16 min read

Från övningsrum till seminarierum: 2000-talets musikvetenskapliga studiestigar i en föränderlig musikbransch

Kaj Ahlsved disputerade i musikvetenskap vid Åbo Akademi 2017 och är docent vid Helsingfors universitet. För närvarande är han universitetsforskare vid Östra Finlands universitet engagerad i forskningsprojektet SOMECO – Sonic Mediations and Ecocritical Listening som finansieras av Finlands Akademi.

Under de 100 år som gått har många musikaliskt bevandrade unga som komplement till praktiska musikaliska färdigheter studerat musikvetenskap vid Åbo Akademi för att bredda sitt kunnande. Olika samarbeten mellan musikvetenskapen och utbildningsanordnare i Åbo och i bredare bemärkelse Svenskfinland har genom åren tagit många olika former. 1985 grundades Svenska konservatoriet i Jakobstad, vilket lade grunden för nya typer av kunskapsmässiga utbyten mellan den finlandssvenska yrkesutbildningen i musik och musikvetenskapliga dito i Åbo. En bit in på 1990-talet omfattades även konservatorierna av den yrkeshögskolereform som delade upp yrkesutbildningar i yrkesinstitut och yrkeshögskolor. Som en respons på den här processen grundades det åbobaserade Musicare-nätverket för att koordinera och rationalisera överlappande verksamhet när yrkeshögskolor ploppade upp som svampar i Finland (se t.ex. Lehtonen & Siika-aho 2005). Spåren av de här samarbetsformerna – vilka syftar till att skapa studiestigar mellan utbildningsinstitutioner på olika nivåer – syns ännu idag i det finlandssvenska nätverket musikutbildning.fi.

Den kanske mest omvälvande strukturella processen inleddes år 1998 med den så kallade Bologna-processen som hade för avsikt att harmonisera högskoleexamina och i förlängningen förbättra rörligheten mellan de europeiska länderna. (se t.ex. Huusko & Pyykkö 2021). Ett resultat var även att den inre rörelsen tydliggjordes: studerande med yrkeshögskoleexamen kunde nu söka direkt till magisternivå på universitet. Undertecknad – ”fallet Ahlsved” som jag något skämtsamt kallades i e-postkorrespondens med fakultetsledningen – var en av de första som med yrkeshögskoleexamen antogs rakt till magisternivå. Jag utexaminerades som magister i musikvetenskap våren 2008, fyra år efter att ha fått min examen från Svenska yrkeshögskolan i Jakobstad.

Bakgrunden till den här texten är viljan att hylla musikvetenskapens historia och betydelse genom att reflektera över de studier som i retrospektiv visade sig vara helt avgörande för min yrkesmässiga framtid. Som stöd för min reflektion har jag även intervjuat två andra före detta magisterstuderande som gått samma väg och efter avklarad yrkeshögskoleexamen erhållit filosofie magisterexamen i musikvetenskap vid Åbo Akademi. Som material används såldes tre österbottniska musikpedagogers reflektioner av att har gjort den här geografiska och kunskapsmässiga resan, dock på tre olika årtionden. Syftet är att lyfta fram och reflektera över hur musikvetenskapliga studier på magisternivå har breddat, berikat och kompletterat yrkesinriktade kompetenser samt vilka kunskapsrelaterade utmaningar som kan identifieras. Avsikten är inte enbart att vara efterklok; jag försöker i någon mån också diskutera de utbildningspolitiska intressena och målsättningarna som låg bakom framför allt de kunskapsmässiga konflikter som jag själv upplevde och som ännu i dag i någon mån gör att yrkes- och universitetsutbildningarna ter sig rätt olika, vilket jag även har reflekterat över i andra sammanhang (Ahlsved 2025). Samtidigt försöker jag sätta in dagens musikvetenskapliga studier i en process mot att på universitetet prioritera arbetslivets behov och kompetenser.

