”Jungfrun i hindhamn”: en ny titt

Ulrika Wolf-Knuts är pensionerad kansler och professor i folkloristik vid Åbo Akademi. Hon har mest intresserat sig för folktro, finlandssvensk identitet och nostalgi. Då hon började studera var folkdiktsforskningen och musikvetenskapen, senare folkloristiken, förenade i en dubbelprofessur. (Fotograf: Anne Günther.)
Ett minne
Det var en eftermiddag våren 1968 då jag kom gående över Aurabron i Åbo. Jag hade börjat studera folkdiktsforskning vid Åbo Akademi våren 1967. På bron mötte jag två äldre herrar, nämligen den pensionerade professorn i sociologi K. Rob. Villehad Wikman (1886–1975) och den likaledes pensionerade professorn i musikvetenskap och folkdiktsforskning Otto Andersson (1879–1969). Vi stannade och hälsade och efter att ha utväxlat diverse artighetsfraser vände sig Wikman direkt till mig och sa: ”Den kan egentligen tryckas i Budkavlen”. Det ”den” han pratade om visade sig vara en uppsats jag skrivit för vitsordet cum laude approbatur. Den handlade om en ballad som heter ”Jungfrun i hindhamn”.
Wikman var visserligen professor i sociologi men hade också en starkt etnologisk-folkloristisk inriktning som föreståndare för Institutet för nordisk etnologi och var länge redaktör för tidskriften Budkavlen. Hans kollega, Sven Andersson, bland annat lektor i svenska vid akademin och därför den som läste igenom alla den humanistiska fakultetens studentuppsatser med avseende på språket, hade läst mitt arbete. Tydligen hade herrarna konfererat och kommit till att det jag fått ihop kunde publiceras i Budkavlen som Sven Andersson redigerade en lång tid, nämligen 1937–1970.
Där på bron nickade Otto Andersson sitt samtycke och saken var avklarad. Språket var kontrollerat, innehållet godkänt av den då aktiva professorn i folkdiktsforskning John Rosas och därmed uppfylldes de kriterier som ställdes på en vetenskaplig uppsats för publicering i Svenskfinlands enda etnologisk-folkloristiska tidskrift Budkavlen.
Som jag minns det hörde jag ingenting om hur artikeln behandlades förrän korrekturet kom, mitt livs första korrektur! Det var så spännande att jag gick till min arbetsgivare – ja, också på den tiden måste studenter arbeta för sitt uppehälle. Det gällde mig varje dag mellan klockan 9 och 12 – och förklarade för honom, en lärd historiker med många publikationer i sin bibliografi, att mitt lönearbete måste uppskjutas för jag hade fått ett korrektur att läsa. Han log vänligt och gratulerade mig. Efter hand som andra korrektur vällt över mig har jag med längtan tänkt tillbaka på den glädje och stolthet jag då kände. Senare övervägde andra känslor i förhållandet till korrektur. Uppsatsen utkom i Budkavlen 45–46 (1966–1967). Stoltheten och glädjen var stor när jag stod med tidskriften i min hand.
Jag ville skriva om detta minne för att peka på hur enkel processen med att publicera sig vetenskapligt var. Det hade säkert att göra med att Åbo Akademi var ett litet universitet. Kollegorna över ämnesgränserna kände varandra och hade kontakt med varandra. Professorerna kände sina studenter och sina kollegors studenter. Pensionärer kunde ha inflytande på verksamheten för att personalen i allmänhet var så liten att alla som hade något med ett visst ämne att göra räknades. Samtidigt kan jag inte hävda att jag som student hade särskilt mycket att säga till om när det gällde mitt arbete. Ingen fingrade vare sig på text eller innehåll och processen att publicera genomfördes utan min medverkan.
Studier i folkdiktsforskning 1967–1969
Otto Anderssons professur inrättades 1926 som en dubbelprofessur i musikvetenskap och folkdiktsforskning. Ämneskombinationen var funktionell då för Andersson var som musikvetare speciellt intresserad av folkmusiken i dess olika former. Efter att han blivit pensionerad blev John Rosas professor och ämneskombinationen kvarstod. Det var först efter honom som man på allvar inom fakulteten började diskutera att skilja åt ämnena. Då kunde man inte längre förvänta sig att en folkdiktsforskare hade kompetens inom musikvetenskapen eller att en musikvetare skulle veta tillräckligt om folkdiktsforskningen i den utformning som den fått under 1970-talet.
