat för Visarkivets grundande: professorn i nordisk och jämförande folklivsforskning Dag Strömbäck (1900–1978), professorn i musikforskning Carl-Allan Moberg (1896–1978), professorn i musikvetenskap och folkdiktsforskning Otto Andersson (1879–1969), Stockholms borgmästare Gunnar Fant (1879–1967), skeppsredaren Sven Salén (1890–1969), museiintendenten Mats Rehnberg (1915–1984) och fil.lic. Ulf Peder Olrog (1919–1972). (Protokoll från SVA:s styrelsemöte 23.5.1951.)

Visarkivets tillblivelse var frukten av ett långt påverkansarbete och inte minst den lyckliga omständighet att just dessa personer med kompletterande kunskaper, kontaktnät och positioner i samhället kommit i kontakt med varandra. Denna artikel fokuserar på en av grundarna, Otto Andersson, och på hans visioner om ett nordiskt folkmusik- och folkvisearkiv som verkar ha varit en tändande gnista. Samtidigt står det klart att arkivets grundande församling var en grupp av synnerligen handlingskraftiga män med olika erforderliga och komplementära kompetenser.

I en redogörelse för Visarkivets historia skriver arkivets mångåriga medarbetare, docent Sven-Bertil Jansson att arkivet tillkom tack vare en ”nära beröring mellan vissång, forskning och kapital”:

Det var en tid då relativ frid rådde på arbetsmarknaden, ett solidariskt samhälle höll på att byggas upp och industrin såg fram mot en ljus framtid. På haven klöv de svenska rederiernas fartyg vågorna med framgång. Det var då de möttes, visornas vän Sven Salén och visdiktaren och forskaren Ulf Peder Olrog. Utan skeppsredaren hade visarkivet aldrig grundats då, än mindre överlevt de första späda åren av sin existens. Ty för att kunna utvecklas behövs både en kammare att bo i och en slant att livnära sig av. Båda delarna kom ur Saléns hand. (Jansson 2001:19.)

I efterhand kan man alltså konstatera att sammansättningen på styrelsen var lyckosam på många sätt. Innan vi riktar in oss på det som är denna artikels huvudfokus – Otto Anderssons planer på ett nordiskt folkmusik- och folkvisearkiv, som föregick bildandet av SVA – ska jag göra en kort genomgång av de övriga medlemmarna i SVA:s första styrelse från 1951.

Den första styrelsen

Dag Strömbäck, som utsågs till ordförande vid det fösta mötet, hade nyligen (1948) tillträtt en professur i nordisk och jämförande folklivsforskning vid Uppsala universitet. Som föreståndare för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala var han under 1940- och tidiga 1950-talen en nyckelperson i organiserandet av svensk dialekt och folkminnesforskning, arkivverksamhet och publicering.

När SVA bildades var Carl-Allan Moberg etablerad som landets ledande musikforskare, med en tydlig ambition att överbrygga historisk musikvetenskap, liturgisk forskning och folkmusikstudier. Moberg hade starka nätverk inom både akademi, samfund och musikliv – något som gav honom en central roll i den intellektuella och institutionella kontext där Visarkivet växte fram. 1947 tillträdde han Sveriges första professur i musikforskning vid Uppsala universitet, en milstolpe som institutionaliserade ämnet musikvetenskap på högsta akademiska nivå.

Gunnar Fant var utbildad jurist och hade i närmare tre decennier varit borgmästare i två städer, varav 10 år i Nyköping och nära 20 år i Stockholm. Han hade också ett starkt engagemang i Samfundet Visans Vänner. Han ingick i den lilla krets runt Evert Taube och skeppsredaren Sven Salén som tog initiativ till bildandet av Visans Vänner i Stockholm 1936, med syfte att ”värna och odla visan som konstart”. Han blev också Visans Vänners första preses.

Mats Rehnberg var intendent och museilektor vid Nordiska museet vid tiden för bildandet av SVA. 1943 hade han skrivit sin licentiatavhandling om den svenska säckpipan. Under detta arbete spårade han upp och besökte den siste kvarlevande säckpipspelmannen i tradition, Gudmunds Nils Larsson (Rehnberg 1943). Genom Mats Rehnbergs arbete utvecklades nya former för insamling, dokumentation och pedagogik vid Nordiska museet, med starkt fokus på samtiden och ”vanliga människors” erfarenheter (Löfgren 1995–1997).

För den stora allmänheten är och var Ulf Peder Olrog mest känd för sina burleska visor. Under 1940-talet fick Olrog sitt publika genombrott med visor som ”Samling vid pumpen”, ”Bullfest” och många fler, vilka snabbt nådde en bred publik via radio och grammofon. Hans visproduktion kännetecknas av en kombination av språklig lekfullhet, satir och tidsmedvetenhet, ofta presenterad genom Olrogs alter ego Edvard Rosenblom. Många av hans sånger kom att ingå i det allmänna språkbruket genom sina humoristiska och slagkraftiga titlar och refränger, vilket visar hur starkt hans texter integrerades i samtida populärkultur. Men Olrog hade samtidigt en akademisk karriär vid Uppsala universitet.

Samma år som SVA grundades avlade han filosofie licentiatexamen med arbetet ”Studier i folkets visor”, där han analyserade vistraditionen med en tydligt litteratursociologisk ansats. Avhandlingen behandlade inte enbart den folkliga visan, utan även hur skönlitterära visor spridits till en vidare allmänhet (Olrog m.fl. 2011).

Ulf Peder Olrog underhåller vid möte med Visans Vänner 1948. På bilden från vänster: Ulf Peder Olrog, Håkan Norlén, Ulf Stenhammar, Sven Salén, Georg Bohlin, Armas Järnefelt (?), Eskil Eriksson. (Foto i SVA.)

