VALIKKO
august_reckling

Om “Suppés uvertyr” för hornseptett

RSS
Facebook
Google+
http://musiikinsuunta.fi/2018/01/om-suppes-uvertyr/
Twitter
Share

Mikko Lagerspetz

PD Mikko Lagerspetz är professor i sociologi vid Åbo Akademi och dirigent för Blåslaget, en blåsorkester verksam vid Åbo svenska arbetarinstitut och Svenska Bildningens Vänner rf.

 

Finländska blåsmusiker som medverkat i någon blåsorkester med långa anor känner säkert till ett stycke som går under benämningen Uvertyr eller Alkusoitto, av Franz von Suppé (som det brukar anges). Den bekanta uvertyren börjar i Andante med (se notexempel 1)…

Notexempel 1. Partitur, K.G.F. 642. Privat samling, Åbo.

… och fortsätter sedan i potpurriartad form med olika teman i både fyra-, två- och trefjärdedelstakt, för att avslutas med en kort galopp med kornettfanfarer. Uvertyren återkommer i talrika handskrivna notsamlingar för hornseptett, härstammande från 1900-talets första hälft. Man kan förstå varför den blev populär. För den finska mässingseptetten finns visserligen en stor repertoar främst av bearbetningar, men även originalverk av bl.a. Sibelius, Järnefelt och Madetoja (Karjalainen 1997: 92). De festliga konsertstyckena i större form är dock betydligt färre än marscherna och danserna. Dessutom ställer just denna uvertyr inga stora krav på vare sig musikerna eller publiken: det behövs ingen virtuositet, och de vackra melodierna ramas in av en effektfull början och ett effektfullt slut. Abrupta tempoväxlingar förbereds omtänksamt med generalpaus eller fermat.

Stycket gavs ut av K.G. Fazers musikförlag som partitur (tryckplåtsnummer K.G.F. 642) med rubriken Ouverture (stycket räknas även upp av Fogelberg 2004: 22. Kopian som jag haft till förfogande saknar titelblad och all information från förlaget förutom tryckplåtsnumret). Tonsättaren anges som ”SUPPÉ” och arrangören som J. Willgren. Som arrangemangets stomme fungerar den vanliga septettbesättningen – Ess-kornett; B-kornett 1 och 2; Ess-althorn; B-tenorhorn; B-baritonhorn; och Ess-tuba; men det ingår även kompletterande stämmor, märkta som ”ad lib.”: två B-klarinetter, en althorns- och en tenorhornsstämma till, B-tuba samt slagverk (stor och liten trumma med triangel). Partituret har tydligen ingått i Fazers serie Partitur bibliotek för hornseptett, som publicerades från 1906 fram till ca. 1926 (se Kotimaiset nuottijulkaisut…). Finlands nationalbiblioteks katalog över i Finland 1801-1976 utgivna notpublikationer räknar upp över hundra partitur tillhörande denna serie, det sista med serienumret 147 – men just detta stycke är tyvärr bland det fåtal som saknas i bibliotekets samlingar, och även i den skilda samling som deponerats av Fazer Musiikki OY (Arkistoluettelo 2014). Serien gavs ut enbart som partitur, och dirigenterna eller musikerna själva skrev sedan ut de enskilda stämmorna per hand i sin orkesters stämböcker.

Johan Willgrens (1859-1931; även Willgrén och Johan Otto W.) namn torde inte vara obekant för Finlands blåsmusiker. Han skrev – försiktigt räknat – närmare två hundra arrangemang samt ca. 80 egna kompositioner för blåsorkester (Fogelberg 2004: 14). Många – åtminstone 63 arrangemang – publicerades just i Fazers nämnda partiturserie. Willgren verkade som musiklärare och dirigent främst i Viborg, där han ledde militära och civila blåsorkestrar. Såsom Jalkanen (2004: 59) konstaterar, började man i Finland fr. o. m. 1900-talets första årtionde utvidga den gängse hornseptettbesättningen med klarinetter och med ytterligare bleckblåsarstämmor, vilka alla fungerade som förstärkningar av den fortfarande typiska hornseptetten. Willgren stod i spetsen för denna utveckling. I tidskriften Säveletär (Willgren 1909) pläderade han 1909 för användning av träblåsinstrument i blåsorkestrar. Framförallt skulle den svårbemästrade Ess-kornetten ersättas av mer flexibla och mjuktklingande klarinetter. Willgren (1909: 252, min översättning) motiverar sitt förslag:

Om båda klarinetterna medverkar, kan man lämna bort Ess-kornetten, vilken bland alla horn är det svåraste att spela, och det svåraste att lära sig. Dessutom har jag hört, att mången septett just på grund av Ess-kornettisten fått lov att sjunga hymn vid sin egen begravning. Om en Ess-kornettist vid en soaré först spelar programmusiken och därefter ansträngande dansmusik i flera timmar, kan man omöjligen redan nästa dag och inte heller dagen därpå tänka sig att han alls skall ställa instrumentet på sina läppar […]. Genom att anlita klarinetter slipper man givetvis detta människoplågeri, samspelet låter mjukare och mer omväxlande, och melodin kan föras friare när man skriver arrangemang.

Sedan våren 1909 hade klarinetterna redan införts jämte flöjt och piccolo i den av Willgren ledda Viborgs Hornorkester (även kallad Viborgs Janitscharorkester) (Willgren 1909: 252; Uudistuksia… 1909; Fogelberg 2005). Willgren var då nyligen återkommen från en studieresa i Skandinavien och Tyskland, främst Berlin (Fogelberg 2005; Karjalainen 1997: 91).

Kompositören

Mitt intresse för detta stycke började med en plan att utvidga arrangemanget för en modern blåsorkesterbesättning. Styckets angivna upphovsman, Franz von Suppé (1819-1895), var en storproduktiv österrikisk tonsättare av framför allt scenmusik, däribland 31 operetter. Flera av hans uvertyrer hör till stamrepertoaren av ”lätt klassisk” musik. De är minst lika melodiska, men oftast dock avsevärt längre och mer komplexa än den som vi känner genom Willgrens arrangemang. Det är förstås inte ovanligt att orkesterverk förkortas och förenklas när de omarbetas för amatörblåsare. Men den som vill skriva ett nytt arrangemang borde helst ha tillgång till den ursprungliga versionen för symfoniorkester (såsom jag antog). Med vilken av Suppés uvertyrer kunde det handla sig om? Den var ju inte allmänt känd under något skilt namn (fast jag i ett sammanhang har sett den nämnas som Koko maailma, dvs. Hela världen, se Torvien väkevä henki 1971: [8]). Så tog jag mig under flera års tid för vana att försöka hitta originalet var jag helst såg någon av Suppés kompositioner nämnas. Lösningen var oväntad. Av en tillfällighet såg jag dirigentstämman till ett musikstycke med namnet Mignonnette: Ouverture facile (sv. ungefär Sötnos: Lätt uvertyr), tonsatt av J. Baumann. Det handlade sig om samma musik. Uvertyren var utgiven av Louis Oertel, Hannover (senare Grossburgwedel) och angavs vara ”bearbetad” av A. Reckling. Arrangören eller ”bearbetaren” August Reckling (1843-1922) var en tysk militärmusiker och komponist, tonsättare till några fortfarande populära marscher (Wikipedia 2017).

I nätet finns inspelningar av åtminstone rumänska, bulgariska och kinesiska blåsorkestrars framföranden av stycket med just det namnet (Youtube 2017). Ytterligare internetsökningar (med sökorden ”Mignonnette”, ”J. Baumann” och ”Komponist”) ger vid handen, att uvertyren fortfarande sporadiskt ingår i tyska och österrikiska ungdomsblåsorkestrars konsertprogram. Då anges kompositörens namn alltid enbart som ”J. Baumann”, dvs. i samma form som det står i noterna. Närmare information om kompositören saknas.