Som student i det ena ämnet behövde man inte studera det andra. Som blivande musikvetare måste man alltså inte läsa folkdiktsforskning. Ämnena drogs allt längre ifrån varandra och Rosas såg att han behövde extra hjälp för att svara mot de krav folkdiktsforskningen ställde. Allmänt inom Åbo Akademi var resurserna mycket små. När jag inledde mina studier i folkdiktsforskning var det följaktligen huvudsakligen fråga om självstudier. Man skulle läsa och tentera ett antal böcker och skriva flera uppsatser på de olika nivåerna i studiegången. Kravet på den första uppsatsen kom på cum laude-stadiet och huvudsakligen skötte studenten sina studier ensam, också uppsatsskrivningen.
Min första regelrätta undervisning i folkdiktsforskning fick jag hösten 1967. Ingenting tyder på att det skulle ha funnits längre översiktskurser som förelästes med kursmaterialet i folkloristik som utgångspunkt. Litteraturen var mer eller mindre lämplig för självstudium. I efterhand konstaterar jag att den speglade uppfattningen av vad folklore ansågs vara på den tiden. Vetenskapssamfundet såg då att folkloren kunde definieras vilket gjorde att de klassiska genrerna blev tongivande och att gränserna var rigida. Den allra första folkloristiska bok jag läste var Anna Birgitta Rooths Folklig diktning. Form och teknik (1965). Den visade mig hur man kan systematisera ett till synes kaotiskt material och gav verkligt många aha-upplevelser. Ett annat inspirerande verk var en förhållandevis liten artikel av Otto Andersson, nämligen ”Upprepning och parallellism” (1941) som visade hur viss folkdiktning till innehållet egentligen bara var hälften så omfattande som jag trodde då allting sades två gånger men med olika ord, som i Kalevala. Den artikeln lärde mig att noggrant se efter annat än bara innehållet i en text.
Det fanns litteratur huvudsakligen om sagor och sägner och visor, mest ballader. Jag läste också om Kalevala och om principerna för redigeringen av samlingsverket Finlands svenska folkdiktning. Senare tillkom artiklar om folktro, trollformler och folklig läkekonst, andra seder och dans. Det mesta handlade om finlandssvensk och nordisk folklore med undantag för några verk som berörde den muntliga traditionen ur metodologiskt, generaliserande och internationellt perspektiv. Folklorens texter stod i centrum medan konsekvenserna av insamlingstekniker och av arkiveringsprocesser lyste med sin frånvaro lika mycket som metodologiska aspekter på analysmetoder och performanssituationer saknades. Definitionen av vad folklore ansågs vara, nämligen en form för kultur som var anonym, kollektiv, isolerad och utan inflytande från boklig kultur, alltså ”folklig”, uteslöt många former av allmänna kulturyttringar som senare accepterats av folklorister. Det senare så populära sättet att låta folkloristiken vara den vetenskap som kanske mest inriktats på minnet och på skapandet av folkloren, eller berättandet, berättarkonsten och berättandeanalysen kom betydligt senare att stå i centrum.
Vi var ett fåtal studenter. Jag minns med säkerhet en kamrat på samma nivå som jag, med de övriga blev vi kanske sammanlagt fem stycken. Vi satt i det då nybyggda Sibeliusmuseum i Åbo kring ett seminariebord. Rosas hade engagerat en av de mest trofasta medarbetarna till Otto Andersson för att lära oss studenter folkdiktsforskning. Det var Alfhild Forslin (1904–1991) som ägnat sitt liv åt att inom ramen för Otto Anderssons olika planer för hand uppteckna folkvisor och folkmusik i Svenskfinland. Hennes erfarenhet av fältarbete var mycket stor och gedigen och hon hade specialiserat sig på folkliga ballader. Hon blev licentiat 1962 på en avhandling med titeln Balladen om riddar Olof och älvorna.

