8 min read

Minnesbilder ur en musikvetares dagbok i arbetslivet

Ros-Mari ”Rosi” Djupsund disputerade i musikvetenskap vid Åbo Akademi 2019 med avhandlingen ”Hur härligt sången klingar”. Identitet, gemenskap och utanförskap i finlandssvensk sång. Hon har haft en lång karriär med huvudsakligen olika administrativa uppdrag på musikfältet. Sedan våren 2023 är hon ordförande för Finlands svenska sång- och musikförbund.

När jag fick förfrågan om att skriva minnesbilder ur min dagbok i arbetslivet som musikvetare började tankarna gå långt tillbaka i tiden, till tidigt 70-tal och – självfallet – till barn- och ungdomstider som präglade mitt val av studiestig. Så vad gör en skärgårdsflicka som drömmer om en framtid fylld av musik då möjligheterna att förbättra de instrumentala färdigheterna är begränsade?

Mitt intresse för pianospel grundades tidigt eftersom båda föräldrarna var flinka amatörpianister och en bror blivande cellist samtidigt som han studerade musikvetenskap vid Åbo Akademi. Broderns studieväg var således bekant och ett första försök till studier i pianospel inleddes samma höst som jag började min skolgång vid Åbo svenska flicklyceum – med svaga resultat, främst på grund av språkhinder, det vill säga musikinstitutet var i hög grad finskspråkigt och min finska sträckte sig vid det laget till ca fem meningar. ”Världens lataste pianoelev” var således ett epitet som kändes relevant, även i mina öron. Min äldre bror hade ändå banat väg till musikstudier vid ÅA varför professor John Rosas fann det ypperligt att en adept med samma efternamn skulle inleda sina studier i samma ämne. Samma ämnen är kanske riktigare att skriva eftersom professuren som John Rosas innehade hette musikvetenskap och folkdiktsforskning – en främsta orsak varför ämneskombinationen blev musikvetenskap som huvudämne och folkdiktsforskning, sedermera folkloristik, som första biämne.

Institutionen för musikvetenskap och folkdiktsforskning hade flyttat in i Sibeliusmuseums byggnad, som invigdes 1968, så föreläsningarna hölls företrädesvis i det så kallade Flora-auditoriet eller i det dåvarande seminarierummet, medan professor Rosas vakade över sina adepter i rummet som låg direkt till vänster i gången som ledde till konsertsalen. Eller när han tillsammans med intendent Ilpo Tolvas funderade över världsläget i det välbesökta kafferummet.

Studierna i folkdiktsforskning inbegrep också transkriptionsuppgifter (av spelmanslåtar) vilka utfördes i rummet mitt emot professorns, medan Finlandia eller Kareliasviten återigen spelades för de tillströmmande ryska turisterna. (Båda verken väcker fortsättningsvis blandade känslor hos mig...)

På 1970-talet kunde studierna avslutas när magisteravhandlingen var skriven, dvs inget tal om sista inlämningsdatum. Studierna kunde skötas vid sidan av annat institutionsarbete eller undervisning i musik. En upplevelse som öppnade ögonen hos mig om musikens kraft, tröst och betydelse då ord saknades var deltidsarbetet som lärare för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Eller när jag fungerade som lärare inom den fria bildningen, med elever som ville bli undervisade i dragspel eller blockflöjt, piano eller gitarr, eller som vill sjunga solo eller i damkör. Här sändes en tacksamhetens tanke till mina år vid Åbo musikinstitut men också vid Åbo folkkonservatorium där mitt huvudämne fortfarande var framför allt pianospel men senare också solosång. Även åren som medlem i Florakören bidrog till nyttiga kunskaper i damkörssång och dirigering, något som också på den tiden ingick i de musikvetenskapliga studierna.

Efter några år i den fria bildningens tjänst lockades jag till att söka en intendentur vid Vasa stadsorkester med professionella musiker ledda av dirigentfrön som Esa-Pekka Salonen eller Jukka-Pekka Saraste. Tuff tid med krävande musiker som bland annat förargade sig över utländska musiker som trängde undan lokala krafter. Och en musiknämndsordförande som framför allt önskade en orkester med stark operaprofil!