Fallet Ahlsved: När pennan blev huvudinstrument

När man ska beskriva sig själv musikaliskt brukar man börja med formuleringar som ”ja, jag har alltid sysslat med musik” och sen lyfta fram att man plockat upp något instrument medan man ännu stod i blöjor. Jag nöjer mig med att kort konstatera att jag som barn (och numera även som vuxen) har spelat folkmusik på fiol. Under tonåren byttes violinen mot gitarr och via studier på bland annat Evangeliska folkhögskolan i Vasa antogs jag 1998 till musikpedagogstudier med klassisk gitarr som huvudämne. Jag skulle bli gitarrlärare på musikinstitut. Studierna råkade sammanfalla med en något kaotisk tid i efterdyningarna av den yrkeshögskolereform som var en förutsättning för Bolognaprocessen, men även introducerandet av en utbildning i rytmmusik (”populärmusik och jazz”) hade satt strukturerna i gungning (se Ahlsved 2015 om utvecklingen i Jakobstad).

Jag fick min musikpedagogexamen 2004 men redan innan det hade jag börjat arbeta som både gitarrlärare och administratör, framför allt med Jakobstads Orkesters konserter och annan konsertverksamhet. Det här skedde vid det så kallade Musikhuset i Jakobstad, som är ett samlingsnamn för de musikutbildningar som verkar vid nuvarande Campus Allegro i Jakobstad (se musikhuset.fi). Arbetet var något helt annat än individuell undervisning i klassisk gitarr. Det innefattade jobb med olika textgenrer: allt från att översätta och korta av klassiska musikers cv:n, göra affischer, annonser och pressutskick till att så småningom skriva verkpresentationer.

Möjligheten att göra civiltjänst (vapenfri militärtjänst) på Jakobstadsnejdens musikinstitut 2001–2002, som var en del av Musikhuset, var absolut central för min förståelse för musiklivets processer och strukturer, men också för att få in foten i arbetslivet. Tack vare det hade jag redan en väldigt varierad arbetsbild när jag utexaminerades som musikpedagog 2004. Jag hade med andra ord fått smak på hur mångsidigt musikfältet är och att gitarrläraryrket lätt kan bli ensidigt, trots alla människomöten som upp till 40 elever i veckan kunde innebära. Inte konstigt att man blev nyfiken på att utbilda sig för andra uppgifter än de rent pedagogiska.

Några vänner och kolleger som studerat musikvetenskap i Åbo väckte mitt intresse för ämnet, trots att studierna, både till innehåll och form, var helt okända för mig. Styrkt av mitt gryende intresse för att skriva om musik i olika former tog jag steget in i det okända och sökte in till musikvetenskapen vid Åbo Akademi.

Av själva inträdesprovet minns jag knappt något alls, men jag minns att en bekant – som aldrig själv fick examen – gav mig rådet att jag i samband med min intervju med professorn (jag vill minnas att det fanns ett sådant moment) absolut inte fick säga att jag vill studera musikvetenskap för att jag är intresserad av musikhistoria. Jag förstod långt senare innebörden av detta råd, dvs. att en process med nya vetenskapliga perspektiv hade börjat få fäste inom musikvetenskapen (se Pirkko Moisalas artikel i denna publikation) och musikvetenskapens självuppfattning höll på att omstöpas. Musikvetenskapliga studier var allt annat än blott musikteoretiska studier eller analyser med fokus på att förklara kanoniserade döda gubbars standardverk. Populärmusik, ja, musikande i alla dess former och sammanhang, var nu legitima studieobjekt. För mig kändes det som en överraskande frisk fläkt!

Trots många år av studier på högskolenivå och pedagogiska studier för lärare var det inte någon smärtfri process att börja studera musikvetenskap på ett universitet. Yrkeshögskoleutbildningen hade format mig till en rätt okej gitarrlärare men samtidigt var jag intellektuellt inkapslad i, och begränsad av, den pragmatiska instrumentlärarrollen, utan verktyg att till exempel kritiskt granska repertoaren, förgivettagna normer samt musikens roll i samhället i stort (se vidare Ahlsved 2025). Den väldigt praxisbaserade undervisningen med dess fokus på hantverkskunnande resonerade inte alls med de kulturteoretiskt drivna universitetsstudierna vars samhällsrelevans jag inledningsvis hade svårt att identifiera.