Under åren 1829-1942 publicerades i Leipzig en omfattande katalog över främst i Tyskland utgivna musikstycken, Hofmeisters Monatsberichte, vilken senare införlivades med Tysklands nationalbibliografi (Elvers & Hopkinson 1972). Månadsberättelsen för juli 1897 anmäler, att J. Baumanns uvertyr Mignonnette utkommit i tre upplagor, nämligen för stor och liten blåsorkester (f. gr. Militärmusik; f. kl. Militärmusik) samt för hornorkester (f. Blechmusik), samtliga hos L. Oertel i Hannover. Ingen arrangör nämns (Hofmeister 1897: 288; 291). Uvertyren gavs sedermera ut i olika arrangemang i ett antal länder under loppet av flera årtionden (OCLC 2017) – också för symfoni- och salongorkester, för mandolinorkester osv., och 1916 gav det amerikanska förlaget Carl Fischer stycket till och med ut med stämmor i brailleskrift för blinda musiker (Catalog… 1938: 63). Ännu 2004 har ett nytt arrangemang för blåskvintett publicerats.

Vem var då J. Baumann, tonsättaren till uvertyren Mignonnette? Det tyska amatörorkesterförbundets (BDLO 2017) bibliotek anger hans förnamn som Johann. Den schweiziska katalogen Répertoire International des Sources Musicales nämner en tonsättare med det för- och efternamnet, schweizaren Johann Baumann (1809-1871), vars kända produktion består av fyra manskörssånger (RISM 2017). Med tanke både på utgivningsåret och på den musikaliska bakgrunden verkar emellertid den information trovärdigare som delges av Tim de Bries nätsida composers-classical-music.com (CCM 2017). Komponisten identifieras där som den ”möjligtvis” från Didenheim, Elsass bördige Joseph Baumann, som under åren 1897-1943 publicerade 18 verk, mestadels för blåsorkester. Han nämns där som kornettist och blåsorkesterdirigent, samt medlem av Societé des Auteurs, Compositeurs et Editeurs de Musique (SACEM) i Paris sedan 1936. Han skall 1910 hos Oertel ha publicerat även en annan uvertyr för blåsorkester, benämnd Milanesse. Mycket annat än denna verkförteckning vet man inte om honom, inte ens levnadsåren. Sammanfattningsvis kan man i alla fall säga, att det musikstycke som i Finland genom Johan Willgrens arrangemang är känt som Suppés uvertyr, i själva verket komponerades av den (möjligen) elsasska blåsorkesterdirigenten Joseph Baumann och gavs ursprungligen ut i Hannover 1897 som Mignonnette: Ouverture facile.

Arrangemangen

Enligt en beräkning av Bernhard Habla (2006: 176) publicerades i Tyskland under det förenade kejsarrikets tid (perioden 1871-1918) över 8 730 tryckta notutgåvor för blåsorkester. Av dem kunde upp till två tredjedelar användas av både stora blåsorkestrar och hornorkestrar. Kutymen av att ge ut blåsmusik parallellt i arrangemang för fler än en typ av orkester etablerades i Tyskland som resultatet av den kungliga preussiska arméens bestämmelser av 1860. Den av militärkapellmästaren Wilhelm Wieprecht (1802-1872; Aichinger 2009: 51) sammanställda ”normaltabellen” för instrumentbesättning för olika typer av militärorkestrar (Normal-Instrumental-Tableau der Königlich preußischen Armee-Musik) (Habla 2006: 173) specificerade besättningen som gällde inom de olika vapenslagen. Den minsta besättningen, Signalhornmusik, bestod av tio instrument, alla tillhörande kornettfamiljen (kornetten uppfattades som den utvecklade formen av ett signalhorn – därav benämningen). Vid kavalleriet skulle dessa kompletteras av en större grupp trumpeter, vid jägar- och pionjärbataljoner av valthorn osv.; stora janitscharorkestrar med både trä- och bleckblåsinstrument samt slagverk skulle bildas vid infanteriregementen (se tabell 1). Efter det tyska kejsardömets grundande började man förenhetliga militärorkestrarna enligt preussisk modell, och fr o m 1897 blev normaltabellens bestämmelser obligatoriska i hela riket (Aichinger 2009: 54).