Studierna i musikhistoria och framför allt kursen Ny musik kom då väl till pass i diskussionerna om repertoarfrågor, medan en kurs i psykologi säkert hade kommit till nytta i alla de krävande spänningsmoment mellan orkestermedlemmar och – framför allt - musiknämndens ordförande.

Följande års teaterarbete i den forna studiestaden medförde många och långa, ofta nattliga samtal om den administrativa personalens roll i förhållande till den konstnärliga personalen. De här samtalen resulterade i en insikt som kom att följa mig resten av mitt yrkesverksamma liv: min plats som administratör i – eller producent för – den konstnärliga organisationen var i första hand att stöda den konstnärliga ledningen och den konstnärliga personalen. En välmående och trygg personal bör få alla förutsättningar att skapa en bra ”produkt”, något som återspeglas i publikens reaktioner – och då blir vi i administrationen nöjda!

Men familjelivet förde skärgårdsflickan upp igen, till de österbottniska slätterna, där en festival sökte en ny verksamhetsledare. Inga diskussioner om ekonomiskt kunnande eller tidigare erfarenhet av producentskap föregick anställningen där verksamhetsledarskapet bland annat innebar att komma överens med fordringsägare om obetalda fakturor och samtidigt planera följande sommars festival, med en konstnärlig ledare som befann sig i något konserthus någonstans i världen. En amper sekreterare i Bonn skötte så gott som all kommunikation. Detta var före både telefax, e-post och internet. All kommunikation skedde därför per telex, telefon eller ”snigelpost”. Trådtelefon och skrivmaskin var den dagens administrativa ”verktyg”.

En kurs i producentskap hade definitivt varit ett välkommet tillägg till de i övrigt intressanta studierna i musikteori- och historia där min personliga ”bibel” blev Knut Wiggens De två musikkulturerna. Ett speciellt minne blev också besöket till Elektronmusikstudion (EMS) i Stockholm med lektor Gottfrid Gräsbeck som ciceron. Mitt intresse för ny musik kom alltså väl till pass när det gällde åsikter om den ovannämnda festivalens programplanering och informationsspridning medan mitt huvudintresse ändå förblev kopplingen mellan musik och samhälle, något som bland annat bidrog till valet av ämne för min magisteravhandling: en musiksociologisk studie om musikvanor bland skolbarn i Åbo och min födelsekommun Houtskär. Ämnet mottogs inte särskilt väl av dåvarande ledningen då musikvetenskap företrädesvis skulle handla om analys av musikverk eller -instrument.

Men minnena från tiden som verksamhetsledare för Musikfestspelen Korsholm blev ändå många och innehållsrika, både av konserter, möten med artister och tonsättare samt alla volontärer. Detta var åren före Sovjetunionens fall då all kontakt med till exempel sovjetiska artister måste skötas via den statliga konsertbyrån Gos-Concerts, till vilken även alla arvoden skulle inbetalas. Om inte andra kontakter skapades eller annat avtalats... Kanske en kurs i ryska - eller framför allt ekonomi - hade hjälpt gällande kommunikationen över gränsen. Den viktigaste lärdomen kunde ändå inmundigas senare tack vare en två-årig utbildning inom musikadministration som arrangerades vid Sibelius-Akademin åren 1991–93. Kursen var den första i sitt slag i Finland.

I början av 1990-talet bildades festivalens egen orkester, Korsholm Festival Soloists, sedermera New European Strings – en stråkorkester som fortfarande existerar – med musiker från öst och väst. De första stråkdragen i Bachs dubbelkonsert lever ännu starkt i minnet. Bachs musik hörde, vid sidan av den nyaste konstmusiken, till mina tidigaste favoriter, dels tack vare det aktiva musicerandet i mitt barndomshem men framför allt tack vare studierna i Knut Jeppesens Kontrapunkt där Bachs fugor blev analyserade. Även kursen i harmoni- och formlära samt analyserna av Beethovens sonater bidrog säkert till intresset för festivalens programplanering och -upplägg.

