VALIKKO
Kuva: @Lutuuritehdas

Idrottsevenemangens ljudlandskap och den ideale ljudskaparen

RSS
Facebook
Google+
http://musiikinsuunta.fi/2018/03/idrottsevenemangens-ljudlandskap
Twitter
Share

 

kaj ahlsvedFD Kaj Ahlsved disputerade i musikvetenskap vid Åbo Akademi hösten 2017 med en avhandling där han studerar praktiker relaterade till hur inspelad musik används i samband med lagsportevenemang i Finland. Hösten 2018 är han forskare för den nygrundade forskningföreningen Suoni r.f. och jobbar med frågor relaterade till aktivistisk musikforskning.

 

Idrottsevenemang har fascinerande ljudlandskap och hör till ett relativt nytt forskningsområde som lämpar sig att studera utgående från ljudlandskapsforskningens teorier och metoder. Fältarbete har ofta varit ett självklart metodologiskt val för de som intresserat sig för idrottsarenorna; det har med andra ord ansetts viktigt för forskaren att vara på plats och med sina egna öron lyssna och bevittna de klingande fenomen som tar plats i arenan.

Idrotten är idag en del av upplevelseindustrin och mikrofonerna och kamerorna riktas i allt högre grad också mot publiken. Tystnad på läktarna är något som man i framför allt lagsporter som t.ex. fotboll och ishockey vill undvika  (se Ahlsved 2017: 54–55). Tystnad i betydelsen avsaknad av förväntade ljud, signalerar brist på känslomässigt engagemang. Publikens aktiva och känslomässiga deltagande i evenemanget är eftersträvansvärt – ja rentav nödvändigt – eftersom den bekräftar idrotten som meningsfull, tillskriver den status och bidrar till dess varublivning och kulturella kapital. I den här processen är ljud och bilder av en idealt deltagande publik en viktig ingrediens.

Som komplement till att vara på plats vill jag i den här texten lyfta fram hur medietexter (tidningar, TV-inspelningar, sociala medier m.m.) inte bara är ovärderligt källmaterial som förberedelser för fältarbeten men också utmärkt forskningsmaterial för studier av uppfattningen av ljudlandskap. I det här fallet är jag framför allt intresserad av uppfattningar som kan relateras till publikbeteende på idrottsläktare.

Idrottens ljudlandskap varierar från idrott till idrott och det är viktigt att inte bara fråga sig hur idrott och idrottsevenemang klingar utan lyfta fram de praktiker som bidrar till att ett idrottsevenemang klingar som det gör. Ljudlandskapen är långt ifrån statiska och inkluderar en variation av praktiker och betydelser vilka också manifesteras i medietexter av olika slag.

På finska finns det ett begrepp som dyker upp ibland när publikbeteende diskuteras, nämligen ”oikeinkannattaminen”. Min egen försvenskning av begreppet är ”korrekt hejande” och innefattar tankegångar om att heja på rätt sätt, dvs. att det finns normer kring publikbeteende vilka aktualiseras och problematiseras när man på olikas sätt med ljud eller andra supporteraktiviteter visar sitt stöd för ett idrottslag eller en idrottare. Dessa praktiker problematiseras framför allt i olika typer av media.

Idrottsevenemang ses i allmänhet som sammanhang där publik kan ge uttryck för beteenden som inte nödvändigtvis är accepterade i andra sociala sammanhang. Det har sedan länge funnits en vilja att styra praktiker knutna till publikens beteende (se Guttman 1986) och framför allt medier har en stor roll genom att lyfta fram idealt beteende åskådare och således fostra publiken till vissa normbeteenden (Hellspong 2013; Kolamo 2018: 184). Här finns också kontaktytor till hur konsertpublik har uppfostrats och informerats via konsertrecensioner (se t.ex Kurkela 2018). När något inte motsvarar förväntningarna på korrekt beteende kan man se hur fenomenet visar sig i medier av olika slag, inte minst på nätet.

Olika typer av publikbeteende innefattar t.ex. konsumtionsmönster och användning av visuell rekvisita (se t.ex. Kolamo 2018: 184–217 för ett sammandrag) men jag intresserar mig framför allt för idrottsarenans klingande praktiker (”sång och musik”) och ska nu exemplifiera och diskutera några fall där normer angående publikbeteende manifesteras och problematiseras.