När Sven-Bertil Jansson i citatet i inledningen av denna artikel talar om vissång, forskning och kapital syftar han med det senare på skeppsredaren Sven Salén och dennes roll i SVA:s styrelse. Salén hade genom sin position som VD för Salénrederierna en avgörande betydelse för arkivets finansiering och lokalisering initialt.

Sven Salén framstår som en synnerligen driftig person med många intressen och var, som tidigare nämnts, dessutom välbeställd. Vid tiden för Första världskriget förvärvade Sven Salén ett antal segelfartyg som lade grunden till Salénrederierna, som var ett världsledande sjöfartsbolag fram till 1970-talet (Sjögren 2000–2002). Sven Salén hade också ett stort intresse för musik och i synnerhet visor. Tillsammans med Evert Taube och Stockholms borgmästare Gunnar Fant grundade han Samfundet Visans Vänner 1936 och han var under många år dess preses.

Genom Sven Saléns försorg ställdes en lokal till det nyinstiftade Svenskt visarkivs förfogande på Styrmansgatan 4 vid Strandvägen i Stockholm. Han bidrog också med medel för omfattande avfotograferingar och kopieringsarbete till Visarkivets samlingar. Ulf Peder Olrog har beskrivit de första åren i Visarkivets verksamhet och hur man tvingades lägga mycket tid på att ordna kortsiktiga finansieringslösningar. Men han betonar också att Saléns kontinuerliga ekonomiska stöd var avgörande: ”Det var dock främst tack vare att Sven Salén fortsatte att stödja verksamheten, som den kunde fortgå” (Olrog 1960:117).

Den sista personen i Visarkivets första styrelse var den finlandssvenska folkloristen och musikforskaren Otto Andersson. Andersson var vid grundandet av SVA en central nordisk auktoritet inom området folkmusik och folkloristik. Otto Andersson växte upp på Vårdö i Åbolands skärgård i en svenskspråkig miljö i Finland och formades tidigt av intresset för folklig sång- och speltradition. Under början av 1900-talet bedrev han akademiska studier som kom att leda mot musikvetenskap och folkdiktsforskning, med stark förankring i den finlandssvenska folkloristiska traditionen (för en utförlig beskrivning av Anderssons folkmusikaliska verksamhet, betydelse och karriär, se Nyqvist 2007).

Från 1908 studerade Otto Andersson folkloristik och musikhistoria vid Helsingfors universitet och blev filosofie doktor där 1923 på avhandlingen Stråkharpan: en studie i nordisk instrumenthistoria (Andersson 1923). Sedan blev han 1926 utsedd till professor vid Åbo Akademi. Professuren skapades genom en donation från skeppsredaren Robert Matsson som liksom Andersson hade sina rötter på Vårdö i den åländska skärgården.

En jurist, en kapitalist, tre professorer, en museiintendent och en vissångare

Det första man slås av idag är avsaknaden av kvinnor i styrelsen. Egentligen inget att förundras över med tanke på den tidens mansdominans inom akademin. Först 1962 anställdes musikforskaren Margareta Jersild vid SVA och 1968 knöts Märta Ramsten till arkivet för att arbeta med inspelningsverksamhet. Innan dess hade Otto Anderssons medarbetare från Åbo Akademi, insamlaren och visforskaren Alfhild Forslin (1904–1991) periodvis avlönats av Visarkivet under 1950-talet för arbete med finlandssvenskt material (Olrog m.fl. 2011:173).

Alfhild Forslin, Otto Andersson och John Rosas 1950 i Sibeliusmuseums arkivrum i det så kallade Tryckerihuset på Biskopsgatan 19 (Fotograf Birger Lundsten, i Sibeliusmuseums arkiv.)

Men man slås också av den tunga akademiska kompetensen i styrelsen med tre professorer och två licentiater och därtill en jurist. Även det praktiska visutövandet är tydligt representerat genom Olrog som också var medlem av Visans Vänner där också Fant och Salén hade ledande roller. Visans Vänner fick också utnyttja arkivets lokaler för sin verksamhet (Olrog m.fl. 2011:172).

Åldersspannet är stort, från 32 till 72 år. Ur det perspektivet sticker Olrog och Rehnberg ut som ynglingar i sammanhanget – då 32 respektive 35 år gamla. Andersson och Fant var båda födda 1879 och var den 23 maj 1951 71 respektive 72 år. De båda Uppsalaprofessorerna Strömbäck och Moberg var i 50-årsåldern och mitt i sina akademiska karriärer.

Styrelsesammanträde hos Svenskt visarkiv 1956. Från vänster: Ulf Peder Olrog, Karl-Ivar Hildeman (styrelseledamot fr 1955), Otto Andersson, Sven Salén, Dag Strömbäck, Mats Rehnberg och Matts Arnberg (styrelseledamot fr 1955). Frånvarande: Carl-Allan Moberg och Gunnar Fant. (Foto i SVA.)

På ett annat sätt särskiljer sig Sven Salén och Ulf Peder Olrog. Båda framstår som mycket kreativa och uppfinningsrika mångsysslare. Otto Andersson pekar också på de bådas betydelse när han skickar en hälsning till Visarkivet i samband med arkivets tioårsjubileum 1961:

Det första ordet, giver jag formen av en hyllning av Sven Salén och Ulf Peder Olrog, vilka i min föreställning lever såsom de egentliga skaparna av Svenskt visarkiv. (Carl Allan Mobergs arkiv, Uppsala universitetsbibliotek.)