En viktig beståndsdel i det preussisk-tyska systemet var, att samma arrangemang kunde spelas med både mindre och större besättningar. Med undantag av Ess-kornetten (Cornettino; Piston) ingick den tio musiker starka signalhornmusikbesättningen i alla andra orkestertyper. I janitscharorkestrarna skulle den högsta kornettstämman ersättas av höga träblåsare, medan kornettfamiljens alla övriga medlemmar ingick även i dem. Förutom de tio stämmorna som utgjorde Signalhornmusik hade alltså alla andra stämmor (valthorn, trumpeter, tromboner, slagverk, alla träblåsinstrument) i de andra orkestertyperna egentligen rollen som ”ad libitum” (se Habla 2006: 174, notexempel 1).

Jag har vid artikelskrivandet haft tillgång till Willgrens arrangemang, publicerat som Ouverture av Suppé, och till en bearbetning av August Reckling, vilken jag förmodar är densamma som Hofmeister nämner som upplagan för stor blåsorkester. Någon skild upplaga för hornorkester (Blechmusik) har inte varit tillgänglig. I tabell 1 visas instrumentationen av båda, och som jämförelse även den minsta och den största besättningen i Wieprechts normaltabell.

Suppe Tabell 1

* Med ett senare tillägg av saxofonstämmor (av Walter Tuschla): 1.-2. Alt-Saxofon in Es; 1.-2. Tenor-Saxofon in B; Bariton-Saxofon in Es.
** Stämman skriven i annan handstil; kanske ett senare tillägg?
*** Bjällerstav

Tabell 1. Instrumenten i den minsta och den största besättningen enligt Wieprechts normaltabell, samt i Recklings och Willgrens arrangemang av Mignonnette resp. ”Suppés uvertyr”, ordnade enligt instrumentgrupp

En jämförelse av de olika besättningarna ger vid handen, att instrumentariet i Recklings arrangemang kommer mycket nära det i det preussiska Janitscharen-Musik, medan Signalhornmusik till sin besättning är identisk med Willgrens bleckblåsarstämmor. Användningen av slagverk samt möjligheten av att ersätta Ess-kornetten med klarinetter är igen ett drag som Willgrens arrangemang har gemensamt med Janitscharen-Musik.

Hurdana var då Willgrens och Recklings respektive roller som arrangörer? I ingetdera arrangemanget har träblåsinstrumenten någon självständig roll. Hos båda utgörs orkesterns stomme av bleckinstrumenten – hos Willgren av septetten, hos Reckling av den tio musiker starka signalhornsbesättningen – , medan träblåsarna oktaverar melodin och bidrar med sin klangfärg till de lägre stämmorna. Man kan lugnt utgå ifrån att stycket ursprungligen komponerades för hornorkester (dvs. Signalhornmusik), och att den erfarne militärmusikern Recklings insats bestod i att utvidga instrumentationen för större blåsorkester – alltså i någonting liknande som Willgren senare gjorde med de finländska septettarrangemangen. Det finns dock vissa skillnader mellan Recklings och Willgrens versioner (se notexempel 1 och 2). I Recklings instrumentation ingår (förutom de instrument som även Willgren använder) även piccolo- och stor flöjt, oboe, fagott, trumpeter och tromboner. Kornetterna turas stundvis om med trumpeterna – en klangeffekt som Willgren inte hade till sitt förfogande. Trumpetsolon är dock utskrivna i kornettstämmorna med små noter, vilket gör att arrangemanget också kan spelas utan trumpeter. En liten rytmisk skillnad finns i de första takterna, där Willgren har en punkterad och Reckling en dubbelpunkterad fjärdedel. I takterna 5-7 har Willgren för barytonhorn skrivit ett för instrumentet typiskt (och i Willgrens övriga arrangemang ofta förekommande) brutet ackord, vilket saknas hos Reckling. Stämmorna för slagverk (stor och liten trumma, triangel, hos Reckling även piatti) är inte heller helt identiska. Den största skillnaden mellan de två arrangemangen är emellertid att den sista upprepningen av styckets huvudteman, vilken i Willgrens partitur börjar med ett segnotecken vid takt 45 (allegro non troppo), i Recklings version även omfattar mellanspelet i allegro vivo (som för första gången förekommer från takt 33 framåt). I takt 42 har Willgren ett tydligt skrivfel (både klingande G och Gess som ters i samma ackord).