 

”Seven Nation Army” som norm

När detta skrivs kan man blicka tillbaka på en händelserik fotbollssommar 2018 med herrarnas fotbolls-VM i Ryssland som något av en höjdpunkt. Fotbolls-VM har en omfattande och mångfasetterad musikkultur (HBL 14.6.2018): turneringen har en egen officiell låt, musik spelas när spelarna gör entré, nationalsånger sjungs och ljudlandskapet fylls av klingande supporterkultur under matchens gång. Även tv-sändningarna ramas in med musik och inte minst målkavalkadernas musik väljs ut och placeras noggrant (HS 7.7.2018). VM-turneringen är ett mediespektakel som genomsyras av musikanvändning på många nivåer.

När man tänker på musikstycken som används i sportsammanhang kommer många kanske först att tänka på Queens ”We will rock you” med sitt karaktäristiska stamp-stamp-klapp-motiv. I fotbollssammanhang har The White Stripes låt ”Seven Nation Army” fått ett ännu större genomslag (Middle 8 2018). Under fotbolls-VM i Ryssland spelades låten vid varje entré och publiken sjöng med av hela sitt hjärta, vilket bl.a. journalisten Jukka Vuorio lyfte fram i en artikel i Helsingin Sanomat om låtens popularitet och kanoniseringsprocess (HS 11.7.2018). Man behöver inte vara på plats i arenan för att bli medveten om låtens popularitet. Kamerorna och mikrofonerna i arenorna förmedlar detta till de som inte är på plats.

När något musikstycke har blivit populärt i idrottssammanhang väcks ofta frågor kring var låten framfördes först och av vem (NME 2012). Populär musik letar sig in i arenorna endera i formen av inspelningar eller som av supportrar omarbetade och lokaliserade sånger och ramsor (se Ahlsved 2016), men det är svårt att utreda var ett stycke har spelats eller sjungits först. Ändå verkar många fascineras av kanoniseringsprocessen och ägandet av ritualen (”var framfördes låten först?”) framom att intressera sig för syftet med musikanvändningen och dess konsekvenser. Att populär musik letat sig in i idrottsarenorna är i sig ingen nyhet, en del musik är lämpligare än andra för publiken att delta och i anknytning till dessa skapas nya ritualer. Som bl.a. forskaren Mark Katz (2010: 8) har konstaterat är inspelningar inte befriade från ritualer utan bidrar snarare till skapandet av nya (se även Ahlsved 2016: 18–22).

När ”Seven Nation Army” spelas är det låtens riff som publiken sjunger med i. Olika lag och gemenskaper har skapat egna texter men i internationella sammanhang sjunger publiken oftast enbart med vokalen ”o” eller någon lämplig stavelse (t.ex. ”po”) genom hela låten. Genom att delta i sången bidrar man till konstruerandet av karnevalstämningen och känslor av gemenskap i en och samma ”körkropp”, oberoende av nationell härkomst och identitet. Den egna nationella identiteten manifesteras och framhävas i sin tur i samband med sjungandet av nationalsångerna.

Publiken kan givetvis framföra låten spontant och utan stöd av en inspelning. Men i samband med t.ex. spelarentréer spelas den vanligtvis via PA-systemet. Musiken är då legitimerad ”från ovan”, utvald av arrangörer och knutet till framförandet av låten finns en önskan om publikens medverkan. Framförandet av musik eller medverkande i musik spelade genom PA-systemet kan inte direkt jämföras med hejarklackskultur. Hejarklackar (lokala/nationella) bedöms ofta utgående från t.ex. gruppens idérikedom, uthållighet, ljudstyrka och lojalitet samt repertoarens omfattning.

”Seven Nation Armys” omfattande spridning inom fotbollskulturen och publikpraktiker i anslutning till den har skapat en likriktning av publikbeteendet. Medieförmedlade texter bidrar till upprätthållandet av normbeteendet. Att spela ”Seven Nation Army” i samband med idrottsevenemang är i sig idag ”korrekt”. Dess omfattande spridning har lett till att det finns en förväntning på att låten framförs. Denna förväntning samt publikens kompetens att mederverka har formats genom konsumtion av idrott, både i dess levade och medierade form.

 

Att piska eller inte piska

Användningen av inspelad musik i olika situationer under ett idrottsevenemang är ett tecken på att man går in och förändrar ljudlandskapet. Med musik kan man sporra praktiker som genomförs i takt till den klingande musiken. Bruket av inspelad musik skvallrar om en vilja att styra publiken och för att förändra ljudlandskapet till det bättre.