Dessa epistemologiska konflikter underblåstes av universitetsstudiernas fokus på skrivandet. ”Pennan” blev således, vare sig jag ville det eller ej, ett nytt huvudinstrument som även det behövde daglig träning. Det är inget snack om saken att de musikvetenskapliga studierna gjorde mig till en bättre skribent, men jag undrar om inte den bästa skolan ändå var att skriva i offentligheten. Redan efter några kurser (dock inte i musikjournalistik!) kontaktade jag Jakobstads Tidning, vilket blev startskottet till en karriär som musikkritiker i den finlandssvenska dagspressen. Många musik- eller kulturjournalister har ännu idag en universitetsutbildning trots att kritiken, inte minst musikkritiken, har blivit mer sällsynt i finlandssvensk dagspress. De musikvetenskapliga studierna och den praktiska erfarenheten jag fick av att skriva om musik via kritiken bidrog starkt till insikten att det är minst lika intressant att skriva som att spela eller undervisa.

Men innan jag kom till den insikten var frustrationen stundvis väldigt stor där jag satt med mina inlärningsdagböcker. Jag upplevde att två klossar som placerades på varandra inte verkade passa ihop. Ja, det gick så pass långt att jag funderade på att avbryta mina studier, men några väldigt intressanta kurser, bland annat en som Bruce Johnson höll om modernism och postmodernism, fick mig att inse att jag var på rätt plats trots att jag inte visste hur allt detta skulle kunna tillämpas i framtiden. I takt med att studierna framskred insåg jag att jag var intresserad av ämnen som var väldigt lågt prioriterade, rentav icke-existerande inom yrkesutbildningen, såsom musikens betydelse utanför konsertssammanhang, inte minst i anslutning till sport och andra vardagliga sammanhang. I efterhand har jag insett att min studiefrustration bottnade i att en avsaknad av olika synsätt på musik hade begränsat min syn på världen. Musikvetenskapen öppnade ögon och öron som sedan inte har kunnat stängas. Tänk om jag aldrig hade hittat till Åbo? Då hade jag idag varit en helt annan människa.

Med musikvetenskapliga studier kom framför allt en större förmåga till kritisk reflektion över musikfältet och musikkultur(er) i stort. Jag fick även nya arbetsuppgifter i Jakobstad, bland annat som utbildningsledare för andra stadiets utbildning. Visst, efter studierna, speciellt efter avklarad doktorsexamen 2017, har jag fått hålla grundläggande kurser i ljudlandskap, film- och bakgrundsmusikteori, ja även kurser om musik och hållbarhetsfrågor, men de var oftast valbara. Så när de ekonomiska förutsättningarna sviktade var det ofta dylika allmänbildande kurser som ströks ur kursutbudet när praktiskt musicerande och ökat fokus på företagande prioriterades i de examensgrunder som styrde utformningen av utbildningarna. Jag vill ändå tro att jag har bidragit positivt till utvecklingen av utbildningsmiljön genom att introducera nya synsätt, inte minst genom de kurser i forskningsmetodik som jag har hållit på Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad. Detta trots att jag själv till slut valde att söka mig till mer strikt akademiskt inriktade miljöer. Man kan konstatera att de musikvetenskapliga studierna var början till slutet på musikpedagog- och administratörskarriären och början på en mer akademiskt inriktad yrkesprofil.

Två andra österbottniska utbildningsresor

För att undvika att den här texten ska bli för självupptagen valde jag att per e-post kort intervjua två andra personer som jag kände till och som har gått samma ”Bolognaväg” som jag. Jag kontaktade dem och gav dem möjlighet att besvara några frågor. Att intervjua bekanta har givetvis sina utmaningar, och det finns en uppenbar risk att jag uppfattas mer som kollega eller vän än som forskare (jfr Hughes Tidlund & von Unge, 2022: 52–53). Men jag åberopar inte här några vetenskapliga ”sanningar” som håller för strikt kritisk vetenskaplig granskning. Snarare har jag velat lyfta fram deras utbildningsresor för att peka på vissa skillnader och likheter. De två involverade var själva genast intresserade av att lyfta fram betydelsen av sina musikvetenskapliga studier, men för att även kunna föra fram kritiska synpunkter har vi kommit överens om att de anonymiseras och pseudonymiseras. Alex och Billie heter följaktligen något annat.

