Intervju med Jan Otto Andersson: En inblick i Otto Anderssons närmaste familjekrets

Jan Otto Andersson är pensionerad nationalekonom, docent i internationell ekonomi och tidigare tillförordnad professor i nationalekonomi vid Åbo Akademi. Han har också verkat i Vänsterförbundet och deltagit aktivt i samhällelig debatt. Vid sidan av yrkeslivet har han länge varit aktiv körsångare.
Jan Otto Anderssons far Sven adopterades vid vuxen ålder av Otto Andersson och Jan Otto växte därmed upp i Otto Anderssons närmaste familjekrets. I intervjun berättar Jan Otto Andersson om sina personliga minnen av Otto Andersson. Intervjun gjordes 11.3.2026 av Niklas Nyqvist (redigering Niklas Nyqvist, Johannes Brusila och Inka-Maria Nyman).
Nyqvist: Skulle du kunna berätta kort om dig själv?
Andersson: Jag föddes 1943. Enligt legenden skulle min adoptivfarfar Otto Andersson ha fiskat med min biologiska farfar Johannes Andersson på Vårdö, Åland. Mina förnamn Jan Otto kommer dels från min biologiska farfar ”Granö Janne”, dels från Otto Andersson. Båda hade Andersson som tillnamn, men de var inte släkt. Min pappa Sven var född på Granö, en holme där det fanns ett torp. Hans pappa, dvs. min biologiska farfar Janne, hade löst ut torpet och lyckades bli kofferdiskeppare. 1918 flyttade Otto sitt sommarställe till Risholmen, som han kallade Hemskär och som var grannö till Granö. Min pappa Sven blev väl lite inkallad som hjälp där på Hemskär, kan jag tänka mig. Pappa klarade sig ganska bra i folkskolan och Otto tog honom med till Åbo, där han fick gå i Åbo Svenska Samskola. Sedan adopterade Otto honom faktiskt när han var vuxen, efter det att Ottos fru Hanna hade dött.
Jag har bott hela mitt liv i Åbo och mitt liv är väldigt långt hopkopplat med Åbo Akademi. Pappa var lektor i svenska och samtidigt också ansvarig för Sjöhistoriska museet vid Åbo Akademi, som grundades på 1930-talet. Den stora saken för honom var bland annat segelfartyget Sigyn som hämtades till Åbo. Otto hade varit rektor och hade fortfarande mycket att göra med Akademin. Själv studerade jag där sedan nationalekonomi. Jag fick jobb som assistent, överassistent, lektor. I nästan 20 år skötte jag en professur i nationalekonomi. Nu är jag pensionär.
Nyqvist: Hur upplevde du Otto som ”farfar”?
Andersson: Här gäller det att skilja på två årstider så att säga. Då jag kom honom närmast – det var på sommaren på Hemskär. Här i Åbo bodde han i det här huset som hans första fru Hanna Petrelius hade ärvt vid Västra Strandgatan 15. Alltså där mellan Qwenselska gården, som nu är apoteksmuseum, och det där stenhuset där ett försäkringsbolag verkade. Som barn vistades vi väldigt mycket i det här kvarteret, som heter Fortuna, delar av det var vårt revir. Jag och min bror Matts, som är ett och ett halvt år yngre, och kusinerna Vicke (numera Henrik) och Henrik (senare Kalle) Nikula. Så vi besökte nästan dagligen Otto. Vår familj bodde på Eriksgatan, men det gällde bara att gå igenom hallen så kom man till Ottos. Det var mycket bättre att leka där. Gården var fin med en berså och där fanns alla möjliga intressanta ställen. Man kunde till och med krypa ner i Qwenselska gårdens källare.

Jag kan säga att jag inte hade så mycket att göra med Otto då, trots att vi var där i environgerna, utan med hans hushållerska Anna Johansson. Det var mera hon som tog hand om oss som pojkar där. Det där huset var mycket stort, bland annat fanns där en väldig sal där flygeln var och så vidare. I ena ändan av huset, på sidan, var Ottos sovrum och på andra sidan ett rum som var Ottos arbetsrum. Där var vi delvis, men det hörde nu inte till att vi skulle vistas där så mycket. Där i arbetsrummet satt Otto och arbetade och pratade med olika personer, framför allt Svante Dahlström och sådana här. I huset fanns ju också Ottos förlag, Förlaget Bro, och dit vi inte heller fick gå och störa. Men utrymmena var spännande, på vinden i synnerhet, lager med böcker som var i stora högar som man kunde klättra i.