”Professor Otto Anderssons trägna arbete för denna sak”

Vid mötet den 21 maj valdes Dag Strömbäck till ordförande och i den rollen höll han ett inledningsanförande där han framhöll att tanken på ett svenskt eller nordiskt arkiv för visor av folkloristiskt intresse diskuterats länge, inte minst genom ”Professor Otto Anderssons trägna arbete för denna sak” (Protokoll för SVA:s styrelsemöte 23.5.1951). Det Strömbäck syftade på var troligen i första hand det föredrag som Andersson hållit vid den Nordiska folklivs- och folkminnesforskarkongressen i Stockholm 1948. I föredraget föreslog han att ett arkiv för både vokal och instrumental folkmusik borde skapas.

Men tanken var inte ny. Redan i en statlig utredning från 1924, Betänkande med förslag till ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen (1924: 26), föreslog det som sedan kom att kallas ”Folkminneskommittén” att man borde inrätta ett nationellt folkmusikarkiv i Sverige. Utredningen betonade behovet av ett centralt arkiv för insamling, ordnande och bevarande av folkmusik och folkvisor, med rikstäckande ansvar och tydlig vetenskaplig ledning. Man föreställde sig ett arkiv som både tog emot äldre redan nedtecknade samlingar och aktivt initierade ny insamling (uppteckningar, fonografinspelningar m.m.) från olika delar av landet (för utredningen och dess konsekvenser, se Boström 2025).

Några år senare, i början av 1930-talet, tog Tobias Norlind, som ingått i Folkminneskommittén, upp idén igen och initierade en folkmusiksamling på Musikhistoriska museet (idag Scenskonstmuseet). Norlind var då föreståndare för museet och 1937 tog Musikhistoriska museet över ansvaret för Folkmusikkommissionens samlingar som deponerades där. Kommissionen hade fram till dess haft Nordiska museet som huvudman. Vid den tiden var detta den största samlingen av svensk folkmusik i landet. Men något folkvisearkiv kom aldrig att skapas vid museet.

År 1934 gjorde Otto Andersson ett första försök att skapa en plattform för ett folkmusik- och folkvisearkiv. Med stöd av Kungl. Gustav Adolfs Akademien ansökte han om pengar från Längmanska kulturfonden för att skapa ett nordiskt arkiv för folkmusik och visa i Åbo. Andersson hade presenterat sina tankar vid en sammankomst för folklivsforskare i Uppsala (Andersson: föredragsmanuskript, SVA acc. 1181). Förslaget mottogs med allmänt instämmande från de närvarande forskarna som uppmuntrade honom i detta och sade sig gärna medverka till att samlingar från olika håll i Sverige skulle ställas till förfogande. Man lovade även att bistå med kopieringshjälp. En av de ivrigaste förespråkarna för planen var språkforskaren, professor Johan August Lundell, som 1878 hade grundat Svenska landsmål och svenskt folkliv. Denne försåg Andersson med två exemplar av de häften av Svenska landsmål och svenskt folkliv som innehöll folkmelodier och folkvisor.

Inspirerad av uppbackningen från forskarna i Uppsala gjorde Otto Andersson en ansökan till Längmanska med stöd från Kungl. Gustav Adolfs Akademien:

Till Längmanska Kulturfondens Nämnd.
Hos Längmanska Kulturfondens Nämnd anhåller undertecknad härmed vördsamt att från de under 1934 tillgängliga medlen erhålla ett anslag, stort 5.000 kronor, såsom bidrag till upprättandet och utvidgandet (under två år) av ett arkiv för nordisk folkmusik och folkvisa, vilket arkiv kommer att upprättas i anslutning till Musikvetenskapliga seminariet och Institutet för nordisk etnologi vid Åbo Akademi och att stå under min ledning samt begynna sin verksamhet den 1 september 1934.
En närmare motivering ävensom riktlinjer för det ifrågavarande arkivet samt kostnadsberäkning har jag äran angiva nedan. (Uppsala universitetsbibliotek, Längmanska fondens arkiv.)

I sin mycket utförliga ansökan till kulturfonden klargör Andersson att arkivet ska samla, ordna och vetenskapligt bearbeta det växande materialet av folkmusik och folkvisor i Norden, med tyngdpunkt på Sverige och Svenskfinland och med den svenska folkvisan i centrum. Han beskriver att idén har funnits i minst sju år, stödd av professorn i finsk och komparativ folkloristik vid Helsingfors universitet Kaarle Krohn (1863–1922), men inte har kunnat genomföras av ekonomiska skäl. Arkivet motiveras både av kommande utgivning (till exempel Sveriges folkvisor) och som infrastruktur för forskning i Norden.

Åbo Akademi anges som lämplig plats trots sitt ”perifera” läge och motiveras genom det stora befintliga materialet på finländskt område och genom Anderssons professur i musikvetenskap och folkloristik vid akademin. Placeringen skulle förenkla inkluderandet av finskspråkigt material med svenskt/nordiskt stoff. Syftet var att arkivet skulle omfatta folkmusik och visdiktning från Sverige och Finland samt, så långt möjligt, Danmark, Norge och Island och på sikt även material från kontinenten och England.

Även arbetsmetoder och principer för uppordnande är utförligt beskrivna. Tryckta publikationer ska anskaffas i tre exemplar, två klippas sönder, melodierna klistras på särskilda ”blanketter” och ordnas i ett kortsystem. Vokala melodier ska grupperas efter typ (riddarvisor, sånglekar etc.) och variantförhållanden. Instrumentala melodiuppteckningar ska grupperas efter formprinciper (jfr Gustafsson 2016).