Stycket är dock väsentligen likadant i de två versionerna: båda är egentligen skrivna för hornorkester och utvidgade med ad libitumstämmor för träblåsare och slagverk. Om Willgren kan man säga, att han i stort sett bara anpassat instrumenteringen för de dåvarande finländska förhållandena (och för hans egna viborgska). Som underlag har han antagligen inte haft Recklings större arrangemang, utan Baumanns troligtvis ursprungliga version för (signal)hornorkester. Den kan han ha förvärvat sig under den tyska studieresan 1908.

Notexempel 2. Dirigentstämma i B, L. 3040 O.

Från Baumann till Suppé

Men varför blev Joseph Baumanns Mignonnette i Finland utgivet som ”Suppés uvertyr”? Förklaringen står antagligen att finnas i förlaget K.G. Fazers intressen. Man kan åtminstone säga, att Franz von Suppé då liksom nu var ett mycket kändare komponistnamn än Joseph Baumann; marknadsföringens betydelse bör inte underskattas. Men det avgörande har säkert ändå varit det upphovsrättsliga. Upphovsrätten skyddades i Finland fram till 1927 (Haarmann 2005: 8) av den från 1880 härstammande kejserliga förordningen angående författares och konstnärs rätt till alster av sin verksamhet (Hans Kejserliga Majestäts… 1880). Förordningen skyddade även musiken för olovligt eftertryck (§ 2). Den gällde dock enbart finska medborgares och i Finland bosatta utlänningars rättigheter, ifall inte kejsaren och storfursten ingick avtal därom med andra länder. Finland hade, liksom Ryssland, inte förenat sig med Bernkonventionen från 1886 om internationellt beskydd av litterära och konstnärliga verk. Utländska noter kunde alltså fritt eftertryckas och omarbetas. Ryssland avslöt konventioner om upphovsrätt med Frankrike 1911 (Den ryska… 1911) och med Tyskland 1913 (A-r 1913). Enligt den ryska regeringens tolkning var dessa konventioner bindande även för Finland. De av Ryssland avslutna fördragens giltighet ifrågasattes dock i den finländska tidningspressen av laglighetsskäl, trots att man samtidigt medgav att den finska lagstiftningen var föråldrad. Dessa betänkligheter beaktades ändå inte av den av generalguvernörens kansli utgivna Finljandskaja Gazeta (Den ryska… 1911).

Utgivningsåret för Willgrens arrangemang i serien Partitur bibliotek för hornseptett är inte känt. De i nationalbibliotekets samlingar befintliga partiturens ordning i serien är inte densamma som tryckplåtarnas nummerordning – tryckplåtsnumret K.G.F. 642 hjälper oss alltså tyvärr inte vidare. De flesta av Willgrens arrangemang publicerades 1911-1916, men det första redan 1907 och de sista ca. 1920. Efter 1911 (eller 1913?) skulle i alla fall oauktoriserad publicering i Finland av den franska (eller tyska?) medborgaren Joseph Baumanns musikstycke – åtminstone enligt den ryska överhöghetens tolkning – ha stridit mot internationella fördrag. Österrikaren Suppés arbeten hade däremot inget lagligt skydd i Finland.