Början av 1990-talet medförde ändå en besvärlig recession för hela landet vilket för festspelens del betydde att den viktiga huvudsponsorn måste avsluta samarbetet. Den ekonomiska situationen blev ohållbar. Samtidigt behövde Vasa stadsorkester en vikarie för sin intendent. Några år fungerade jag därför som både intendent och verksamhetsledare. Studierna i musikadministration kom verkligen väl till pass då strama budgeter skulle utformas och sparlågan tändas på alla fronter.

Också ett samarbete med Umeå internationella kammarmusikfestival inleddes; Musik vid Kvarken, som medförde nordiska pengar och nordiskt pris. Gemensam konstnärlig ledning och gemensamma musiker bidrog till sparandet, vilket – tillsammans med insparade lönekostnader i administrationen - i förlängningen räddade festivalen.

Ett lockande anbud om att fungera som verksamhetsledare för Finlands symfoniorkestrars förbund förde mig tillbaka till Åbo för några år. Intressant tid med intressanta uppgifter och möten, både i hemlandet och i utlandet. Nordisk konferens i Reykjavik med konsert i en lokal biosalong. Dyblöta skor i snöslask. Svarta döden hjälpte. Europeisk orkesterkonferens i Barcelona samtidigt som spanska mästerskapet i fotboll avgjordes och Barcelona vann. Min första och enda fotbollsmatch någonsin. Men inget slår Palau de la Música Catalana! Att fungera som verksamhetsledare för en dylik organisation eller för en professionell symfoni- eller kammarorkester kräver definitivt ett musikkunnande som för min del inmundigades framför allt via studierna i musikvetenskap.

I slutet av årtiondet blev jag också erbjuden att medverka i det nordiska TV-programmet Kontrapunkt – dock inte som deltagare, vilket jag aldrig hade accepterat, utan som bisittande domare till dansken Jens Østergaard. (Studierna i gammal musikhistoria hade aldrig hört till mitt största intresse, främst på grund av att mitt främsta fokus ju gällde musik och samhälle, något som inte beaktades i den tidens undervisning.) Tävlande i den här formen av kunskap skapar självfallet intresse för ämnet även bland den stora allmänheten – något som kan noteras i de fortsatta Kontrapunkt-tävlingarna som sänds i den svenska televisionen SVT. Tävlande i skicklighet när det gäller instrument eller röst ställer jag mig däremot tveksam till då det tekniska så ofta verkar prioriteras framom musicerandets glädje. Men att sitta som sakkunnig i ett Kontrapunktsammanhang är som gjort för en musikvetare!

Millennieskiftet medförde en förflyttning både vad gällande arbetsuppgifter och bostadsort. Stiftelsen för Martin Wegelius-institutet önskade se mig som projektledare och samtidigt skulle Musikteatern Katrina, som byggde på Sally Salminens bok Katrina och med musik av den åländska tonsättaren Jack Mattsson, uppföras både i Mariehamn och på Svenska teatern i Helsingfors i samband med Kulturhuvudstadsåret. Två deltidstjänster sammankopplades än en gång. Den nya bostadsorten blev en kompromiss: Åbo. Än en gång fick jag nytta av studierna i musikadministration och av erfarenheterna från både festival- och orkesteradministration. Och kanske medverkan i Kontrapunkt bidrog till att jag under en period var invald som medlem av styrelsen för Kulturfonden för Danmark-Finland (2000–2005), samt fick andra förtroendeuppdrag som medlem av Statens tonkonstkommission, Finland Festivals med flera.

Projektledarskapet för Martin Wegelius-institutet övergick småningom till ett ombudsmannaskap med ansvar för ekonomin som huvuduppgift, men också till uppgifter som producent för konserter under jubileumsåret 2006. Samtidigt söktes det en musikkoordinator med uppgift att utveckla musikutbildningen på svenska i Finland till högsta möjliga nationella nivå, vilket i praktiken betydde att musikutbildningsenheten i Jakobstad skulle stärkas. Projektet, benämnt Konstnärliga rådet för finlandssvenska utbildningsfrågor i musik (KRUM), pågick åren 2002–2007 och resulterade bland annat i att ett nytt campus byggdes, Campus Allegro.

