4 min read

Körverksamhet och musikvetenskap vid Åbo Akademi - en ovanlig och fruktbar förbindelse mellan konstnärlig praktik och akademisk verksamhet

Ulf Långbacka är numera pensionär, efter att under åren 1991–2025 ha varit lektor i musik. Fram till 2022 arbetade han till 50 procent som dirigent för studentkörerna Florakören och Brahe Djäknar och till 50 procent som lärare i musikvetenskap. Han har komponerat en betydande mängd körmusik samt en mångsidig repertoar av annan musik. Under pensionen ägnar han sig nu främst åt komponerandet.

I universitetsvärlden har körsången länge haft en stark och självklar plats. Akademisk körsång finns i hela världen, men i Storbritannien, Tyskland, Baltikum, USA och de nordiska länderna finns särskilt långa traditioner och välrenommerade körer som har bidragit till att göra universiteten kända och attraktiva.

När Åbo Akademi grundades år 1918 var universitetet litet och antalet studenter begränsat. I takt med att universitetet växte uppstod det också naturligt en efterfrågan på körsång. Otto Andersson ivrade för körsång och profilerade sig starkt som kördirigent inom Finlands svenska sång- och musikförbund och dess sångfester. Även om han sporadiskt ledde Florakören var han ändå inte själv direkt aktiv inom körverksamheten vid Åbo Akademi. Under 1920-talet förekom då och då körsång vid universitetet, men först när manskören Brahe Djäknar grundades 1937 och John Rosas åtog sig dirigentskapet i egenskap av Åbo Akademis musiklärare fick verksamheten fast ramar. Damkören Florakören grundades 1944, men de första åren var verksamheten instabil eftersom ingen dirigent engagerade sig för någon längre tid. År 1948 upphörde Florakörens verksamhet helt och hållet och återupptogs inte förrän 1956, då Gottfrid Gräsbeck som nybliven musiklärare vid Åbo Akademi kallade till nystart.

Det finns stor variation i hur körer, orkestrar och deras dirigenter är knutna till sina universitet. I Linköping och Uppsala finns Director Musices-tjänster, vilket innebär att dirigenterna är fast anställda vid universiteten. I Linköping har kördirigenten som tjänsteinnehavare även ansvar för organiserandet av akademiska ceremonier, såsom promotioner och installationer. Vid Uppsala universitet finns en Director Musices-tjänst där innehavaren fungerar som dirigent för Kungliga Akademiska kapellet. De anrika Uppsalakörerna Allmänna Sången och Orphei Drängar är dock fristående organisationer. I Finland är akademiska körer i allmänhet fristående organisationer som betalar sina dirigenter genom bidrag från olika fonder samt genom egna alumniorganisationer med resurser. Endast Konstuniversitetet har lektorer och professorer i kördirigering, men dessa personer arbetar huvudsakligen med undervisning i ämnet.

Vid Åbo Akademi utvecklades ett system, unikt i Finland, där kördirigenten var en tjänsteinnehavare. När Gottfrid Gräsbeck tillträdde som dirigent för körerna och Akademiska orkestern år 1955 efterträdde han John Rosas som universitetets musiklärare. År 1965 ombildades tjänsten till ett lektorat, och Gräsbeck ledde både körerna och orkestern samt bedrev undervisning i musikvetenskap.

År 1991 tillträdde jag som Gottfrid Gräsbecks efterträdare och tog då över ledarskapet för båda körerna samt ansvaret för en del av undervisningen i musikvetenskap. Samma år utnämndes Sauli Huhtala till deltidsavlönad dirigent för Akademiska Orkestern. Denna arbetsfördelning bestod ända till år 2023, då Hanna Kronqvist tog över tjänsten som dirigent för körerna, dock utan att samtidigt ta över den musikvetenskapliga undervisningen.

Den långvariga och fasta kopplingen mellan körerna och musikvetenskapen i form av delade tjänster framstår som en ovanlig företeelse inom universitetsvärlden. Orsakerna till denna speciella relation ligger sannolikt i att professorerna Otto Andersson och John Rosas själva var starkt engagerade i körsång under sina karriärer, samt i att de personer som innehaft körledartjänsten också haft kompetens att undervisa i musikteori och musikhistoria.