Otto var ju ofta på resor: två gånger i Amerika och ofta i Sverige och Helsingfors. En gång tog han faktiskt med oss, Matts och mig, till Helsingfors, där vi fick bo på Societetshuset, minns jag. När han kom tillbaka från Sverige eller USA hade han med sig många gåvor och det blev alltid festmiddag med hummer och sådant. Vi var ofta bjudna på någon slags fest, och på julafton var vi alltid där.
När Åbo konserthus kom till stånd i början av 50-talet fick Otto två platser reserverade för sig vid varje symfonikonsert. Han gick ofta och lyssnade, men han ville ha sällskap och eftersom jag var nu den i familjen som mest uppskattade klassisk musik så gick jag med honom. Han ville gärna ha oss som sällskap, det var ingen tvekan om det.
Otto var alltid optimistisk och trodde att allt går att ordna. När jag hade skrivit studenten och lärt mig lite franska så hittade han på att nu ska vi fara till Bretagne och samla folkvisor, bretonska, keltiska eller vad det nu var. Eftersom jag kunde lite franska skulle jag komma med och hjälpa honom. Jag minns att mamma stoppade det hela. Jag har en känsla av att det hade blivit lite dåligt med insamlandet. Han var ändå rätt så gammal 1961–62.
Men det visar bara hur han såg på livet väldigt optimistiskt, det var mitt intryck. Han såg det som var bra, men inte det som var illa. Det gällde också på Hemskär. Han kunde sitta och prata med myrorna på trappan trots att han såg att där fanns huggormar. Huggormar verkade han inte se eller bry sig om.
Apropå musikvetenskapens hundraårsjubileum. Otto berättade för oss hur det gick till när Sibeliusmuseum grundades. Han var i Tyskland och stötte på en affär som hade en massa gamla instrument. Han hade rentav frågat Robert Mattsson före han for till Tyskland: om jag skulle hitta några gamla instrument, skulle du kunna finansiera? Jo det är klart, hade Robert sagt. Han tänkte väl att det bara var några få instrument. Men Otto hade då hittat den här affären med massor med gamla instrument. Han hade sagt: Packa in det här och skicka till Finland. Robert hamnade att betala hela kalaset. Så fick museet sin start. Det var typiskt för honom, han kunde utnyttja sin kusin Robert.
Nyqvist: Kunde han vara sporrande, till exempel med studier och musik?
Andersson: Jo. Det var nog mera på Hemskär. Men när jag började mina studier och gick med i studentkören Brahe Djäknar så köpte han en frack åt mig och den har jag fortfarande. I övrigt skulle jag inte säga att han försökte styra i Åbo just, han hade nog full rulle i Åbo. Visst uppskattade han oss pojkar, men det var ändå ganska lite man var på tu man hand med honom.
Nyqvist: Man får ju ofta bilden av att han var en auktoritet på många områden. Hur upplevde du den sidan?
Andersson: Ja han tog plats, det är klart. Han var otroligt skicklig på att få andra att göra saker för honom. Det gällde även oss, men det var på sommaren, inte i Åbo. Min pappa Sven upplevde det här. Det fungerade inte så bra det här förhållandet mellan Otto och honom. Otto hade väl lite så där använt honom som en slags dräng. Så fort han hade skrivit någonting så satte han Sven att korrigera språket. Sven kände sig lite beroende. Jag kan säga att där på Hemskär så försökte Sven undvika honom så mycket som möjligt och göra annat i stället.
På Hemskär kommer nog den här sidan fram hos Otto. Det var helt naturligt, vi var ju småpojkar eller unga och det är klart att han hade auktoritet i förhållande till sådana. Vi for till Hemskär i början av juni och stannade där till slutet av augusti, så det blev tre månader i året. Hemskär var otroligt viktigt för Otto. Det var där han levde, så att säga. När han fyllde 50, före min tid, så hade det skrivits en sångcykel åt honom. I den fanns en sång som hette ”Kom, kom till Hemskär” och den övade Otto med Matts och mig så att vi skulle kunna sjunga den. På Hemskär satt han vid pianot och vi sjöng kända sånger som han tänkte att vi skulle kunna uppträda med.
När jag och min bror var små, bodde vi i den stora villan. Pappa och mamma flyttade över till ett annat ställe ganska snart. Om vi på morgonen, Matts och jag, gick in i hans sängkammare så fick vi ligga med honom där i sängen och han trollade fram något godis. Vi kunde leka med honom rent av på morgnarna. Han hade sitt arbetsrum bredvid sovrummet och i arbetsrummet fanns det en samling med fjärilar. Den var spännande att se på. Han hade samlat alla fjärilar som fanns i Hemskär. Tanken var, så berättade han, men jag känner inte till närmare det, att han också hade samlat alla ägg som fanns på holmen. Plus alla växter och blommor, ett herbarium. Och han hade en garderob där det alltid fanns något godis. Det som var lite speciellt var att han hade en mustaschhållare på natten.