Ett element som ytterligare sänker tröskeln för medverkandet och skapandet av stämningen är de så kallade ”piskor” eller ”klappor” (”läpsytin” på finska) som under de senaste åren blivit allt vanligare på europeiska idrottsarenor (Twitter 2017a). Piskorna är veckade pappersark, ofta prydda med någon samarbetspartners logo, som delas ut till publiken (MTV 22.4.2016). Arket viks ihop mångdubbelt och när man slår piskan mot t.ex. sin andra hand eller låret ger det ifrån sig ett distinkt ljud (”fläpp”) med en rätt oexakt attack.

Trots att papperspiskorna helt uppenbart sänker tröskeln för deltagande har de väckt en hel del diskussioner. Ljudet från piskorna har nämligen en tendens att dominera i ljudlandskapet och förhållandet till piskorna är något polariserad: en del organisationer undviker att använda dem, medan andra har välkomnat dem (inte enbart för att de kan förses med reklamer). I detta sammanhang ser jag åsiktsyttringarna som en del av diskursen kring ”korrekt hejande”.

I Finland har ishockeylaget Pelicans från Lahtis tagit ställning för bruket av piskorna medan bl.a. ishockeylaget Ilves från Tammerfors aktivt har undvikit att använda dem. Att exempelvis Ilves på sociala medier har valt att ta avstånd från piskorna ser medieforskaren Sami Kolamo som en del av en brandingprocess (Kiekkoareena 2018) där laget vill sticka ut i förhållande till lokalkonkurrenten Tappara. I den giff som Ilves spred på bl.a. Twitter våren 2018 lyfter man i stället fram rösten och de egna händer som det miljövänligaste och bästa alternativet för att skapa stämning.

Video 1: Tampereen Ilves på Twitter (2.2.2018): “Hyvä yleisö / Ilveksen kototteluissa käytämme tunnelman luomiseen / sitä kaikkein ympäristöystävällisintä vaihtoehtoa! / Eli käsiä ja omaa ääntä! / Nyt käsiä yhteen!” Svensk översättning: “Bästa publik / För att skapa stämningen på Ilves hemmamatcher / använder vi det mest miljövänliga alternativet! / Nämligen händerna och rösten! /Klappa i händerna!” 

Användningen av papperspiskorna har blåst liv i frågor om äkta engagemang och vilka ljud och beteenden som är uppskattade. Finländska supportrar har också gjort upprop för att föreningar inte ska ”förstöra fina matchevenemang med piskor” (Twitter 2016a) eftersom piskornas ”oljud” anses täcka supportrarna sånger och stämningen som supportergrupperna skapar.

Bild 1: Lutuuriritehdas på Twitter (16.3.2016).

Som motreaktion till spridningen av piskandet verkar det finnas en vilja att lyfta fram kroppen och rösten som något mera äkta, autentiskt och betydelsefullt som ljudskapare. Piskorna upplevs också som givna ”från ovan” eftersom de ofta placeras ut på stolarna (Twitter 2016b) innan match och bidrar till normaliserandet av ett visst beteende som anses monotont och okreativt när det ställs i förhållande till de grupper av supportar som skapar egna sånger och ritualer.

”Piskandet” till rytmen av den musik som spelas i spelavbrotten har accentuerat förhållandet mellan den stående sjungande hejarklackens aktiviteter och den sittande publikens ”historielösa” piskande, för att parafrasera den svenska sportjournalisten Markus Leifby som i sin färgstarka text (Metro 6.4.2017) ser piskorna som ett mått på historielöshet. I Sverige har diskussionen gått het (Aftonbladet 24.6.2017) och även journalister (Hockeybladet 11.2.2018) har deltagit kampen om att definiera det korrekta (Twitter 2017b) hejandet.

Polariseringen kring piskornas vara eller inte vara som ett verktyg för deltagande i evenemanget visar att utöver lagen och dess supportar kan också journalister använda sin auktoritet i definitionsprocessen av önskvärt publikbeteende. Diskussioner mellan dessa aktörer blossar ofta upp på exempelvis Twitter som är speciellt populärt socialt medium för de som tittar på medieförmedlad sport (se t.ex. Salomaa 2016).