Metodologiskt har jag gått till väga på följande sätt. Efter att de kort berättat om sina tidigare utbildningar bad jag dem besvara tre huvudfrågor som alla hade några mera preciserande underfrågor: 1) Varför sökte du dig till musikvetenskapliga studier i Åbo? Vad var det som drev dig? 2) Hur upplevde du studierna i musikvetenskap i förhållande till dina tidigare studier (på YH)? – Motsvarade de dina förväntningar? Vad var speciellt utmanande, intressant eller inspirerande? 3) Vilken nytta upplever du att du har haft av de musikvetenskapliga studierna i ditt nuvarande arbete? Svaren på dessa frågor har jag sedan omarbetat till två korta sammanfattningar i samma berättande stil som min egen.

”Alex”: Från musikpedagog till kulturledare

Alex avlade musikpedagogexamen vid Yrkeshögskolan Novia i Jakobstad år 2010 och filosofie magisterexamen i musikvetenskap vid Åbo Akademi år 2014. Därefter har hen ytterligare kompletterat sin kompetens genom en utbildning i kulturledning samt en högre YH-examen (MBA). Yrkesmässigt har hen verkat i gränslandet mellan musikutbildning och kulturadministration, bland annat som producent och ansvarig producent, verksamhetsledare för orkestrar och musikfestivaler, samt i ledarskapsuppgifter inom grundläggande konstundervisning. Vid sidan av detta har hen även undervisat inom såväl den grundläggande konstundervisningen som den fria bildningen.

När Alex utexaminerades som musikpedagog år 2010 var det med andra ord aldrig särskilt aktuellt att sluta studera. Tvärtom upplevde hen ett tydligt behov av att fortsätta. De bakomliggande orsakerna var flera: dels handlade det om en genuin lust att lära sig nya saker, dels om en önskan att bredda både sina kunskaper och framtida arbetsmöjligheter. Även om hen i huvudsak var nöjd med den utbildning som hen erhållit, upplevdes den samtidigt som relativt nischad. Det fanns en känsla av att viktiga perspektiv på musikfältet saknades, att det behövdes en bredare förståelse för att kunna verka mångsidigt inom branschen.

Alex övergång till musikvetenskapliga studier i Åbo var även ett möte mellan två ganska olika utbildningskulturer. Hen minns inte längre vilka konkreta förväntningar som fanns inför studierna, men konstaterar att målet var att få en bredare förståelse av musik som fenomen. Just detta upplevde hen också att utbildningen i Åbo gav. Kursutbudet på magisternivå framstod som mångsidigt och innehållsrikt även om studierna erbjöd mera bredd än djup. Samtidigt var det just denna bredd som uppfattades som värdefull efter en yrkesinriktad utbildning som kraftigt fokuserat på instrumentfärdigheter.

Den kanske största omställningen gällde dock inte innehållet utan själva studiesättet. Trots att hen var van vid självständigt arbete genom omfattande övning på det egna huvudinstrumentet kändes universitetsstudiernas betoning på självstyrd kunskapsinhämtning med lite gemensamma föreläsningar främmande. Undervisningen byggde i hög grad på självstudier, läsning och inlärningsdagböcker, medan de gemensamma undervisningssituationerna var färre (!) än inom musikpedagogutbildningen. Detta är anmärkningsvärt eftersom närstudier i båda utbildningsformerna sedan dess, styrda av baktunga finansieringsmodeller, har minskats till absolut minimum. För Alex innebar de få närstudietillfällena även att den sociala dimensionen av universitetsstudierna blev lidande.

