VALIKKO

Lectio praecursoria: Musik och sport: En analys av musikanvändning, ljudlandskap, identitet och dramaturgi i samband med lagsportevenemang.

RSS
Facebook
Google+
http://musiikinsuunta.fi/2018/01/lectio-musik-och-sport/
Twitter
Share

kaj ahlsved

FD Kaj Ahlsved disputerade i musikvetenskap vid Åbo Akademi 24.11.2017 med avhandlingen Musik och sport: En analys av musikanvändning, ljudlandskap, identitet och dramaturgi i samband med lagsportevenemang. Som opponent fungerade docent Dan Lundberg, arkivchef och överbibliotekarie vid Statens musikverk, Stockholm, Sverige. Kustos var professor Johannes Brusila, Åbo Akademi.

Det finns ett uttryck som lyder ”musiken räddade mej från sporten” vilket skämtsamt syftar på att människor, oftast i sin ungdom, som fritidssysselsättning väljer att syssla med endera sport eller musik. Uttrycket kan också tolkas som att människor i sin vardag väljer att prioritera endera sport eller musik samtidigt som man, enligt min mening, gladeligen lyfter fram hur ointresserad av eller rentav oduglig man är inom det andra området. Uttrycket kan förstås tolkas på många sätt, men antyder i någon mån att det skulle finnas en motsättning mellan sport och musik – en splittring av något slag – och aldrig skulle de två kulturella sfärerna mötas. Men så är inte fallet.

Om man vänder på uttrycket och säger att sporten räddade mig från musiken börjar uttrycket klinga ännu falskare. Idrotten, och nu syftar jag speciellt på de sportevenemang som sker inför betalande publik, är så genomsyrad av musik i olika former att den mängd sånger en hejarklack sjunger i samband med en fotbolls- eller ishockeymatch i Finland tidsmässigt skulle kunna motsvara en körkonsert. Nej, sport räddar dig inte från musik och musik räddar dig inte från sport. Musik omgärdar oss i många vardagliga situationer och sport- och sportevenemang är inga undantag.

Tankar om musik i sportsammanhang brukar först och främst slå an klingande bilder av sjungande supportrar men syftet med min avhandling är att sätta fokus på hur inspelad musik används i samband med lagsportevenemang i Finland. Exempelvis i samband med finländsk ligaishockey, VM-ishockey samt bobolls- och fotbollsmatcher för herrar. En ishockeymatch kan innehålla över 60 unika musikstycken, en innebandymatch det dubbla. Det är också mycket vanligt att musik specialskrivs för specifika lag eller turneringar. Men dessa musikaliska verk har ofta negligerats eller rentav nervärderats som kuriosa. Jag vill påstå att musikanvändningen är så omfattande och omfattar så många människor att ämnesområdet inte längre kan förbises.

Med min avhandling söker jag svar på frågor som tangerar hur musik används för att förändra sportevenemangets ljudlandskap, vilken roll musiken har i utformandet av evenemangets dramaturgi samt hur musik bidrar till konstruktionen av lokala och nationella identiteter.

De tre ben som min avhandling står på – kulturinriktad musikforskning, ljudlandskapsforskning och musiketnologi – förenas metodologiskt av fältarbete. Jag har alltså upplevt sporten ute på fältet, så att säga gått på match, observerat och lyssnat men också samtalat med dj:n och intervjuat ansvarspersoner för att få en uppfattning om de bakomliggande aktiviteterna som styr musikanvändningen. För att skapa en nyanserad bild av mitt forskningsobjekt har material kompletterats med olika typer av mediematerial och inspelad musik.

Genom att studera musik i sportmiljöer vill jag bidra till forskningen om musik som en ”allestädes närvarande” kulturell komponent i vår vardag. Med ”musiken i vår vardag” syftar jag främst på sådan musik man inte själv nödvändigtvis har valt att lyssna på. Jag syftar på sådana situationer som drivs av något annat än att lyssna på musik; för att citera Quiñones m.fl. (2013), ”det pågår alltid något annat”. Det kan pågå en match, en VM-turnering i tv eller en bobollsmatch. Eller som idag – en disputation.

Idag, i samband med att opponent, kustos och undertecknad gjorde entré, skedde det till tonerna av den tyska marschen Alte Kameraden, en marsch som är skriven av Carl Teike i Tyskland år 1889. Den, liksom några få andra marscher, brukar kallas ”världsmarscher” eftersom den har gått obefläckad genom många krig. Med avstamp i Alte Kameraden vill jag i återstoden denna lectio praecursoria lyfta fram och sammanfatta några av min avhandlings centrala poänger. Dessa tangera ljudlandskap, identitetskonstruktioner och dramaturgi.

Vad många kanske inte vet är att just Alte Kameraden har en nära koppling till flera idrottsföreningar. På Vasa IFK:s herrfotbollsmatcher har Alte Kameraden antagligen klingat sedan det blev möjligt att återuppta fotbollen efter fortsättningskriget (1941-1944). Mina efterforskningar har visat att Vasa IFK:are som tjänstgjorde i det finlandssvenska regementet IR 61 uppenbarligen hörde marschen ute vid fronten och ansåg den var lämplig att spela när man återupptog fotbollen efter krigen. Samtidigt hedrades också de kamrater som aldrig återvände från fronten.