 

En spontan (men kappvändande) EM-klack

Knutet till idrottsevenemang finns det, som ovan lyfts fram, önskemål om hur publiken ska bidra till utformandet att evenemangets ljudlandskap. Ibland kan det hända att förväntningarna på ljudlandskapet inte uppnås. Sårbara ljudlandskap är exempelvis fotboll där det inte hör till kulturen att spela musik i samband med spelavbrott. Inom fotbollskulturen har publiken ett större ansvar att väsnas. Kollektivt överenskomna rörelser, ljud och sånger hör till de önskvärda publikpraktiker och engagemang som formar det ideala fotbollsljudlandskapet. I bästa fall framför supportergrupper en omfattande repertoar av sånger, ramsor och ritualer varav det isländska fenomenet ”vulkanen” (som antas härstamma från det skotska laget Motherwells supportrar [Skysports s/a]) har blivit speciellt populärt de senaste åren.

En händelse som exemplifierar diskurser kring fotbollens ljudlandskap och supporteridentitet men också fotbollsljudlandskapets sårbarhet är evenemanget ”en spontan EM-klack”. I juli 2018, genast efter att VM för herrar avslutats i Ryssland, stod Finland och närmare bestämt städerna Vasa och Seinäjoki som värdar för Europeiska mästerskapet i fotboll för pojkar under 19 år (U19). Det spelades musik i samband med spelarnas entré och nationalsånger framfördes, men när spelet väl kom igång blev det väldigt tyst eftersom juniorlag inte lockar lika stora publikmassor eller har tillresta supportrar i samma omfattning som seniorlag. Kontrasten till herrarnas VM-ljudlandskap var stort.

För att råda bot på tystnaden gjordes uppropet ”En spontan EM-klack” på Facebook (Facebook 2018). Uppropet samlade över 30 personer som skulle heja i samband med U19-semifinalen mellan Italien och Frankrike i Vasa. I uppropet lyfte man fram att deltagarnas skulle ta med sig både en blå och en vit t-skjorta – vitt för Frankrike och blått för Italien. Man skulle nämligen heja på ett lag per halvlek. ”Vulkanen” var en självskriven del av gruppens repertoar men även länkar till italienska och franska sånger och ramsor delades i gruppen så att deltagarna skulle kunna lära sig de sånger och ramsor som skulle framföras. Spridandet och inlärningen av ett korrekt supporterbeteende påminde om hur ”riktiga” hejarklackar kommunicerar (se Kytö 2011: 80) och efter matchen delade man även videon och utsagor om klackens verksamhet i den offentliga Facebook-gruppen. Enligt mannen bakom uppropet var det en ”dröm att få låtsas vara medelhavare en kväll”. I detta yttrande kan man skönja en viss uppgivenhet i att vara fotbollssupporter i Finland och hyllandet av den sydeuropeiska supporterkulturen.

Journalisten Johanna Östling beskrev hejarklackens aktivitet så här i tidningen Vasabladet: ”hejarklacken varvade franska, italienska och svenska hejaramsor. De hoppade, ropade och klappade i händerna. Med andra ord rådde det inte brist på feststämning och positiv energi” (Vasabladet 26.7.2018).

Efter semifinalen firade gruppen till och med tillsammans med det segrande laget Italien. Supportergruppen hade för avsikt att bara delta i en match men aktiviteten blev så uppskattad att Finlands bollförbund tog kontakt och bekostande gruppens resa och biljetter till finalen i Seinäjoki, berättade klackens initiativtagare i en intervju för tidningen Iltalehti (Iltalehti 30.7.2018).

Även i samband med finalen väckte gruppen uppmärksamhet och Twitter-användaren Katja Tujala konstatera att det hade varit ”förvånansvärt tyst” (”hämillisen hiljaista”) om inte gruppen varit på plats.

Video 2: Katja Tujula (Twitter 29.7.2018)

Att supportergruppen bytte identitet – alltså ”vände kappan” – i halvtid är ur ett identitetsperspektiv något okonventionellt. Att man mer eller mindre lekte ”äkta” supportrar och antog ett korrekt beteende stod i kontrast till avsaknad av identietskoppling till laget. Detta kritiserades i hårda ordalag av en del finska fotbollssupportrar på sociala medier. Gruppen ansågs vara köpta ”supportrar” och man ifrågasatte även bl.a. att gruppen nådde över nyhetströskeln medan de supportrar som reser land och rike runt för att stödja sina lag vanligtvis omnämns främst då det finns något negativt att säga.