För att genomföra projektet behövdes enligt Andersson en amanuens med kompetens i både folkmusik och folkdiktning. Tillfälliga biträden skulle kunna tas in för arbete med att klippa och klistra. Underförstått i ansökan är att Otto Andersson själv skulle leda arbetet. Ingen lönekostnad för honom själv finns med i beräkningen. Han tänkte sig att leda arbetet inom sin anställning vid Åbo Akademi med stöd av föreståndaren för Institutet för nordisk etnologi vid Åbo Akademi, Karl Robert Villehad Wikman.

Kostnadsberäkningen för arkivet uppgår till 29 000 mark (ca 2 500 svenska kronor) i två år, vilket omfattar amanuenslön, fotografering/kopiering, arbetsmaterial och utensilier samt inköp av litteratur och blanketter. Andersson bedömer att hela nordiska materialet inte kan omhändertas på två år; en längre period behövs troligen, särskilt för det svenska materialet. Han nämner en total tidsperiod på fem år och låter antyda att en ny ansökan kommer att inkomma till Längmanska senare.

Otto Andersson avslutar ansökan med en ödmjuk och vackert uttryckt förhoppning:

Med hänvisning till det förestående hyser jag den livliga förhoppningen, att den Längmanska fondens Nämnd skall se sig i tillfälle att bevilja min vördsamma anhållan om 5,000 kronor för ovan nämnt ändamål (Uppsala universitetsbibliotek. Längmanska fondens arkiv).

Tyvärr fick Otto Andersson avslag på sin ansökan. Avslaget var oväntat och Andersson refererar aningen bittert till händelsen och låter förstå att ansökan inte bedömts av sakkunniga med rätt kompetens:

Ansökan blev avslagen. Den hade behandlats, egendomligt nog, icke av det utskott som avgör ansökningar om understöd för vetenskapliga ändamål utan för utskottet för ansökningar för folkbildningsändamål. (Andersson: föredragsmanuskript, SVA acc. 1181.)

Andersson skriver att han då inte helt givit upp planerna på ett arkiv men att Andra världskriget kom emellan och detta innebar att nya initiativ fick läggas på is inom många områden i Finland (Andersson, ibid).

Inspirationskällor

Hur kom det sig då att tanken på ett folkmusik- och folkvisearkiv var så stark hos Otto Andersson? I föredraget från 1948 vid den 9:e nordiska folklivs- och minnesforskar¬kongressen i Stockholm beskriver han några viktiga inspirationskällor.

Han hade ju själv samlat dansmelodier och lekar i Österbotten redan 1902 och insåg redan då att hans material skulle bli en del av ett större sammanhang tillsammans med Svenska och Finska litteratursällskapens befintliga samlingar. Med detta som grund bildade Andersson 1906 föreningen Brage, som arbetade med att samla in och forska om den finlandssvenska allmogekulturen. Detta kombinerades med praktiskt utövande för att på så sätt också levandegöra insamlat material genom olika kulturella evenemang. Föreningen hade tidigt sektioner för folkdiktning, folkmusik och folkdans, samt en teatergrupp, en sångkör och ett danslag. Andersson hade också ambitionen att skapa ett folkmusikarkiv inom föreningen men ekonomiska begränsningar och tidsbrist gjorde att dessa planer aldrig kunde fullföljas i Brages regi. I stället blev det ett personligt arkiv för eget bruk, med några hundra melodier som sammanställts av Anderssons hustru Hanna Petrelius.

Otto Andersson tecknar ned låtar efter Erik Lönnberg från Vittisbofjärd 1909. (Fotograf: Gösta Widbom, i Sibeliusmuseums arkiv.)

Tack vare sina internationella nätverk och kontakter inspirerades han av flera utländska initiativ på området. Inte minst imponerades Andersson av det systematiska arbetet i tyska arkiv, i synnerhet Deutsche Volksliedarchiv vid universitetet i Freiburg, ett forskningsinstitut som grundats 1914 (idag är detta en del av Freiburgs universitet och Zentrum für populäre Kultur und Musik). Andersson hade inte besökt arkivet 1948, men avsåg resa dit. I Berlin hade han kontakt med professor Hans Mersmann (1891–1971) som skapat ett folkmusikarkiv som omfattade omkring 100 000 melodier. Arkivet var inrymt i en museibyggnad i det välbärgade Charlottenburg som sedan 1920 vuxit samman med Berlin. Folkvisorna i Mersmanns arkiv var systematiskt uppställda enligt den princip som brukar kallas ”förstaradsregister” och som används än idag vid till exempel SVA. Visornas melodier var på samma sätt katalogiserade utifrån melodiernas fyra första toner; så kallad ”incipit”. Andersson anammade tanken på förstaradsregister men tyckte inte att incipit-registreringen passade för det nordiska materialet:

Redan första gången jag såg det tyska arkivet – det var åtskilliga år tidigare – tog jag med mig de olika typerna av kataloglappar, som användes där, och det var min mening att upprätta ett liknande arkiv inom Föreningen Brage i Helsingfors; fullt likadant tänkte jag inte göra det, ty jag ansåg det mest ändamålsenligt att i stället för de fyra första tonerna införa hela melodin i arkivet, efter vilka principer man än ville ordna melodierna. (Andersson: föredragsmanuskript, SVA acc. 1181.)

Men den kanske viktigaste drivkraften och inspirationskällan för Otto Andersson verkar ha varit hans tidigare lärare och handledare från universitetet i Helsingfors, Professor Kaarle Krohn. Krohn handledde Anderssons doktorsavhandling och introducerade honom till komparativ, historisk-geografisk metod inom folkloristiken. Krohn menade, liksom senare även Andersson, att det material av visor och melodier, huvudtyper och varianter, som samlats i de nordiska länderna borde sammanföras i ett centralarkiv och att detta var en av de viktigaste uppgifterna inom den nordiska folkdikts- och folkmusikforskningen. Otto Andersson beskriver Krohns förhoppningar om ett sådant centralarkiv som ett ”testamente” som han fått att vårda och förverkliga.