Det han tyckte om var att fiska, nätfiske. Det gjorde han runt hela holmen fast han inte hade vatten, och ute på Lövö vatten och också ute på fjärden mot Hulta. Jag vet att det sågs med oblida ögon att han fiskade så ivrigt på Lövö vatten. Han var sytningsgubbe och ansåg att han hade sytningsrätt att fiska. Det innebar att han kom och väckte oss pojkar sex på morgonen för att fara och ta upp näten. Vi hade lite olika båtar men oftast var det en ganska tung båt med en Arkimedes-aktersparkare. Jag skulle väl säga att jag blev en jättebra nätroddare. Han stod i båten och man måste då se till att båten inte rullar på grund av vågorna för att då skulle han kunna ramla, och samtidigt skulle man se till att nätet inte kom i propellern på aktersparkaren. Det var ganska krävande. Han var så ivrig när det kom någonting och man skulle också hålla reda på hur det skulle ros. I allmänhet for man ut efter middagen och lade nät. Det var nog lite så där att det var ett halvt tvång för oss att göra det här, han förväntade sig det. Och vi redde upp näten på stranden. Då kom Anna ner med kaffe till bryggan och det var ceremonier. Det var fantastiskt vad han var ivrig med det där.
Vi satt uppe, antingen på balkongen eller inne om det var sämre väder, och lyssnade på morgongudstjänsten och drack te och smörgås. Det var Otto, Anna, Matts och jag. Otto var ju nog religiös, fast han tyckte inte om att de sjöng psalmerna så snabbt som de gjorde. Men han försökte aldrig pressa oss att komma med till kyrkan. Pappa och mamma var ju så att säga, de hade nog ingen gudstro. Han visste att vi inte heller hade det tror jag. Men han försökte inte ta oss med, på det sättet influera. Jag vet inte riktigt hur viktigt det var för honom. Det är svårt att säga. Vi diskuterade nog aldrig den aspekten.
Dagarna var väldigt rutinartade. Det var mat klockan tolv. Otto hade sin bestämda plats vid bordet och alla satt där runt bordet klockan 12. Han var den enda som fick stiga upp före alla hade ätit. Han fick sätta sig i sin gungstol och röka cigarr medan andra fortsatte att äta. Kaffe serverades ett-två-tiden och det var dagens sak att välja var vi skulle ha kaffet. Det skulle vara ute, det var klart. Det kunde vara på marmorbordet som låg nära huset. Skulle det vara i ”Minnet”? Han hade nämligen låtit göra ett jättefint Minne över sin hustru Hanna. Det var mycket påkostat, med en sentens: ”Men störst av allt är kärleken”. Man kunde sitta inne i, omgärdade av Minnets stenmurar. Det fanns även en tredje möjlighet, Sedumberget som var ett stycke bort från villan. I synnerhet om det var vackert väder skulle det gås ända till Sedumberget. Middagen var klockan fem med samma ceremoni som vid lunchen. Också då var det mycket folk. Utöver Anna hjälpte två flickor från Simskäla till med hushållet. Det fanns en ko som skulle mjölkas. Först senare, när han inte längre hade ko, använde han sig av sytningsrätten och vi cyklade till Lövö för att hämta mjölk.
Nyqvist: Otto hade ju en speciell ställning inom sång- och musikrörelsen och Brage-rörelsen och så vidare. Upplevde ni någonting av det i er barndom?
Andersson: Rätt så lite. Om det var en sångfest på Åland så var han förstås inkallad och då var vi nog med några gånger även om vi inte alls var intresserade av saken. Jag skulle säga att det nog inte kom fram på något annat sätt än att Matts och jag sjöng många av de här finlandssvenska standardsångerna. Han ackompanjerade och övade med oss, och det är jag väldigt glad över. Jag tror att det att jag nu sjunger i kör sammanhänger med att han väldigt tidigt började träna Matts och mig med att kunna uppträda och sjunga lite. Också min mamma sjöng gärna, men hon sjöng med oss på ett annat sätt, det var de här standardbarnvisorna.
Men när du frågade om han var auktoritet så nog satt han Matts och mig att göra en hel del arbeten som vi nog inte skulle ha gjort utan att bli uppmanade till. Sätta ut snäckorna i trädgården, det var mycket fina snäckor som skulle radas ut, eller hugga ved, eller annat som vi småningom fick ta över när det inte fanns någon dräng kvar. Men det var nog bra.
Som liten skickades jag faktiskt till Granö, till Janne, och då lärde man sig väldigt mycket praktiska saker eftersom det var självhushåll med djur och strömmingsfiske. Jag skulle säga att varken Otto eller Sven försökte lära oss så mycket, utan man förväntades hugga ved, inte deltog han själv i sånt.