Bild 2: Jussi Kuusela (Twitter 31.7.2018)

I YLE:s tv-sändning från finalen (26.7.2018) användes något skämtsamt begreppet ”gloryhunters” om gruppens kappvändning. En ”gloryhunter” är en typ av åskådare inom supporterkulturen vars intresse väcks först i samband med lagets framgångar. Trots en viss förvirring angående hur man skulle förhålla sig till gruppens ”kappvändning” konstaterades de skapa en bra stämning. YLE:s referent kom antagligen rätt nära sanningen när han konstaterade att de kanske bara är ”på den goda fotbollens sida” (”hyvän jalkapallon puolella”).

På basis av mediareaktionerna kan man konstatera att den spontana klackens ljud och sång upplevdes som positivt men syftet bakom hejandet ifrågasattes också. Det fanns inget ”äkta” engagemang knutet till långvariga identitetsformationer bakom orsaken att heja på lagen. Genom att koppla det lekfulla och spontana till de ansträngningar som ”riktiga” och långvariga supportrar utför förminskades de klingade praktikerna av en del kritiska röster. Detta ser jag ha samband med ställningstagande mot de så kallade piskorna: man ställer det enkla och kortvariga (kommersiella och oekologiska) i förhållande till de ”äkta” supportrarnas identitet och kreativitet.

 

*Slutsignal*

Medietexter kan som komplement till fältarbete ge en insyn i de strömningar som deltar i diskursen och kampen kring definitionen av korrekt publikbeteende. Detta understryker behovet av att inte bara studera hur ljudlandskapen klingar men också lyfta fram de praktiker och beteenden som gör att ljudlandskapen klingar som de gör.

Inställningen till publikljud förändras över tid som ett resultat av de normer och bakomliggande ideologiersom influerar idrotten och publikbeteende. I t.ex. den spontana klacken ser man inte bara drag av mediedriven karnevalism, det finns också intressanta tangeringspunkter till det gentlemannabeteende som man inom den tidiga organiserade idrotten kring sekelskiftet 1800/1900 verkar ha vurmat för. Den finländska publikkulturens utveckling, framför allt den med fokus på ljud och musik, är ännu inte kartlagd men om man utgår från Hellspong (2013) kan man anta att kollektiva verbala reaktioner (t.ex. hejarklackssång) också var ett obekant fenomen i Finland vid denna tid. Det var nämligen inte förrän kring 1912 och i samband med de Olympiska spelen i Stockholm som kollektiv hejande verkar ha fått fotfäste i Norden (Hellspong 2013: 45–81). Individuella verbala reaktioner var ändå inte ovanliga trots att arrangörerna föredrog en gentlemannamässig inställning hos publiken, dvs. att man skulle hylla en god prestation oavsett vem som gjorde den. I de ovannämnda tre exemplen kan man dock konstatera att det finns förväntningar på att även publiken ska stå för goda prestationer på idrottsevenemang.

 

Litteratur:

Aftonbladet 24.6.2017. ”Ha klappor – skiter i om det är hockey”. URL: https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/GVrxQ/ha-klappor–skiter-i-om-det-ar-hockey

Ahlsved, Kaj 2016. ”The cultural practice of localising mediated sports music”. Etnomusikolgian vuosikirja 28: 1–33. URL: https://doi.org/10.23985/evk.60225

Ahlsved, Kaj 2017. Musik och sport. En analys av musikanvändning, ljudlandskap, identitet och dramaturgi i samband med lagsportevenemang. Diss. Åbo Akademi. URL: http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-12-3610-5

Facebook 2018. ”En spontan EM-klack”. URL: https://www.facebook.com/events/1144493802373713/permalink/1151559531667140/

Guttman, Allen 1986. Sports Spectators. New York: Columbia University Press.

HBL 14.6.2018. ”Fotbolls-VM – världens största sång- och musikfest”. URL: https://www.hbl.fi/artikel/varldens-storsta-sang-och-musikfest/

Hellspong, Mats 2013. Stadion och Zinkensdamm. Stockholms idrottspublik under två sekel. Stockholm: Stockholmia förlag.