Av någon orsak som jag inte längre minns hade jag kommit att besöka Alfhild Forslin i hennes hem. Där fascinerades jag av hur det såg ut i det rum där hon arbetade. Böcker och papper låg överallt men särskilt minns jag ett manuskript som hon skrivit och rättat genom att för hand skriva kommentarer kors och tvärs över den maskinskrivna texten, på baksidan, på lösa lappar som låg instuckna mellan bladen och lappar som hon limmat in så att de utgjorde ett slags ”luckor” man kunde lyfta upp för att se vad som stod under som hon inte ansåg var tillräckligt utan krävde tilläggsinpass. Den upplevelsen var en av dem som fick mig att välja yrkesväg: att få genomarbeta manuskript på det sättet verkade så spännande. Att klippa och klistra i en text fyllde mitt behov av ”pyssel”.
När jag sedan som student fick Alfhild Forslin som lärare var jag glad. Hon hade en idé som hon utvecklade för oss. Samma år hade Bengt R. Jonsson i Sverige disputerat på en avhandling kallad Svensk balladtradition I. Balladkällor och balladtyper (1967). Där behandlade han också de många ballader som upptecknats i sydvästra Finlands svenska trakter, vilket i och för sig var positivt. Men han hade mage att hävda att de balladerna inte var ”äkta” finlandssvenska visor. De sånger han analyserade hade inlämnats av Andreas Palearius Svensson, en ”gårdsägare” i Helsingfors, som vid närmare förfrågningar inte mindes var han hittat visorna. Inte heller kunde han uppvisa uppteckningarna i original. När Bengt R. Jonsson då hävdade att de ålderdomliga formuleringar som visorna hade inte var ”äkta” utan fabricerade av Svensson blev Alfhild Forslin, som själv upptecknat denna typ av folklore, upprörd och ville att vi studenter skulle bevisa motsatsen. Svenssons samling, menade hon, var utan tvekan ”äkta” och formuleringarna var så ålderdomliga att man kunde föra visorna tillbaka en mycket lång tid. Alfhild Forslin hade alltså en teori om att Bengt R. Jonsson spridde oriktig kunskap, att han förringade den finlandssvenska traditionen och att det borde gå att motbevisa honom. Problemet med vad som var äkta och vad som var nyskapelser kom först flera årtionden senare att behandlas mera allmänt när variantbildningen och begreppet folklorism, som betecknade kulturformer som den tidens forskare ansåg vara moderniserade förfalskningar av äldre folkliga kulturuttryck, blev centrala forskningsämnen.
Vi seminariedeltagare fick alltså en glasklar uppgift att arbeta med. På min lott föll att bevisa att den variant av balladen ”Jungfrun i hindhamn” som Bengt R. Jonsson refererade till hade just den ordalydelsen i den folkliga tradition som Svensson dokumenterat, alltså att bevisa att den var ”äkta”. Den uppsatsen publicerades på uppmaning av Wikman efter genomläsning av fackman och språkgranskare och visar att den av de här auktoriteterna ansågs passa in i en gängse uppfattning om vad Budkavlen skulle innehålla. Den demonstrerade också att de delade Alfhild Forslins uppfattning om värdet i att motbevisa Bengt R. Jonsson. Vad låg bakom Alfhild Forslins upprördhet? Jag vill här föra fram två olika faktorer, den nationella aspekten och äkthetspremissen som inverkade på vårt sätt att skriva uppsats.
Folkdiktsforskningen har ansetts vara en nationell vetenskap. Den tillkom i svallet av nationalromantiska idéer som tillsammans med det historiska perspektivet influerade humaniora på 1800-talet fram till mitten av 1900-talet. Den dominerande forskningsmetoden, den historisk-geografiska metoden, fick forskarna att för varje folkloristisk text söka efter dess urhem, urform, ursprungstid och spridningsvägar genom ett intrikat jämförelsearbete. Tanken var att om man noggrant jämförde olika varianter med varandra kunde man nå varje sagas, sägens, visas och andra folkliga texters ursprung. Man kunde också datera dem och visa hur de nått uppteckningsorten. På detta sätt ansåg tidens folkdiktsforskare att de kunde bevisa att en text var gammal, rent av mycket gammal, att den var äkta folklore icke influerad av allehanda moderniteter. Att en rikssvensk forskare, låt vara att han var och förblev en av de främsta på sitt område, vågade hävda att den finlandssvenska traditionen varken var äkta finlandssvensk eller särskilt gammal gav naturligtvis återklang i Alfhild Forslins självkänsla. Och inte bara i hennes, utan också hos hennes närmaste kollegor vaknade behovet av att hävda sig.