Det akademiska arbetssättet var utmanande, men även den vetenskapliga terminologin var ny och de första månaderna präglades av en känsla av osäkerhet. Hen kände sig med egna ord rätt borttappad de första månaderna, vilket resonerar med mina egna erfarenheter. Särskilt krävande var skrivandet. Att regelbundet producera längre texter, argumentera för sina ståndpunkter och diskutera dem var något hen inte upplevde att de tidigare studierna hade förberett hen för. Snarare hade hen förlorat dessa kompetenser på bekostnad av praktiska musikfärdigheter. Den här insikten ledde också till reflektion kring dess betydelse inom utbildning. Förmågan att uttrycka sig tydligt i tal och skrift är central i så gott som alla yrken, anser hen idag, och därför borde den också ha en mera framträdande roll inom yrkesinriktade utbildningar.

Alex upplevde ett betydande avstånd mellan musikvetenskapen och den praktiska musikutbildning som hen hade som grund. Musikvetenskapliga studier kunde i sin tur uppfattas sakna en tydlig förankring i det vardagliga musiklivet, medan de studerande som kom från den yrkesutbildningssidan ofta saknade de perspektiv och analytiska verktyg som universitetsstudierna erbjöd. Därmed framstod utbildningsformerna i många avseenden som två skilda världar med olika styrkor och svagheter.

I efterhand kopplar hen också denna erfarenhet till övergången till arbetslivet. När musikpedagogexamen var avklarad upplevde hen sig relativt oförberedd för flera av de kompetenser som dagens arbetsliv kräver. Det handlade om nätverkande, entreprenörskap, kommunikation, marknadsföring, projektledning och ansökan om finansiering. Samtidigt understryker hen att dessa reflektioner gäller utbildningen som den såg ut under de egna studieåren på 2010-talet och att situationen sannolikt har förändrats sedan dess. Utgående från hur situationen var då tror hen att utbildningsformerna skulle vinna på att närma sig varandra.

Bland studiernas höjdpunkter lyfter hen särskilt fram inspirerande kurser i audiovisuell analys och filmmusik. Tack vare dessa väcktes ett intresse som sedermera kom att forma den egna magisternavhandlingen. Men i efterhand är det inte nödvändigtvis de ämnesspecifika kurserna som framstår som de mest betydelsefulla. Snarare handlar det om de färdigheter som utvecklades genom akademiskt skrivande, läsande och forskningsmetodik. Dessa erfarenheter visade sig senare vara värdefulla långt utanför direkta musikkonttexter och bidrog starkt till att skapa intresse och grunder för fortsatta studier inom bland annat ledarskap och företagsekonomi.

När hen sammanfattar nyttan av de musikvetenskapliga studierna återkommer två teman: bredd och analytisk förmåga. Studierna utvecklade ett kritiskt förhållningssätt, förmågan att analysera komplexa frågor och att formulera välgrundade resonemang. Framför allt lärde hen sig att se musik och musikliv i ett större sammanhang. Just kombinationen av praktisk yrkeserfarenhet och akademisk fördjupning verkar därför som den mest betydelsefulla behållningen och som en kompetens som visat sig vara mycket värdefull i det fortsatta arbetslivet men även i vidare studier.

”Billie”: Från musikpedagog till mångsysslande kulturproducent

Billie representerar en yngre generation som gjort övergången från musikpedagog till musikvetenskap. Hen sökte sig till musikvetenskapen relativt kort efter sin yrkeshögskoleexamen våren 2020. Redan samma höst inleddes magisterstudier i musikvetenskap vid Åbo Akademi och hen avlade filosofie magisterexamen 2023. Under yrkeshögskoltiden genomförde hen även en utbytestermin vid en musikhögskola i Sverige, en erfarenhet som gav nya perspektiv på såväl musicerande som högre utbildning.

Parallellt med sina studierhar hen byggt upp en bred yrkesverksamhet som kombinerar undervisning, kulturproduktion och projektarbete. Sedan flera år tillbaka verkar hen nu som frilansmusiker via egen firma, och i dag omfattar arbetsbilden undervisning på musikinstitut och medborgarinstitut, projektkoordinering samt producentuppdrag.