Körerna och Akademiska Orkestern utvecklade småningom, särskilt under Gottfrid Gräsbecks tid, en stark position både inom universitetet och i kulturlivet i Åbo och Svenskfinland. I och med ensemblernas etablerade ställning som uppskattat ansikte utåt och som populär verksamhet för Åbo Akademis studenter har de fasta anställningarna för körledaren och kapellmästaren kunnat bibehållas genom perioder av drastiska omställningar och nedskärningar.

När jag blev körernas dirigent samt lektor i musik 1991 var Fabian Dahlström professor i musikvetenskap. Den undervisning jag tog över bestod huvudsakligen av musikanalytiska ämnen inom området västerländsk konstmusik.

Under de decennier jag arbetade inom musikvetenskapen skedde stora förändringar. Ämnet riktade in sig på ett betydligt bredare fält av musik: populärmusik, musik från olika kulturer och alla slag av musikalisk verksamhet studerades inom ämnet. Den kulturellt inriktade musikvetenskapen, som betraktar musikverksamhet ur ett mer mångsidigt samhälleligt perspektiv, blev dominerande. Jag är tacksam över att ha fått uppleva denna förändring. Kravet att fortlöpande anpassa undervisningen blev samtidigt en källa till eget lärande.

Ulf Långbacka dirigerar Brahe Djäknar och Florakören samt Akademiska Orkestern under adventskonserten 26.11.2022 i Åbo Domkyrka. (Fotograf Maria Nyman.)

Jämsides med förändringarna inom musikvetenskapen bräddades även körernas repertoar under min tid som dirigent. Florakören och Brahe Djäknar genomförde projekt inom folkmusik, jazz och världsmusik, samtidigt som de fördjupade sig i den klassiska traditionen och framförde också många nya experimentella verk skrivna inom eller utgående från denna. Även här skedde således en berikande och vidgande utveckling parallellt.

Min verksamhet som kombinerad universitetslärare och kördirigent gjorde att jag, tack vare förstående förmän och kolleger – särskilt de mer långvariga tjänsteinnehavarna Fabian Dahlström, Pirkko Moisala och Johannes Brusila – till stor del kunde bedriva undervisning där det fanns synergi mellan tjänstens olika delar. Nämnas kan de återkommande kurserna i musikteori, musikanalys och västerländsk konstmusikhistoria som höll sig på kursprogrammet under hela min tid som lektor. En hel del körsångare lärde sig grunderna i musikteori och analys samt fördjupade sina kunskaper genom att delta i musikvetenskapens kurser. Utöver detta ordnades kurser i improvisation, dirigering, uppförandepraxis och satslära. Dessa kurser lockade körsångare att delta och fick en och annan att intressera sig för mer omfattande musikvetenskapliga studier. En annan aspekt av synergin är att många musikvetare deltagit i körverksamheten och ofta bidragit stort genom att de haft större kunskaper i musik än den genomsnittliga studeranden.

Personligen har jag upplevt stora fördelar med att vara verksam både som dirigent och som universitetslärare – ett omväxlande arbetsfält där de olika uppgifterna berikat varandra. Som ovan beskrivits har det funnits en viss synergi mellan tjänstens olika delar, dock knappast i så stor omfattning att den kan avläsas i ämnets examensstatistik på mätbara nivåer. Samhället har samtidigt gått mot en allt högre grad av specialisering. Lärare vid ett vetenskapsuniversitet förväntas bedriva forskning och i de allra flesta fall inneha doktorsgrad. Även kördirigenter för mer etablerade och skickliga körer har numera en alltmer omfattande utbildning och hög grad av specialisering. Detta gjorde det naturligt att man vid Åbo Akademi 2023 inte längre tillsatte en person till en delad tjänst, utan i stället anställde en separat halvtidsanställd kördirigent, den ytterst väl lämpade Hanna Kronqvist, specialiserad inom området och också magister i musikvetenskap från ÅA.

Jag hoppas ändå att kontakten mellan ämnet musikvetenskap och körverksamheten också framöver skall fortsätta att frodas i nya former. Det finns till exempel mycket intressant att forska i inom körverksamheten.