Slutsatser

Den i Elsass bördige blåsorkesterdirigenten Joseph Baumanns musikstycke Mignonnette: Ouverture facile gavs ursprungligen ut i Hannover 1897, i instrumentation för tre olika typer av blåsorkester. Under fler årtionden var den ett internationellt populärt musikstycke, och den är fortfarande inte helt bortglömd. Emedan uvertyren är tacksam för uppförande av amatörmusiker, gav den upphov till arrangemang för de mest varierande besättningar. I Finland är den i Johan Willgrens arrangemang känd som ”Suppés uvertyr”, utgiven i K. G. Fazers serie Partitur bibliotek för hornseptett. En jämförelse med det i Hannover utgivna arrangemanget av den tyska militärkapellmästaren August Reckling för stor blåsorkester ger vid handen, att båda är utvidgningar av en originalversion för mindre besättning med bara bleckblåsare – antagligen på den av Hofmeisters katalog nämnda utgåvan ”für Blechmusik”. Denna besättning torde vara densamma som Signalhornmusik, sedan samma år (1897) den minsta av de inom tyska armén befintliga standardbesättningarna. I och med införandet av den wieprechtska normaltabellen blev det möjligt att skapa en enhetlig stadardrepertoar för militärorkestrar oberoende av storlek. De resulterande arrangemangen var kontrastlösa och ”tjocka” – som, i likhet med kommersiellt spridda salongorkesterarrangemang från samma tid – ”klingade någorlunda med varje besättning, men bra med ingen” (Jalkanen 1989: 227). Detsamma gäller även Recklings bearbetning, vilken kan spelas både av en janitschar- och av en hornorkester. I jämförelse består Willgrens insats huvudsakligen i en lätt ominstrumentering av stycket för dåvarande finländska blåsorkestrars behov. Att Franz von Suppé felaktigt angavs som tonsättaren berodde troligtvis på att franska och tyska, men inte österrikiska tonsättares rättigheter skyddades av de av Ryssland avslutna fördragen.

Flera forskare har uppmärksammat Johan Willgrens roll i utvecklingen av finländsk blåsmusik, därvid främst i införandet av klarinetter och flöjter i instrumentariet. Denna förnyelse har, säkert riktigt, tillskrivits influenserna från den tyska studieresan 1908. Det visar sig emellertid, att Willgren därifrån inhämtade även andra idéer. Hans utvidgning av den finska hornseptetten med ytterligare tre bleckblåsare (althorn, tenorhorn och B-tuba) gjorde besättningen i själva verket identisk med det preussisk-tyska ”Signalhornmusik”. Hans mest innovativa inslag bestod emellertid i att han, i enlighet med tyska förebilder, skrev arrangemang som kunde spelas med både mindre och större besättningar, med eller utan träblåsare. I den ursprungliga septetten hade varje instrument sin specifika uppgift: inget instrument kunde lämnas bort eller ersättas av ett annat (Jalkanen 2004: 54-59). Med ad libitum-stämmorna banade Willgren vägen för ny flexibilitet i besättningen. Willgren kallade sin egen orkester stundvis för Viborgs Janitscharorkester, vilket säkert var en överdrift (Fogelberg 2005); men principen bakom var densamma som hos den tyska förebilden.

Källor och litteratur

A-r 1913. Den litterära konventionen mellan Ryssland och Tyskland. Hufvudstadsbladet 140 (25.5 1913): 9.

Aichinger, Petra 2009. Vom Bläserensemble zur Blasmusik. Ein Überblick der Entwicklung des zivilen Blasmusikwesens in Österreich. Diplomarbeit. Wien: Universität Wien. http://othes.univie.ac.at/5737/1/2009-05-22_0307145.pdf (hämtat 2. 11 2017).

Arkistoluettelo 2014. Arkistoluettelo 060: Musiikki Fazer. http://www.doria.fi/handle/10024/99209 (hämtat 21.8 2017).

BDLO 2017. Bundesverband Deutscher Liebhaberorchester E.V. Notenkatalog. http://www.bdlo.org/bdlo_bibliothek/infos/876/ (hämtat 8. 8 2017).

Catalog… 1938. Catalog of Music Publications, 1938. Louisville, Kentucky: American Printing House for the Blind. https://archive.org/details/catalogofmusicpu0000vari_i0h6 (hämtat 8.8 2017).

CCM 2017. composers-classical-music.com. Copyright Tim de Brie, Haarlem, The Netherlands. http://composers-classical-music.com/b/BaumannJosephIII.htm (hämtat 8.8 2017).

Den ryska… 1911. Den ryska litterära konventionen med Frankrike och den finska lagen om författares rätt. Hufvudstadsbladet 307 (14.11.1911): 6.

Elvers, Rudolf & Cecil Hopkinson 1972. A survey of the Music Catalogues of Whistling and Hofmeister. Fontes Artis Musicae 19: 1–7. http://hofmeister.rhul.ac.uk/2008/redist/pdf/elvers.pdf (hämtat 25.7.2017).