Krohn ansåg att det vore ändamålsenligt att hålla visor och melodier åtskilda från sagor och annan folkdiktning och att i det arkiv som han önskade få till stånd inskränka sig endast till visorna eller den s.a.s. bundna folkdiktningen, med tillhörande musik, och självfallet även instrumentalmusiken. Han betraktade Åbo Akademi för det lämpligaste stället för ett sådant arkiv, bl.a. därför att Åbo i viss mening ligger centralt på gränsen mellan det skandinaviska och det finska området och att man där skulle kanske med större lätthet än annorstädes kunna överblicka och registrera även finskspråkigt material.

Men Andersson kom också att påverkas av de nya tankar och utvecklingstendenser som kom genom den internationella organisationen International Folk Music Council, som bildats 1947 i London (idag International Council for Traditions of Music and Dance). Otto Andersson engagerade sig tidigt för organisationens arbete och var liksom Carl-Allan Moberg redan 1948 korresponderande medlem. Andersson ansåg att det fanns behov av en stark nordisk part på detta internationella fält. Han hade också tidiga kontakter med den tyska jämförande musikforskningen. Andersson nämner ett personligt besök hos Otto Böckel i Michendorff nära Berlin i början av 1900-talet som särskilt inspirerande.

Ett nytt initiativ 1948

År 1948 hade Otto Andersson pensionerats från sin professur vid Åbo Akademi. En tjänst som han då innehaft 1926–1946. Han var till yttermera visso även rektor för universitetet mellan 1929–1936. Nu var han emeritus och hade inte samma möjligheter att besluta om Akademins åtaganden. Ekonomin i Finland var dessutom usel under efterkrigsåren:

Om våra möjligheter att finansiera ett arkiv, sådant som det ifrågasatta, förut varit starkt begränsade, så måste jag betrakta dem såsom helt och hållet obefintliga i efterkrigstidens Finland och i det sammanhang som förut varit påtänkt. (Andersson: föredragsmanuskript, SVA acc. 1181.)

Men Otto Andersson hade definitiv inte gett upp tanken. I september 1948 arrangerades en nordisk folklivs- och folkminneskongress i Stockholm och Uppsala. Andersson såg nu en ny möjlighet att lägga fram sina tankar om ett nordiskt folkmusik- och folkvisearkiv. Han kontaktade folklivsforskaren och etnologen Gösta Berg som ansvarade för programinnehållet och föreslog att kongressen skulle härbärgera en särskild folkmusiksektion. Andersson anmälde två föredrag till denna sektion: Nordiskt folkmusikarkiv och Ordnande och registrering av spelmanslåtar. För att få större tyngd i förslaget skriver han också till sin svenska vän och kollega Carl-Allan Moberg, som året innan tillträtt Sveriges första, och enda, professur i ämnet musikforskning. Moberg var således den största svenska auktoriteten i ämnet. Andersson uppmanar Moberg att anmäla ett föredrag till kongressen. I sitt brev till Moberg 20.7.1948 föreslår han till och med en titel på Mobergs programpunkt: ”Uppgifter inom folkmusikforskningen”:

Jag hoppas nu livligt att Du ska acceptera mitt förslag att komma till mötet i Stockholm och där hålla ett föredrag. Det skulle säkert vara stimulerande för folkmusikforskningen, och jag finner det mycket viktigt att vi upprätthålla kontakten med folklivs- och folkminnesforskningen, låt vara att också rena musikkongresser ha sin stora betydelse och böra förekomma. (Carl-Allan Mobergs arkiv, Uppsala universitetsbibliotek.)

Man kan förmoda att Andersson insåg att närvaron av Carl-Allan Moberg skulle ge större dignitet åt folkmusiksektionen vid kongressen. De två representerade ju de två tyngsta posterna inom folkmusikforskningen i Sverige och Finland.

Folklivs- och folkminnesforskarkongressen

Den nordiska folklivs- och folkminnesforskarkongressen hölls vartannat år och turnerade mellan de nordiska länderna. Upprinnelsen var det ”möte för svensk folkkunskap” vid Nordiska museet 1908 som samlade aktivt intresserade i svensk folklivsforskning (Fataburen 1908:173–192). Efter första världskriget fick mötena en mer fast form under rubriken nordiska folklivs- och folkminnesforskarmöten.

Inbjudan till mötet i Stockholm 1948 kom från folklivsforskaren Sigurd Erixon, som då var innehavare av den Hallwylska professuren vid Nordiska museet. Museet stod för lokaler och ett delat värdskap tillsammans med Landsmåls- och Folkminnesarkivet i Uppsala. Kongressen samlade 95 deltagare från Sverige, Danmark och Norge. Ordförande för kongressen var Sigurd Erixon med förste intendenten vid Nordiska museet Gösta Berg som sekreterare. Den senare har också författat en fyllig rapport från kongressen i Svenska landsmål och svenskt folkliv 1950. Tidskriften gavs ut av Landsmåls- och Folkminnesarkivet med Dag Strömbäck som redaktör.

Otto Andersson lyckades med sitt uppsåt. Kongressen innehöll mycket riktigt en sektion ägnad folkmusikforskningen. Carl-Allan Moberg följde Anderssons anmodan och höll ett föredrag med titeln ”Uppgifter inom folkmusikforskningen” helt enligt instruktionen. Förutom Otto Anderssons två föredrag talade också Stig Walin på temat ”Hummeln, ett gammalt svenskt musikinstrument” (jfr Wallin 1952).