Billies studiestig ter sig rätt ideal och strömlinjeformad: student 2015, musikpedagog 2020 och magister 2023. Detta är förstås en grov förenkling, men det kan antyda att studiestigarna – alltså de formella sådana – idag är mycket tydligare, kanske till och med etablerade. Kanske är detta även ett resultat av att det i de miljöer hen har vistats i har funnits människor som gjort samma resa. Samtidigt finns det antagligen på ÅA idag mera etablerade rutiner och stödfunktioner för att bemöta den typ av utmaningar som vi äldre studerande mötte.

Billie lyfter även själv fram att hen hade hört om möjligheten att studera musikvetenskap under tiden på Novia i Jakobstad, men intresset växte gradvis först under studiernas slutskede. Det var framför allt arbetet med examensarbetet och kursen i forskningsmetodik som öppnade nya perspektiv som gav mersmak. Hen upptäckte att hen uppskattade att läsa, skriva och fördjupa sig i frågor kring musik ur ett mera analytiskt perspektiv. Samtidigt upplevde hen ett behov av att bredda sitt kunnande. Medan musikpedagogutbildningen gav en stabil praktisk grund genom musicerande och undervisning, erbjöd musikvetenskapen möjligheten att närma sig musik som kulturellt, historiskt och samhälleligt fenomen. Det var just kombinationen av praktisk erfarenhet och teoretisk fördjupning som lockade Billie vidare.

De två utbildningarna beskrivs som kompletterande snarare än konkurrerande av Billie. Musikpedagogutbildningen präglades av praktiskt lärande, ensemblespel och konkreta undervisningssituationer, medan musikvetenskapen fokuserade på läsning, skrivande, analys och reflektion. Övergången innebar därför även för Billie en tydlig förändring av studiesättet.

Men Billie ser även förändringen ur ett annat perspektiv än undertecknad och Alex: för att bibehålla kontakten till det praktiska musicerandet engagerade hen sig i olika musikaliska projekt och undervisade bland annat vid Arbetarinstitutet. Undervisningen gav lite extra pengar, men framför allt upplevde hen att det var viktigt att ”hålla igång” och fortsätta utvecklas musikaliskt parallellt med de akademiska studierna. Vissa arbetslivsrelaterade kurser (”Kännedom om musiklivet”) kunde även förenas med musicerandet. Samtidigt fanns det också utmaningar i den nya tillvaron: övergången från en bekant miljö på en liten ort med erkänt god tillgång till övningsrum och möjligheter till ensemblespel krävde viss anpassning. Trots det uppskattade hen den akademiska miljön i Åbo, inte minst möjligheten att möta studerande från andra ämnen samt de tvärvetenskapliga perspektiv som grupparbeten och föreningsliv som även studentkörerna och -orkestrarna kunde erbjuda (se Nyman i denna publikation).

Billies studietid sammanföll till stor del med coronapandemin, vilket påverkade konserter och det sociala studielivet. Samtidigt konstaterar hen att de exceptionella omständigheterna i vissa avseenden passade väl ihop med studiernas självständiga karaktär och det koncentrerade läs- och skrivarbetet som utbildningen krävde.

Hen lyfter också fram möjligheten att kombinera huvudämnet med biämnesstudier. Särskilt viktiga blev studierna i kulturledning, som gav kunskaper om projektarbete, ekonomi och kulturverksamhet i bred mening. Dessa perspektiv har senare visat sig användbara både i arbetslivet och i den egna företagsverksamheten. Arbetet med avhandlingen blev dessutom startpunkten för intresset för ett helt nytt ämne som engagerar och sysselsätter än i dag.

Det som särskilt framträder i Billies berättelse är kanske inte ett enskilt ämnesområde eller någon specifik kurs, utan hur de musikvetenskapliga studierna bidragit till att utveckla kompetenser som visat sig användbara i flera olika sammanhang. Förmågan att skriva, analysera, planera och driva långsiktiga projekt finns som en röd tråd i beskrivningen av hens arbetsuppgifter idag. Musikvetenskapen har därmed fungerat som ett komplement till den praktiska musikpedagogiska utbildningen och bidragit till att skapa en bred yrkesprofil där undervisning, kulturproduktion och administration ryms sida vid sida.