Fogelberg, Paul 2004. Johan Willgren – puhallinmusiikin puurtaja. Musiikin suunta 27 (1): 6–24.

Fogelberg, Paul 2005. Johan Willgren – en blåsmusikens pionjär. Wiborgs Nyheter, 7.1.2005: 18–19.

Haarmann, Pirkko-Liisa 2005. Tekijänoikeus ja lähioikeudet. Helsinki: Alma Talent.

Habla, Bernhard 2006. Printed Editions of Music for Brass Bands and Military Bands by German and Austrian Publishers in the Second Half of the Nineteenth Century. I: Stewart Carter (red.), Brass Scholarship in review: Proceedings of the Historic Brass Society Conference, Cité de la Musique, Paris, 1999. Hillsdale, New York: Pendragon Press, 171–185.

Hans Kejserliga Majestäts… 1880. Hans Kejserliga Majestäts Nådiga Förordning angående författares och konstnärs rätt till alster af sin verksamhet. Finlands Allmänna Tidning 108 (12.5.1880) – 110 (14. 5 1880). Tillgänglig som https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/464002?page=1 ; https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/464645?page=1 och https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/466941?page=1 (hämtade 17. 8 2017).

Hofmeister 1897. Hofmeister XIX, juli 1897 http://www.hofmeister.rhul.ac.uk (hämtat 25. 7 2017).

Jalkanen, Pekka 1989. Alaska, Bombay ja Billy Boy. Jazzkulttuurin murros Helsingissä. Helsinki: Suomen Etnomusikologisen Seuran julkaisuja 2.

Jalkanen, Pekka 2004. Suomalainen seitsikko. Musiikin suunta 27 (1): 51–60.

Karjalainen, Kauko 1997. The Brass Band Tradition in Finland. Historic Brass Society Journal 9 (1997): 83–96.

Kotimaiset nuottijulkaisut. Kotimaiset nuottijulkaisut 1801-1976, kortisto: P-Pat. http://urn.fi/URN:NBN:fi-fd2016-00009646 (hämtat 24. 8 2017).

OCLC 2017. Online Computer Library Center, Inc.: WorldCat. http://www.worldcat.org/title/mignonnette-ouverture-facile/oclc/871296932/editions?referer=di&editionsView=true (hämtat 8. 8 2017).

RISM 2017. Répertoire International des Sources Musicales. http://www.rism-ch.org/catalog?q=Baumann%2C+Johann&search_field=composer (hämtat 8. 8 2017).

Torvien väkevä henki 1971. Torvien väkevä henki 1951–1971. Turku: Turun yliopiston satakuntalais-hämäläisen osakunnan soittokunnan julkaisuja, Series Bb-Major, Opus 1.

”Uudistuksia… 1909. Uudistuksia maamme soittokuntien kokoonpanossa”. Säveletär N:o 9 (15.5.1909): 93–94.

Wikipedia 2017. August Reckling. https://de.wikipedia.org/wiki/August_Reckling (hämtat 1.11 2017).

Willgren, J[ohan] 1909. ”Hieman torvisoittokunnistamme”. Säveletär N:o 23&24 (31.12.1909): 251–253.

Youtube 2017. Fanfara Taut-Crisul Negru, Ouvertura Mignonette. Dirijor Ghita Ruscut: https://www.youtube.com/watch?v=7RKaeyk5GsU (hämtat 27.7 2017); Skolski duvacki orkestar OS “Mosa Pijade” Dimitrovgrad. Ouverture Facile – J. Bauman. Snimatelj: Gosa Vladimirov. https://www.youtube.com/watch?v=oOUQmsXPkm0 (hämtat 8.8 2017); 00 1預演Mignonette Overture. Yang shun-chin. https://www.youtube.com/watch?v=W6Wtp8mLKTI (hämtat 8.8 2017).

**
Artikelns pärmbild: foto av August Reckling i Rundel.
Författarens profilbild: Else Lagerspetz.

LISÄÄ KOMMENTTI