Deltagarna vid den nordiska folklivs- och folkminnesforskarkongressen fotograferade på Nordiska museets trappa. Otto Andersson i första ledet i vit ytterrock. Möjligen finns Ulf Peder Olrog någonstans i gruppen. (Foto i Nordiska museet.)

Otto Anderssons två programpunkter kompletterade varandra och byggde i princip på de tankegångar som han presenterat i ansökan till Längmanska kulturfonden 14 år tidigare. Anderssons båda föredrag var inte utformade som konventionella presentationer av forskningsidéer eller redovisning av tidigare rön som man vanligen ser vid forskarkonferenser. Snarare handlade det om en appell och en handlingsplan – en uppmaning till det nordiska forskarsamfundet att vidta, enligt Andersson, nödvändiga åtgärder.

Andersson inledde med att redogöra för sina besök vid tyska arkiv och hur idén då väckts hos honom att skapa ett motsvarande nordiskt arkiv. Det ökade internationella engagemanget under efterkrigstiden bland annat inom The International Folk Music Council och International Commission of Folk Arts and Folklore (CIAP) hade gjort frågan allt mer aktuell.

Den av Andersson föreslagna modellen för ett nordiskt folkmusikarkiv omfattade vokal och instrumental folkmusik samt visdiktning från de nordiska länderna, med möjlighet till framtida utvidgning. Arkivet skulle utgöra en samling av primärmaterial snarare än enbart en katalog. Tryckta publikationer skulle systematiskt införskaffas, bearbetas och ordnas efter såväl materialtyp som musikaliska kriterier, medan unika källor skulle kopieras. Organisationen förutsattes vara liten, med en deltidsanställd föreståndare och en heltidsanställd amanuens, eventuellt kompletterad med tillfällig arbetskraft.

Den stora skillnaden från det förslag som Andersson lade fram 1934 var att arkivet föreslogs knytas till en etablerad institution i Sverige. En placering vid Åbo Akademi ansåg han inte längre rimlig på grund av det ansträngda ekonomiska läget i Finland som följde efter kriget. Eftersom arkivet skulle innehålla material från alla de nordiska länderna kunde man tänka sig finansiering genom ett nordiskt samarbete. Som möjliga placeringar angav Andersson Nordiska museet i Stockholm eller Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala.

Carl-Allan Mobergs föredrag kan ses som ett stöd till Otto Andersson. Han talade bland annat om behovet av att skapa gemensamma katalogiseringsprinciper för folkmelodier och bibliografisk översikt över det samnordiska områdets publikationer inom folkmusikforskningen. Detta för att skapa de bästa förutsättningarna för ett ändamålsenligt gemensamt nordiskt folkmusikarkiv.

Just därför är också upprättandet av ett för hela Norden gemensamt folkmusikarkiv av högsta vikt. Men därmed framträder ett allting annat överskyggande problem av särskild svårighetsgrad: principerna för katalogisering av det väldiga materialet. (Berg 1950:202.)

Otto Anderssons första föredrag med titeln ”Nordiskt folkmusikarkiv” avslutades med ett förslag om att tillsätta en kommitté, med representation från Nordiska museet i Stockholm och Landsmåls- och folkminnesarkivet samt professor Carl-Allan Moberg, för att förbereda arkivets inrättande. Förslaget antogs enhälligt av kongressen.

Kommittén för arkivets inrättande

Exakt vilka som utsågs att ingå i kommittén, förutom Otto Andersson och Carl-Allan Moberg framgår inte av referatet i Svenska landsmål och svenskt folkliv. Det är inte helt klart hur de övriga medlemmarna kom med i den sammansättning av kommittén som ledde fram till SVA:s bildande och som blev arkivets första styrelse. Dag Strömbäck fanns på plats vid kongressen och deltog aktivt i flera programpunkter och som föreståndare för Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala var han närmast självskriven i kommittén. Mats Rehnberg fanns i sin roll som intendent vid Nordiska museet närvarande vid kongressen. Huruvida Ulf Peder Olrog fanns på plats vid kongressen är svårt att säkert fastställa eftersom han inte finns med bland föredragshållarna. Med tanke på att han själv var aktiv vid Uppsala universitet och mitt i arbetet med att färdigställa sin licentiatavhandling i folklivsforskning är det troligt att så var fallet. Han refererar också direkt till diskussionerna mellan Moberg och Andersson vid det nordiska folklivsforskarmötet 1948 när han 1960 sammanfattar SVA:s verksamhet och tillblivelse. Det förefaller rimligt att han hörde diskussionen på plats och kanske även deltog (Olrog 1960:115). Olrog hade också redan innan SVA bildades arbetat med att sammanställa register med frekvensförteckningar och typologiska kartläggningar av vismaterial från skillingtryck och uppteckningar, baserat på kvantitativa metoder och med en gruppering efter äldsta belägg och spridning. Dessa register var viktiga utgångspunkter för Visarkivets tidiga arbete och publicerades senare i hans licentiatavhandling Studier i folkets visor. Dag Strömbäck skriver i en dagboksanteckning om Olrogs deltagande vid ett viktigt, om än informellt möte den 21 mars 1951: ”Otto Andersson och Ulf Peder Olrog hemma hos mig på middag. Vi planera[de] för startandet av ’Svenska Visarkivet’ i Sthlm. Livlig diskussion hela aftonen” (citat efter Olrog m.fl. 2011:171).