Var är resans mål?

De som väljer att studera musikvetenskap gör det för att de framför allt är intresserade av musik. Det är ett känt faktum bland personalen sedan många år tillbaka. Tidigare hade man kanske även studerat på musikinstitut och hade således en gedigen musikteoretisk eller praktisk grund att stå på. Detta är inte något man längre kan ta för givet och studerande kommer i allt större utsträckning från olika kulturella bakgrunder (Seye 2022: 25). En förenande länk mellan alla tre fallen som diskuterats här är att man redan när studierna i musikvetenskap har inletts har haft en fot i yrkeslivet – må det sedan vara som pedagog, musiker eller olika typer av administratörs- eller producentuppdrag. Musik är betydligt mer än ett ”intresse”.

Man kan dock konstatera att alla tre som här har lyfts fram även har fortsatt inom musik- eller kulturbranschen, men rört sig åt olika håll. Undertecknad och Alex har dock mer tydligt rört oss bort från det direkt praktiska musicerandet eller undervisandet. För oss båda skedde det rätt snabbt, vilket även pekar på andra musikrelaterade förändringar, till exempel att just de områden, genrer och instrument inom vilka vi valt att utbilda oss inte nödvändigtvis hade goda förutsättningar för sysselsättning, må det sen vara som musiker eller pedagog. Breddningen var helt enkelt nödvändig, vilket vi båda insåg tidigt. Detta, i kombination med Billies erfarenheter och goda sysselsättning, är i linje med flertalet rapporter och studier som visar att människor utbildade inom humaniora ofta är väl rustade för ett förändrat arbetsliv och för att tillgodose sig nya uppgifter och kompetenser (se t.ex. Venhe 2022; Robson m.fl. 2023). Vi tre är alla kvar inom den finlandssvenska musikbranschen i dess bredaste bemärkelse, om än verksamma inom skilda delar. Till stor del kan detta även vara de musikvetenskapliga studiernas förtjänst, vilka, likt många andra akademiska studier inom humaniora, vidgar vyerna och ger viktiga överförbara kompetenser.

Många saker relaterade till studerandes vardag har förändrats på kort tid. Billie tyckte att ”det allmänna studielivet” i Åbo var inspirerande. Hen uppskattade möjligheten att träffa människor från fler olika utbildningsområden och att ta del av föreningslivet även om dessa under coronapandemin var något begränsade. Distansstudier, så som vi nu förstår dem, blev möjliga först efter pandemin. De tekniska lösningarna som Billie upplevde i sina studier var otänkbara i början av millennieskiftet. Då innebar distansstudier tenter som, med god vilja från examinator, kunde göras på de orter där ÅA bedrev verksamhet. (Exempelvis minns jag hur jag en gång på grund av arbetsförhinder fick en C-kassett och tentamensfrågor skickade från Åbo till kansliet vid ”Barnträdgårdslärarinstitutet” i Jakobstad och att jag där med egen medhavd ”freestyle” fick skriva en lyssningstent. Den tentamen gick inte så bra. Jag borde ha gått på föreläsningarna.)

Idag har andra typer av distansöverbryggande pedagogiska verktyg utvecklats. Man kan fråga sig hur detta i det långa loppet kommer att påverka människors vilja att flytta någonstans för studier. Och vilka konsekvenser kommer avsaknaden av det akademiska miljöombytet med dess sociala och tvärvetenskapliga dimensioner att få för byggandet av musikaliska nätverk och nya kunskapsmöten?

Detta kan ställas i förhållande till de tankar om de finlandssvenska utbildningarnas småskalighet som har förföljt mig under hela min studietid och på alla nivåer: tanken om att det skulle vara större och bättre på andra ställen. Trots att jag är innehållsligt rätt kritisk mot den yrkeshögskoleutbildning jag själv fick inser jag även att jag var väldigt privilegierad när jag studerade till gitarrlärare i början av 2000-talet. Då ansågs ”gitarrklassen” vara liten i förhållande till antalet (klassiska) sångstuderande, pianister eller violinister. Men faktum är att när jag studerade musikvetenskap var vi sällan fler än den handfull gitarrister jag studerade tillsammans med på yrkeshögskolan. Med facit i hand var småskaligheten en lyx som man antagligen aldrig kommer att få tillbaka. Risken är överhängande att samma sak sker med musikvetenskapen i Åbo. ”Lyxen” med små grupper, låga trösklar och sammanhang där personalen har möjlighet att se de individuella studenternas utmaningar, styrkor och speciella intresseområden håller på att rationaliseras bort med ekonomiska incitament – när de med Billie som färskt exempel precis har börjat fungera.