Nyqvist: Jag minns när den berömda musiketnologen Bruno Nettl en gång gästade musikvetenskapen vid Åbo Akademi och då berättade hur Otto och han hade varit på samma konferens i Amerika kanske på 1950-talet. Nettl sade att det starkaste minnet han har av Otto var att när de hade pauser så kunde man se honom stå ute på gården och hugga ved.
Andersson: Är det sant? Jag har inget sånt minne av honom. Det är intressant.
Nyqvist: Kom hans position inom vetenskapssamfundet och förstås inom Åbo Akademi fram på något vis, har du minnen av det?
Andersson: Det var mycket vänner från Åbo Akademi, framför allt Svante Dahlström, och när det gällde att arbeta med samlingarna jobbade Greta Dahlström och Alfhild Forslin tillsammans med honom. Jag tror att de inte fick mycket betalt för det, han utnyttjade nog de här damerna. Jag upplevde att han var ledsen på John Rosas eftersom Rosas hade ändrat professurens beteckning så att folkdiktning hade fallit bort. Otto kämpade emot det vid Åbo Akademi såvitt jag förstår, så gott han kunde, men förlorade. Apropå det så hörde jag nu i radion att man planerar att musikvetenskap, folkloristik och etnologi kommer att bilda en enhet. Då skulle Otto få det som han ville ha det, på något sätt och vis. Folkdiktningen skulle komma ihop med musiken. I övrigt kommer jag inte längre ihåg om det akademiska; det var ju mera om hans Amerikaresor och hur han hade med sig utrustning så att vi kunde leka indian och cowboy, men vi upplevde inget av det där som akademiskt.
Nyqvist: Skulle du säga att hans politiska ställningstagande kom fram på något sätt i privatlivet?
Andersson: Nej, han var helt apolitisk vid det här laget. Han hade ju varit tyskvänlig tidigare, anti-bolsjevik. Pappa var anglofil och de hade lite problem med det. Men när Tyskland förlorade och allt det här så tystnade Otto politiskt skulle jag säga. Och han hann inte riktigt uppleva min radikalism. Om han visste någonting om det så var det aldrig så att han skulle ha ifrågasatt, eller tyckt att det här ska du kanske undvika. Ingenting. Nej, det förvånar mig faktiskt att han inte tog upp politiska saker alls med oss.
Nyqvist: Hur var det då med den så kallade svenskhetsrörelsen?
Andersson: Visst, när ålänningarna skulle ha en egen flagga var han hårt emot det. Han tyckte inte att Åland skulle ha en flagga som skiljde sig från den finska. Om det flaggades på Hemskär med Ålands flagga så var alltid Finlands flagga överst, men i allmänhet var det bara Finlands flagga. För honom var det väldigt viktigt att Åland var en del av Svenskfinland, och det uppskattade inte alla ålänningar. Där fanns en politisk motsättning som var ett problem. Många på Åland motsatte sig honom och det här sträckte sig till och med till hans släktingar. Ändå testamenterade han ju ett och annat. Otto lät till exempel göra sin hemgård i Lövö till ett museum, i vilket ett gammalt skolrum finns inrett. Den här Ålandsfrågan var nog en allvarlig sak.
Nyqvist: Jag upplevde det också. Ännu när jag skrev min avhandling om Otto och var på Åland och höll någon föreläsning, kunde jag uppleva att de här motsättningarna ännu fanns kvar.
Andersson: Otto skrev ju också den här ”Visa till Åland”, som var avsedd att bli Ålands landskapssång men som sedan förlorade mot ”Ålänningens sång”. Manskören Mariehamnskvartetten har, kanske lite utmanande, uppträtt med den.
Nyqvist: Har du ännu någon särskild anekdot som du skulle vilja berätta?
Andersson: Otto var mycket noga med sin hälsa. Han badade så gott som varje dag på Hemskär. På 1960-talet, när han var lite äldre och klumpig och det var besvärligt med stegen, gällde det att komma med honom och se till att allt gick bra till. Han drog ett streck på badstugan för varje gång han var och simmade, och vi skulle räkna strecken. På morgnarna skulle han ta C-vitamin. Eftersom han för länge sedan hade fått råd av sin läkare att ta en C-tablett för varje decennium radade han noggrant upp åtta tabletter. Ett annat sätt att sköta hälsan var att ”kneipa”. En tysk hälsomänniska som hette Kneipp hade sagt att man skulle vada i vatten upp till knä ungefär, så Otto kunde kavla upp byxorna och gå i vattnet av och an. Det skulle vara bra för hälsan det också. Han åt också gärna kruskagröt, som ansågs vara utmärkt för hälsan.
Nyqvist: Tusen tack för det här.