Den praktiska utformningen av arbetet med att skriva våra uppsatser var mycket enkel. Vi fick visserligen klara riktlinjer för vad som förväntades av oss, men jag minns inte att vi skulle ha samlats kring detta tema mera än högst en handfull gånger under hela läsåret. Därefter arbetade var och en för sig. Också detta skrivarbete var således huvudsakligen baserat på självstudier efter att vi fått uppgiftsbestämningen och informationen om källor för undersökningen. Målet var givet. Det gällde att visa att Bengt R. Jonsson hade fel!
Det lyckades! Men tål uppsatsen en kritisk granskning mot bakgrund av dagens folkloristiska forskningsmetoder? Nej, idag verkar resultatet inte alls övertygande. Fortfarande har man inte hittat Svenssons samling av visor. Språkdräkten kan lika väl vara ursprunglig som den kan vara konstruerad av Svensson. Min bevisföring är alltför stelbent och långsökt för att hålla för en kritisk blick! Hur kunde det gå så? Alfhild Forslin hade ju ett problem som hon ville analysera genom ett projekt, hon grundade en projektgrupp som fick arbeta enligt hennes program, hon hade en teori och en metod, resultat nåddes och publicerades. Man kan kanske hävda att beroendet av en viss teori dominerade resultatet samt att jag inte hade haft mod nog att bevisa motsatsen av det som förväntades av mig. Jag ville ju också så gärna att Svenskfinlands balladtradition var ”äkta”. Idag skulle ingen folklorist anse att frågan om äkthet är central. Som alla andra traditionsskapare kunde tydligen också Svensson så mycket om folklig balladtradition att han förmådde skapa en ballad och på det sättet hålla liv i balladtraditionen ända till nu.
Om vi idag utvärderar ett vetenskapligt arbete frågar vi också efter samhällsnyttan, efter arbetets betydelse för samhället. I detta slag av forskning kan den sannerligen diskuteras. Man kan ärligt hävda att artikeln inte gjorde någon nytta på annat sätt än att den stärkte den nationella självmedvetenheten hos de finlandssvenska balladforskare som gärna såg ett värde i de gamla visorna. Men på den tiden efterfrågade ingen någon samhällsnytta utan kunskap och vetande i sig var tillräckligt för att rättfärdiga vetenskapligt arbete. Senare kom artikeln också att göra nytta för mig personligen i en självkritisk mognadsprocess.
Anställda och lärare
Antalet anställda lärare i folkloristik vid Åbo Akademi var mycket litet på 1960-talet. Professorn hade sin dubbelprofessur och någon annan fast lärar-forskartjänst fanns inte. Jag har aldrig hört John Rosas föreläsa i ämnet. Däremot sökte han lärarkrafter på annat håll. Det hade legat mycket nära till hands att engagera personer på det finska universitetet, Åbo universitet, men detta skedde inte. Professuren där var välinarbetad och några år tidigare hade en ung lovande forskare revolutionerat folkloristiken genom en nydanande studie om ingermanländska övernaturliga väsen. Jag antar att den dåvarande språkpolitiken i Finland med ganska skarpa gränser mellan det finska och det svenska var orsaken till det nästan obefintliga samarbetet.
I stället sökte Rosas lärarkrafter i väst. Den första utomstående läraren kom från Köpenhamn vilket på den tiden ännu var ganska exotiskt. Det var mag.art. Iørn Piø (1927–1998), arkivarie vid Dansk Folkemindesamling. Enligt min studiebok höll han en kurs i ”Folkdiktsforskning” fördelad på två veckor, en i februari, den andra i april 1968. I denna kurs ingick också att studenterna skulle göra referat. Mitt handlade om varulven. Jag minns kursen som mycket underhållande och informativ.