Ulf Peder Olrog talar i telefon med gitarren i hand. Stockholm 1950. (Fotograf: Studio Gullers, i Svenska litteratursällskapet, Svenska teaterns arkiv.)

Det är också rimligen så att Olrog var den nödvändiga länken till Visans Vänner där Gunnar Fant och Sven Salén hade ledande positioner. Som konstaterats i inledningen av denna artikel var den senares medverkan i planeringsarbetet och genomförandet av största vikt. När Otto Andersson sänder en hälsning till SVA i samband med arkivets tioårsfirande 1961 inleds den med en hyllning till Sven Salén och Ulf Peder Olrog som han kallar ”de egentliga skaparna av Svenskt visarkiv”:

Skapelsehistoriens första kapitel är fantastiskt, nästan sagolikt, Olrog berättade det för mig vid ett besök i Åbo – troligen under året 1950. Han brukade samtala, sjunga och spela tillsammans med en god vän i Stockholm. Den för mig obekante vännen var en entusiastisk älskare av vissång och skicklig på luta. Han hade också bra med penningar och han kanske kunde hjälpa till med att få ett visarkiv i gång. De båda vännerna hade t.o.m. vandrat omkring i Gamla stan och tittat på något hus som möjligen kunde köpas för arkivet – och Visans Vänner. (Carl-Allan Mobergs arkiv. Uppsala universitetsbibliotek.)

Något hus i Gamla stan för SVA:s räkning blev det, som vi vet, inte. Men genom Saléns försorg ställdes en lokal i Salénrederiets fastighet på Styrmansgatan 4 till Visarkivets förfogande.

I de tidigare ansatserna att grunda ett nordiskt arkiv för folkmusik och -visa hade man saknat de ekonomiska förutsättningarna och kanske också den handlingskraft som man nu fick genom Salén och Olrog.

Otto Anderssons vision var ett arkiv med material från alla de nordiska länderna, inklusive Färöarna. Så blev det inte, men Andersson noterar med tacksamhet att ”Finland och särskilt det svenska Finland inneslöts inom ramen för Visarkivets verksamhet” (Carl-Allan Mobergs arkiv. Uppsala universitetsbibliotek). Han nämner att ”så gott som hela det finlandssvenska materialet, kopierat i olika former, har införlivats med Visarkivet”. Han nämner också Sveriges radios inspelningar av finlandssvenskt material och det kommande insamlingsprojektet i Åbolands skärgård som planerats.

Den välkända bilden på Anna "Sjömor" Lindström tillsammans med Ulf Peder Olrog är tagen vid inspelningsresan till Åbolands skärgård. Bilden är tagen på Nötö sommaren 1962. (Fotograf: Göran Marteus, foto i SVA.)

Man kan konstatera att Otto Andersson haft avgörande betydelse för grundandet av SVA. Genom Anderssons ihärdiga arbete fanns en genomgripande och på vissa områden mycket detaljerad plan för arkivets verksamhet. Genom Anderssons stöd och vetenskapliga nätverk och kontakter fick arkivet dessutom omedelbart legitimitet i den vetenskapliga världen.

Under hela 1950-talet brevväxlar Ulf Peder Olrog och Otto Andersson och det hade uppenbarligen vuxit fram en stark vänskap mellan de två. Olrog skickar jul- och nyårshälsningar och inledningsorden är ofta vänskapliga: Broder, Käre vän, Käraste broder, Broder Otto. Det framgår också att Andersson utnyttjar sin emeritusposition vid Åbo Akademi för att stötta Visarkivet genom rekommendationsbrev, introduktioner inför studiebesök vid andra arkiv och stödbrev till ansökningar.

Den 18 mars 1953 ska SVA få besök av representanter från den svenska regeringen. Olrog undrar i brev till Andersson 3.3.1953: ”Om du mot förmodan skulle kunna fara bör Visarkivet kunna bidraga med några hundra kronor” (Ulf Peder Olrogs arkiv, SVA). Uppenbarligen anser Olrog att Otto Anderssons närvaro vid ett sådant besök skulle vara värdefullt. Han ser också gärna att Otto Andersson finns med vid beslutsmöten i synnerhet när det gäller frågor av ekonomisk art. Den 13 april 1956 skriver Ulf Peder Olrog till Otto Andersson: ”Det är min gamla kännedom om Svens faiblesse för Din auktoritet som gör att jag verkligen hoppas att Du kan komma (ibid)”. Den Sven som avses i brevet är givetvis Sven Salén. Hos Olrog och Andersson verkar också tanken på ett nordiskt arkiv fortfarande leva kvar:

Här går allt sin gilla gång. Vi går ju hårt på ansökningsbogen. Försöken att ansluta Svenskt Visarkiv till det nya folkdiktsinstitutet i Köpenhamn och ombilda det till ett nordiskt visarkiv går tyvärr ganska trögt. För närvarande tycks norrmännen och danskarna vilja skjuta upp den delen av företaget. (Ibid.)

I SVA:s styrelseprotokoll under andra hälften av 1950-talet diskuteras planerna på ett nordiskt arkiv i Köpenhamn. Frågan tas till och med upp med dåvarande statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet, Ragnar Edenman 1956. Men intresset svalnar efterhand och efter 1958 upphör frågan att dyka upp i protokollen (Olrog m.fl. 2011: 175).

Denna medaljong av Otto Andersson sitter alltjämt på väggen i Svenskt visarkivs lokaler. Observera att dödsåret är fel på medaljongen. Ska vara 1969. (Fotograf: Dan Lundberg.)