Alla de områden jag har berört verkar bli utrotningshotade: utbildning i klassisk gitarr, musikkritik och till slut även musikvetenskapen vid Åbo Akademi vars existens har varit ifrågasatt under hela den tid jag själv har kallat mig musikvetare. Kanske är det jag som har ”jinxat” utbildningarna och deras motsvarande yrkeskontexter och sammanhang. Vad borde jag månne studera till näst för att få till stånd en förändring?

En annan, mera konstruktiv väg framåt vore att undersöka vilka nya studiestigar, samarbetsformer och gränsöverskridande möjligheter som kan utvecklas innan musikvetenskapen, likt många andra små humanistiska ämnen och finlandssvenska kulturutbildningar, tynar bort i det tysta. Den här texten erbjuder inga enkla eller klara lösningar, men jag hoppas att den sporrar till reflektion kring den centrala roll musikvetenskapen spelar för utvecklingen av kompetenser som är viktiga i och för musikbranschen. Min förhoppning är att många framtida generationer av musiker och pedagoger kan få ta del av den kunskapsmässiga resa och yrkesmässig breddning som musikvetenskapliga studier på svenska i Åbo erbjuder.

Källor

Ahlsved, Kaj 2015. Jakobstadsnejdens musikinstitut 40 år. Jakobstad: Jakobstadsnejdens musikinstitut. https://wavainstitutet.fi/wp-content/uploads/2021/12/JMI_40_web_SE.pdf (granskad 19.8.2026).

Ahlsved, Kaj 2025. ”Activism in Vocational Music Education: Towards Norm-Critical Change.” In Music, Research, and Activism: Prospects and Projects in Northern Europe. Red. Kim Ramstedt, Susanna Välimäki, Kaj Ahlsved & Sini Mononen. Bristol: Intellect, 74–85. https://doi.org/10.1386/9781835951255_9

Hughes Tidlund, Ida & Elin von Unge 2022. ”Etik och kvalitativa metoder”. Etnologiskt fältarbete. Nya fält och former. Red. Kim Silow Kallenberg, Elin von Unge & Lisa Wiklund Moreira. Lund: Studentlitteratur, 47–65.

Huusko, Mira & Riitta Pyykkö 2021. ”Bolognan prosessi: tutkintorakenteista osaamiseen”. Tiedepolitiikka 2/2021: 7–18.

Lehtonen, Kimmo & Petteri Siika-aho 2005. ”Kimmo Lehtosen ja Petteri Siika-ahon aliokirjoitus: Turkulainen musiikkikoulutuksen verkosto kehittyy”. Turun Sanomat 10.11.2005. https://www.ts.fi/a/1074080852 (granskad 1.5.2026).

Robson, James, Emily Murphy, Nuzha Nuseibeh, Alice Tawell, Ben Hart, Jonah Stewart, Ewart Keep & Simon Marginson 2023. The Value of the Humanities. Oxfords universitet. https://www.humanities.ox.ac.uk/sitefiles/oxford-u-value-of-humanities-report.pdf

Seye, Elina 2022. ”Etnomusikologisia näkökulmia musiikintutkimuksen dekolonisaatioon”. Etnomusikologian vuosikirja, vol. 34: 13–40. https://doi.org/10.23985/evk.114919

Venhe, Nina 2022. ”Humanistien moninaiset työllistymismahdollisuudet yllättävät”. https://www.uef.fi/fi/artikkeli/humanistien-moninaiset-tyollistymismahdollisuudet-yllattavat (granskad 19.8.2026).