Hockeybladet 11.2.2018. “KRÖNIKA: Se på klappan som er värsta fiende”. URL: https://hockeybladet.nu/kronika/debatt/kronika-se-pa-klappan-som-er-varsta-fiende/

HS 7.7.2018. “Onko jalkapallon MM-kisalähetyksissä soinut sinun lempibiisisi? – Musiikista vastaava leikkaaja kertoo, miten kappaleet valitaan”. URL: https://www.hs.fi/kulttuuri/art-2000005747412.html

HS 11.7.2018. ”Jalkapallon MM-kisastadioneilla kaikuva Seven Nation Army on viisitoista vuotta vanha kappale, joka takoo tekijälleen edelleen miljoonia euroja – Näin hitistä tuli kaikkien aikojen futisbiisi”. URL: https://www.hs.fi/urheilu/art-2000005751396.html

Iltalehti 30.7.2018. ”Huomasitko tv:ssä? Äänekäs faniryhmä vaihtoi kannattamaansa maata kesken finaalin Seinäjoella – tässä selitys erikoiselle takinkäännölle: ”Palloliitosta soitettiin””. URL: https://www.iltalehti.fi/jalkapallo/201807302201104620_jp.shtml

Katz, Mark 2010. Capturing sound. How technology has changed music [revised edition]. Berkley and Los Angeles: University of California Press.

Kiekkoareena 26.02.2018. ”Miksi Ilves kielsi läpsyttimet mutta kisakamerat jahtaavat peruukkeja? – mediatutkija Sami Kolamo: ”Molemmissa kyse brändäyksestä””. URL: https://kiekkoareena.fi/jutut/miksi-ilves-kielsi-lapsyttimet-mutta-kisakamerat-jahtaavat-peruukkeja-mediatutkija-sami-kolamo-molemmissa-kyse-brandayksesta

Kolamo, Sami 2018. Mediaurheilu. Tammerfors: Vastapaino.

Kurkela, Vesa 2018. Konserttikurin lähettiläät. Kriittinen piste. Red. Ville Hänninen. Helsingfors: Suomen arvostelijain liitto ry, SARV.

Kytö, Meri 2011. “’We are the rebellious voice of the terraces, we are Carsi’: constructing a football supporter group through sound”. Soccer and Society 12 (1): 77–93. URL: https://doi.org/10.1080/14660970.2011.530474

Metro 6.4.2017. ”Marcus Leifby: Det är dags att bannlysa detta otyg till pappersark”. URL: https://www.metro.se/artikel/marcus-leifby-det-är-dags-att-bannlysta-detta-otyg-till-pappersark

Middle 8 2018. ”How Seven Nation Army Became A Stadium Chant”. URL: https://youtu.be/yYrvRAXF5ZU

MTV 22.04.2016. ”HIFK:n kannattajat lyttäsivät Tapparan tavan – “Käytä käsiäsi””. URL: https://www.mtv.fi/sport/jaakiekko/sm-liiga/artikkeli/tappara-jakoi-lapsyttimia-hifk-n-kannattajat-lyttasivat-kayta-kasiasi/5857024#gs.zfC77Mw

NME 2012. ”How ‘Seven Nation Army’ Became A Football Anthem”. URL: https://www.nme.com/blogs/nme-blogs/how-seven-nation-army-became-a-football-anthem-7224

Salomaa, Elina 2016. ”Livetviittaaminen jalkapallon MM­kisojen mediaspektaakkelissa – Sosiaalisen television faniutuva yleisö”. Media & viestintä 39 (3): 137–160. URL: https://doi.org/10.23983/mv.61418

Skysports (s/a). “Did Motherwell invent the ‘Volcano Clap’?”. URL: https://www.skysports.com/watch/video/sports/football/10328415/did-motherwell-invent-the-volcano-clap

Twitter 2016a. Lutuuritehdas 16.3.2016. URL: https://mobile.twitter.com/Lutuuriteh%C2%ADdas/status/710040121366745088

Twitter 2016b. Kaj Ahlsved 17.4.2016. URL: https://twitter.com/KajAhlsved/status/721669488672968704

Twitter 2017a Jere Moberg 29.11.2017. URL: https://twitter.com/MobergJere/status/935911149593354241

Twitter 2017b. Tomas Ros 5.4.2017. URL: https://twitter.com/Rosenrasande/status/849766454329257984

Twitter 2018. Katja Tujula 29.7.2018. URL: https://twitter.com/katjatujula/status/1023613428974465032

Vasabladet 26.7.2018. ”Spontana supportrar samlades på fotbollsstadion”. URL: https://www.vasabladet.fi/Artikel/Visa/217641

***

Artikelbilden: Twitter @Lutuuritehdas

LISÄÄ KOMMENTTI