I slutet av KRUM-projektet genomfördes även ett forskningsprojekt på Kökar, i samarbete med Åbo Akademis musikvetenskapliga institution. En del av projektresultatet blev sedermera en del av den avhandling som presenterades i samband med min disputation 2019 (Djupsund 2019). Resten av materialet tillkom under den period jag var anställd som forskare vid Svenska Litteratursällskapet inom ramen för forskningsprojektet Finlandssvenskhet framställd genom musik (Brusila m.fl. 2015).

Samtidigt med forskningsprojektet och avhandlingsskrivandet pågick också en kammarmusikfestival på Åland som grundades samma år som Musikteatern Katrina framfördes. Till en början var det i form av en konsertserie, men småningom som en festival med en konstnärlig ledare; altviolinisten Tiila Kangas och senare violinisten Cecilia Zilliacus som leder den än idag. Sommaren 2011, i samarbete med kulturhuvudstaden Åbo, genomfördes projektet Postväg 2011, och nyskrivna verk av tonsättarna Britta Byström, Sebastian Fagerlund och Ulvens döttrar framfördes längs den forna postvägen från Stockholm över Grisslehamn, Eckerö, Vårdö, Gustavs för att slutligen landa i Åbo.

Några år senare var nästa åländska projekt under planering: Magnus Maria – en opera om rätt kön, med musik av den isländska tonsättaren Karolina Eiriksdottir, manus av åländska Katarina Gäddnäs och regi av den legendariska Suzanne Osten. En minnesvärd treårig resa med premiär på Åland 2014 och med föreställningar i Jakobstad, Esbo, Stockholm, Oslo, Ystad, Helsingfors och Reykjavik, ett projekt där all kunskap och erfarenhet jag samlat under åren både behövdes och kom väl till pass.

En oväntad förfrågan från Åbolands sång- och musikförbund fick mig några år senare att acceptera en projektanställning som både ordförande och verksamhetsledare inför förbundets 100-årsjubileum. Att samarbeta med amatörer krävde betydligt mer av mig än att samarbeta med professionella musiker, insåg jag ganska snart. Krävande men givande, framför allt när det konstnärliga resultatet blev så glädjande som vid jubileumskonserten och framförandet av Ola Gjeilos berörande Sunrise Mass.

Några år senare kom följande förfrågan: Finlands svenska sång- och musikförbund sökte ny ordförande, ett hedersuppdrag som fortfarande är aktuellt och som tills vidare resulterat i en stor sång- och musikfest i Helsingfors med närmare 2000 deltagare. När den stora masskören stämde upp i Modersmålets sång kändes det som om cirkeln var sluten. Av finlandssvensk härkomst är jag kommen...

Att leda ett amatörmusikförbund på det finlandssvenska musikfältet förutsätter kunskap i det finlandssvenska amatörmusikfältet. Kunskap som framför allt kräver intresse för både körsång och instrumentalspel på amatörnivå, en kunskap som man kan inhämta endast genom att medverka eller delta i olika sammanhang där amatörer verkar. Av professionella musiker kan avkrävas resultat som motsvarar musicerande på nationell nivå medan amatörmusicerandet främst ska präglas av glädjen att få musicera tillsammans, oberoende av kunskapsnivå.

Avslutningsvis; när jag ser på mitt musikaliska liv i backspegeln, hur mina vägar – oberoende av alla möten med de mest respekterade och hyllade världsstjärnor – för mig tillbaka till mitt ursprung, det vill säga till sammanhang där musicerandets glädje kommer i främsta rum tillsammans med en vilja att skapa gemenskap och inkludering. Där har framför allt mina studier i musikvetenskap gett mig ovärderliga redskap att analysera både bakgrund, sammanhang och val av vägar.

Litteratur

Brusila, Johannes; Pirkko Moisala; Hanna Väätäinen (red.) 2015. Modersmålets sånger. Finlands svenskheter framställda genom musik. Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet.

Djupsund, Ros-Mari 2019. ’Hur härligt sången klingar.’ Identitet. Gemenskap och utanförskap i finlandssvensk sång. Diss. Åbo: Åbo Akademi.