Under en vecka hösten 1968 besöktes ämnet av fil.lic. Britt-Marie Insulander (1934–). I likhet med Alfhild Forslin blev hon en rollmodell för mig. Hon var nämligen en förhållandevis ung kvinna, med en hög akademisk examen och en god förmåga att berätta om folkloren. Vad hon riktigt föreläste om i det som hon i min studiebok kallat ”Grundkurs” minns jag inte, men jag kommer ihåg att vi få studenter tyckte mycket om det hon lärde oss. Så fjolligt det än verkar minns jag att jag var imponerad av hennes klädsel. I den manliga miljö som universitetet på den tiden utgjorde var Britt-Mari Insulander en fräsch uppenbarelse i sin färggranna klädsel som på något betydelsefullt sätt skilde sig från det damer i allmänhet hade på sig i slutet av 1960-talet i Åbo.
Under samma termin finns det i studieboken en anteckning om att jag för doc. Jan-Öjvind Swahn avlagt en kurs om Goethes Faust. Nu tror jag det var en läskurs för jag har inget som helst minne av att ha samarbetat med Swahn förrän tjugo år senare.
Till folkdiktsforskarnas utbildning hörde också fältarbeten. Jag fick möjlighet att tillsammans med en studiekamrat, Gun Herranen, åka till Lappfjärd för att spela in både fiolmusik och folkvisor. Jag såg en ny sida av folkdiktsforskningen, jag som mest hade engagerat mig i att lära mig använda textsamlingar, register över textsamlingar och motivkataloger. Det skulle några decennier senare bli det gängse sättet att bedriva folkloristik att själv samla in sitt forskningsmaterial och själv analysera det, men under 1960-talets slut var målet med insamling vanligtvis att lämna bidrag till och komplettera existerande arkiv.
I den dåtida ”utbildningen” kunde också ingå komponenter som inte direkt anknöt till undervisningen eller kurslitteraturen. Så kunde professorer använda studenternas kapacitet till att göra excerpter för sina egna kommande undersökningar, och betala ur egen ficka. Uppgifterna kunde vara mycket lärorika men anknöt sällan direkt till studierna. Vidare kunde studenter användas som servitriser/servitörer under kongresser. På det sättet lärde man som student känna de ”stora elefanterna” inom sin disciplin förutom att man fick veta en hel del om etikett, serveringsregler och artighet – utan att få vare sig pengar, studieveckor eller studiepoäng. Jag vill hävda att studierna var mångsidiga.
Avslutande reflektioner
Hur skulle jag då bedöma mina studier i folkloristik under slutet av 1960-talet? Kontakten med ämnet som en administrativ enhet var för min del mycket begränsad. Professorn såg jag sällan, annan personal fanns inte i egentlig mening men de som hade med studenterna att göra var mycket tillmötesgående. Fakultetskansliet gav praktiska råd. Kansliet bestod då av en notarie som visste hur studierna kunde gå till. Undervisningen var minimal. Horisonten utanför Åbo Akademi var däremot öppen med kontakter till Sverige och Danmark och folkdiktsforskare från alla nordiska länder under vissa omständigheter. Hela ansvaret för studiegången låg på studenten. Att läsa och tentera, skriftligt eller muntligt, var den huvudsakliga pedagogiska metoden, att skriva referat och uppsatser kom på andra plats. Tankar om hur studerande och forskande gick till hade ännu inte fått så mycket utrymme. Så var till exempel universitetspedagogik, teoriutveckling och metodologi inte så centrala teman som de senare blev.
Självstudier utvecklar inte bara självdisciplinen utan också förmågan att orientera sig på bibliotek och inom litteratur och uppslagsverk. För mig passade detta sätt att leva och studera ypperligt för studielån hade jag inte utan behövde förtjäna en del av mitt uppehälle, studiestöd fanns inte, hyresbidrag var okänt. Då var det bra att upplägget av studierna var så fritt att jag själv kunde reglera min tidsanvändning.