Böcker och blyerts - att studera musikvetenskap i slutet av 1970-talet

Inger Jakobsson-Wärn är musikvetare och trädgårdsmästare. Hon har en magisterexamen från musikvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi och hon arbetade som amanuens vid Sibeliusmuseum/musikvetenskapliga institutionen 1985–2006 samt som intendent för Sibeliusmuseum 2007–2020. Sedan 2022 har hon arbetat som trädgårdsmästare.
Jag inledde mina studier i musikvetenskap vid Åbo Akademi 1979. Studierna i musikvetenskap innebar ett nytt liv i en främmande stad, som jag endast besökt en enda gång, sex år tidigare, på en skolutfärd 1973. Jag flyttade in i min första egna lägenhet. Ett rum med kokvrå på femte våningen som hade en fantastisk utsikt över Aura å. Väggarna i det färdigt möblerade rummet var studentikost 70-talistiskt tapetserade med vaxat grårandigt hyllpapper fastsatt med häftmassa (sic!) och hade köksstolar från ett utemöblemang i plast. De tre meter långa gardinerna var grant orangea och min enda bokhylla var målad i mörkgrönt. Det såg annorlunda ut i studentboenden där man delade rum med en annan student och delade kök med alla i samma korridor. Min hyresvärd bodde ibland i lägenhetens andra rum. Det var okej, för hon gav mig lov att använda lägenhetens fasta telefon så mycket jag ville, bara jag betalade telefonräkningen. En egen telefon - det var en lyx, som många av mina medstuderande inte hade. Det fanns ingen mobiltelefon eller laptop, inte ens ett bankkort hade jag. Det var en vardag utan internet, utan e-post, utan appar, utan SMS och utan kontakt till kompisar och familj via sociala medier. Och jag hade aldrig hört talas om vare sig databaser eller e-böcker.
En penal med några blyertspennor, ett suddgummi och ett tomt anteckningsblock - så började mitt liv som musikvetare. Min institution - musikvetenskapliga institutionen vid Åbo Akademi - fanns i Sibeliusmuseum. Där längs Biskopsgatan fanns många av Åbo Akademis institutioner samlade. I museet delade vi studerande korridor med musikvetenskapens personal - professor Fabian Dahlström, intendent Ilpo Tolvas, amanuens Marita Holm och lektor Gottfrid Gräsbeck - samt med Florakören, Brahe Djäknar och museipersonalen. Vi delade även huset med alla studerande och personalen vid den konstvetenskapliga institutionen.
I vår korridor hade vi studerande ett litet studie- och lyssnarrum precis mitt emot professorns rum. I rummet bredvid oss hade studentkörerna sitt kansli. Där var det full fart mest hela tiden då körernas styrelser och funktionärer skötte sina föreningsärenden. Oftast arbetades där sent på kvällen efter studierna, men även tidigt på morgonen. Ibland hände det sig att någon råkade somna på sin post... Det där med elektroniska larm och smarta nycklar fanns inte.
Hur var det då att studera? På den tiden skedde all undervisning i musikvetenskap på plats i Sibeliusmuseum. Vi gick på föreläsningar och gjorde anteckningar för hand. Undervisningsmaterialet var tryckta texter. Alltså läste vi böcker och slog upp i lexikon. Vi sökte information ur artiklar i musikvetenskapens tidskrifter. Och läste ännu fler böcker på plats i biblioteket, eftersom de inte gick att låna hem. Därför var kursboksbiblioteket en guldgruva full av lånbara tentböcker. Som avkoppling kunde vi läsa tidningar och tidskrifter i Åbo Akademis Biblioteks tidningsläsesal. Dit gick alla studerande, forskare och personal för att läsa finländska dagstidningar och tidskrifter inom otaliga ämnesområden.
Annan avkoppling var Café Gadolinia mitt emot Sibeliusmuseum på Biskopsgatan. Där spenderade vi studerande många timmar. Där åt vi den förmånliga studentlunchen och förde livliga och långa diskussioner. Mitt längdrekord för att sitta på Gadolinia är kring sex timmar.
Som studerande utan tillgång till Google och databaser behövde vi för våra studier bekanta oss med olika sökmetoder. Studiematerial hittade vi genom att bläddra och söka referenser i så kallade bok- och skivkataloger. En katalog var i själva verket ett stort stationärt skåp med mängder av små utdragbara lådor. I varje låda fanns en mängd maskinskrivna kort, kategoriserade enligt ämne och bokstavsintervall. De alfabetiskt ordnade korten fanns i separata kataloger enligt textförfattare, kompositör, artist eller enligt kompositionens titel eller... Det fanns lika många sökmöjligheter som det fanns kataloger! Då var det en nödvändighet att både kunna den svenska stavningen på Tjajkovskij och att vara noggrann och inte blanda korten, annars tog det lång tid att hitta det du sökte. I kortkatalogerna hittade vi platssignum för böckerna och skivorna. Lånen gjordes genom att fylla i en papperslånesedel hos amanuens Holm, vilket betydde att det bara var möjligt att låna något då hon var på jobb.
Amanuensen höll koll på både bok- och skivlån. Då fanns det ännu inga cd-skivor, utan skivorna vi lånade och lyssnade på var LP-skivor som vi spelade upp på en skivspelare. För att lära känna klassiska verk, musikhistoriska genrer och centralt viktiga kompositioner lyssnade vi på massor av LP-skivor ur husets skivsamling. Vi fick lyssna i lyssnarrummet där det fanns hörlurar eller i institutionens bibliotek. Samlingen innehöll tusentals LP-skivor, men en del av vårt studiematerial fanns också på C-kassetter. Jag minns speciellt en serie på 30 stycken C-60 kassetter, det vill säga en kassett på vilken maxtiden för en inspelning var 60 minuter, för kursen i musikhistoria. En kassett innehöll en timme musik och inför tentamen gällde det att lyssna igenom serien flera gånger, då var det bara att sätta den första kassetten i bandspelaren, lyssna på de första 30 minuterna av inspelningen, vända efter 30 minuter då första sidan tog slut och lyssna igenom den andra sidan av kassetten i 30 minuter innan du bytte till nästa kassett. Trettio timmar musik. Trettio kassetter. Trettio vändningar. Repetera.
Musikvetenskapens föreläsningar hölls i biblioteket, som också var seminarierum, och i Flora-auditoriet på den nedre våningen. Föreläsningar och kurser som speciellt fastnat i mitt minne är professor Dahlströms musikhistoriska föreläsningar, som började fredagar kl. 8.15. För att inte missa något relevant - som kunde bli en tentamensfråga - gällde det att komma i tid till de väldigt informativa och mycket intressanta föreläsningarna. Även intendent Tolvas kurs i generalbas har fastnat i minnet. Mitt första år på musikvetenskapen var vi tre studerande på första årskursen. Kursen i generalbas fick vi alla tre göra tillsammans. Under kursen spelade vi våra kursuppgifter i tur och ordning på flygeln i institutionens bibliotek. En av mina medstuderande slutade ofta sina molluppgifter med ett glatt durackord. Det roade både oss och, insåg vi senare också intendenten.
Jag kommer också väl ihåg lektor Gräsbecks berättande föreläsningar om livet och om hans strapatser inom komposition och modern musik. Det var här jag först fick höra om hur musik skapades i Elektronmusikstudion i Stockholm och fick ta del av receptet på en magiskt god fisksoppa. Det var först långt senare som jag förstod vilken rikedom det var att ha sådana föreläsare.
Att delta i Florakören, Brahe Djäknar eller Akademiska Orkestern var obligatoriskt för godkända studier i musikvetenskap. Alltså styrde jag mitt första år stegen mot Florakörens insjungning och blev antagen i kören till den andra sopranstämman. Här började en fantastisk tid med körövningar varje tisdagskväll - Florakören blev mitt andra hem. Jag blev stämfiskal för min stämma och studentlivet som damkörssångare fylldes av övningar, konserter, resor, sitsvisor och många nya vänner, varav några blivit vänner för livet.
Med Florakören reste vi med buss genom Europa till körfestival i Barcelona, på körresor till både Sverige och många fantastiska platser i Finland. En av de finaste och mäktigaste upplevelserna var ändå adventskonserterna i Åbo Domkyrka. Körernas intåg med levande ljus i handen medan intågskoralen ekade mellan valven var en otroligt stark musikupplevelse. Min musikvetenskapliga kurs i kördeltagande blev mer än obligatorisk, den blev sju terminer av sång och musik.
I avsaknad av en egen ämnesförening i musikvetenskap (Ämnesföreningen Otto grundades 1984) bildade vi studerande många egna sång- och musikgrupper. Som sångare, blockflöjtist och klarinettist var jag bland annat med i Florakören, Akademiska Orkestern, en dubbelkvartett ur Florakören, en blåskvintett och i många tillfälliga sammansättningar, som till exempel i en liten salongsorkester.