Tillbaka till sammanträdet 1951

Denna artikel inleddes med SVA:s stiftelsesammanträde den 23 maj 1951. Som avslutning återvänder vi till mötet. Man vilade inte på hanen och det nybildade arbetsutskottet (Ulf Peder Olrog, Mats Rehnberg och Sven Salén) fick i uppdrag att ”söka snarast få arkivet i verksamhet”. Alla närvarande gavs uppdrag i stiftelsens styrelse och arbetsutskott utom Otto Andersson – möjligen beroende på att han var bosatt i Åbo och inte kunde förväntas delta lika aktivt som de andra. Anderssons roll i arkivets tidiga verksamhet blev snarast som ett slags informell senior rådgivare – som bland annat framgår av brevväxlingen med Ulf Peder Olrog.

Som en del av datumangivelsen i protokollen under SVA:s tidigare år angavs dagens namn i en särskild paragraf. I SVA:s första mötesprotokoll framgår att ”Dagens namn var Desideria”.

Källor

Arkivkällor

Svenskt visarkiv.

  • Ulf Peder Olrogs arkiv. 
  • Brev till Otto AnderssonOtto Anderssons föredragsmanuskript, ”Nordiskt folkmusik och folkvisearkiv”. Kopia i SVA:s bibliotek (acc. 1181).
  • Protokoll för Svenskt visarkivs styrelsemöte 23 maj 1951, SVA

Nordiska museets arkiv

  • Dokumentation från Nordiska folklivs- och folkminnesforskarkongressen i Stockholm 1948

Uppsala universitetsbibliotek

  • Carl-Allan Mobergs arkiv. Brev
  • Längmanska fondens arkiv. Volym NC432, fascikel 1934:1, "Klassen för folkbildning 1933".

Institutet för språk och folkminnen

  • ULMA, D III b:9 Dag Strömbäcks dagbok 1/4 1950 – 19/3 1952

Litteratur

Almqvist, Bo (2013–2019) ”Dag Alvar Strömbäck”, Svenskt Biografiskt Lexikon. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=34599&forceOrdinarySite=true (granskad 22.2.2026).

Andersson, Otto 1923. Stråkharpan. En studie i nordisk instrumenthistoria. Diss. Helsingfors: Holger Schildt

Berg, Gösta 1950. ”Nionde nordiska folklivs- och folkminnesforskarmötet i Stockholm och Uppsala 5–8 september 1948”. Svenska landsmål och svenskt folkliv, 73:e årgången. Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala.

Betänkande med förslag till ett systematiskt utforskande av den svenska allmogekulturen. Statens offentliga utredningar 1924:26.

Boström, Mathias 2025. Fonografen som föreställning. Introduktionen av ljudinspelningar vid svenska minnesinstitutioner. Diss. Studia musicologica Upsaliensia 36, Handlingar från Svenskt visarkiv 6. Uppsala: Uppsala universitet.

Fataburen 1908. Upprop, 173–192.

Gustafsson, Magnus 2016. Polskans historia. En studie i melodityper och motivformer med utgångspunkt i Petter Dufvas notbok. Diss. Lunds universitet och Smålands musikarkiv: Lund

Jansson, Sven-Bertil 2001. ”Ordning i augiasstallet”. Noterat 9. Svenskt visarkiv: Stockholm.

Löfgren, Orvar (1995–1997) ”Mats E A Rehnberg”. Svenskt Biografiskt Lexikon. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=7578&forceOrdinarySite=true (granskad 16.7.2026).

Moberg, Carl-Allan 1950. ”Två kapitel om svensk folkmusik”. Svensk tidskrift för musikforskning 32: 5–49

Moberg, Carl-Allan 1952. ”Från kämpevisa till locklåt, En översikt över det folkmusikaliska uppteckningsarbetet i Sverige”. Svensk Tidskrift för Musikforskning 33: 5–52.

Moberg, Carl-Allan 1955. "Om Vallåtar. En studie i de svenska fäbodarnas musikaliska organisation". Svensk Tidskrift for Musikforskning 37: 7–95

Moberg, Carl-Allan 1959. ”Om vallåtar II. Musikaliska strukturproblem”. Svensk tidskrift för musikforskning 41: 10–57.

Nyqvist, Niklas 2007. Från bondson till folkmusik¬ikon – Otto Andersson och formandet av ”finlandssvensk folkmusik”. Diss. Åbo: Åbo Akademis förlag.

Nyqvist, Niklas 2023. ”Otto Andersson och folkmusiken - ett nordiskt perspektiv.” Budkavlen 87: 30–41

Olrog, Ulf Peder 1960. ”Svenskt visarkiv 1951–60. Något om dess tillkomst, arbetssätt och framtida uppgifter”. I Om visor och låtar. Studier tillägnade Sven Salén den 7 november 1960. Skrifter från Svenskt visarkiv 2. Stockholm: Svenskt visarkiv, 112–132

Olrog, Ulf Peder, Mathias Boström, Märta Ramsten, & Karin Strand 2011. Ulf Peder Olrog. Studier i folkets visor. Utgivna och kommenterade av Mathias Boström, Märta Ramsten och Karin Strand. Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 31. Stockholm.

Rehnberg, Mats 1943. Säckpipan i Sverige. Nordiska museets handlingar 18. Stockholm: Nordiska museet.

Sjögren, Hans (2000–2002) ”Sven G Salén”. Svenskt Biografiskt lexikon. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=6322&forceOrdinarySite=true (granskad 22.2.2026).

Walin, Stig 1952. Die schwedische Hummel: eine instrumentenkundliche Untersuchung. Diss. Stockholm: Nordiska museet.

Jansson, Sven-Bertil 2001. ”Ordning i augiasstallet”. Noterat 9. Svenskt visarkiv: Stockholm