Professorn i musikvetenskap, Fabian Dahlström visste att några av oss studerande spelade blockflöjt. Jag hade själv tagit blockflöjtslektioner för honom vid Martin Wegelius-institutets sommarkurser. Bland musikvetenskapens studerande blev det en grupp ivriga blockflöjtsspelare som samlades en gång i veckan, en tidig morgon hemma hos professorn. Vi spelade under många år i olika konstellationer - från trio till sextett. Det var väldigt roligt och otroligt lärorikt. Och tänk att vi fick spela tillsammans med och få undervisning i blockflöjtspel av en av Finlands stora blockflöjtister. Vi uppträdde på olika fester och tillställningar på musikvetenskapliga institutionen och inom Åbo Akademi.

När min studietid började närma sig sitt slut byttes min plats i studie- och lyssnarrummet ut mot ett arbetsrum med ett skrivbord bredvid en stor arkivkatalog och nya studenter sållade bland referenserna i bok- och skivkatalogerna. Snart byttes böcker och blyerts ut mot elektriska skrivmaskiner med 100 teckens minne och datorer. LP-skivor byttes ut mot cd:n och 30 fysiska C-kassetter ersattes av en spellista på internet.
Mycket ändrade på mina dryga 40 år i huset, men något som förblivit det samma är studenternas gemenskap och uppfinningsrikedom.