Samma marsch spelas fortfarande när bobollslaget Vimpelin Veto springer in på Saarikenttä i byn Vindala (Vimpeli på finska). Det har den gjort så länge att inte ens de äldsta informanterna riktigt vet när traditionen startade. Marschen har även spelats i samband med fotbollsmatcher i Jakobstad. Man kan konstatera att Alte Kameraden har hittat en ny brukskontext långt från Carl Teikes ursprungliga syfte.

Beroende på vilket perspektiv man väljer kan man se på framförandet av musik i samband med sportevenemang på olika sätt. Ur ett ljudlandskapsperspektiv kan man konstatera att framförandet av musik genom högtalaranläggningen för det första är ett medvetet sätt att förändra ljudmiljön. Det är alltså möjligt att med inspelad musik gå in och förändra ett ljudlandskap och – för att låna Barry Truax ord – ”fylla ut miljöer som inte är kompletta i sig själva” (Truax 2001, 13). I sportsammanhang är det vanligtvis en dj som med elektroniskt förstärkta ljud förändrar och manipulerar ett ljudlandskap som inte uppfyller förväntningarna och därför kan förbättras. Den stora skillnaden mellan hejarklackars sångkultur och musik utvald av en dj är relaterad till makt och teknologi: publiken har inte tillgång till ljudanläggningen eller möjlighet att förstärka sina ljud. En dj:s musikval når däremot utan problem ut till hela publiken.

I de sammanhang där ett musikstycke har framförts en lång tid kan musiken ha tillskrivit lokala betydelser och förknippas således med en viss gemenskap, exempel på detta är just Alte Kameraden på Vasa IFK:s matcher. Det kan även exemplifieras genom traditionen att spela Rocky-filmens (1976) signaturmelodi Gonna fly now när ishockeylaget Jokerit gör mål i Hartwallarenan i Helsingfors eller traditionen att spela Dirlanda efter att Åbolaget HC TPS har vunnit en hemmamatch. Dessa är goda exempel på hur nya lokala betydelser kan tillskrivas musikstycken skrivna för helt andra sammanhang.

Styrkan i dessa lokala ritualer, liksom framförandet av specialskrivna låtar (t.ex. Hunajata eller KPV-humppa), är att de upplevs år efter år och genom dem kan man placera in sig själv i ett historiskt flöde av matcher, där musiken står för något konstant. I och med det blir musiken och till den knutna musikaliska praktiker av stor vikt för konstruerandet och utövandet av en identitet. Här kommer vi med andra ord in på identitetsperspektivet.

I min forskning följer jag bl.a. Stuart Halls (1996) identitetsteorier och utgår från att identitet inte är något medfött utan en social konstruktion. Identitet är inte statiskt och givet utan något som blir till, formas och omformas i samspel med omgivningen.

Med specialskriven musik så som kampsånger, föreningssånger och VM-låtar (”MM-kisabiisi” på finska) strävar men efter att skapa samhörighet och gemenskapskänsla. I sångerna kan man framhäva aspekter av lagens historia vilket är i linje med Stuart Halls (1996,4) tankar om självnarrativisering. Det ställs krav på sångernas ideologiska innehåll för att musikstycket ska upplevas vara en valid konstruktion av ”oss”, dvs. laget och dess gemenskap av supportrar. Det kan röra sig om subtilt antydda identitetsmarkörer knutna till den geografiska plats laget representerar men också avståndstaganden, repeterandet av lagets namn eller val av språkdräkt.

Digital teknologi har gjort det möjligt för vem som helst att skriva en egen sång och distribuera den på exempelvis YouTube. De som identifierar sig med ett visst lag kan idag alltså också själva skapa de sånger och produkter (t.ex. videor och mem) genom vilken samhörigheten konstrueras. I framförallt VM-sammanhang har detta även lett till en karnevalisering (jmf. Bachtin 2007 [1965]) av begrepp och karaktäristik förknippade med finländskhet. Då tänker jag framförallt på låtar som exempelvis Ihanaa Leijonat ihanaa men också Ny rillataan (”nu grillar vi”) där den symboliska kampen mellan två nationer förliknas med en grillfest där motståndaren ska grillas till det bittra slutet.

Den karnevalisering som präglar exempelvis ishockeylejonens musikkultur är inte lika framträdande i lokala lags musikstycken, även om speciellt äldre musikstycken i dag kan verka ha en humoristisk underton.

Men tillbaka till entrémusiken. Att jag idag valde att framföra Alte Kameraden har egentligen inget med identitet att göra. Det finns mej veterligen ingen tradition att spela Alte Kameraden på musikvetenskapens disputationer. Inte heller har jag något behov av att här framhäva och aktualisera min egen identitet på bekostnad av andra rivaliserande identiteter. Då hade jag antagligen valt att spela Jakobstadsbandet Stormwings låt Jeppis Dynamite. Genom detta exempel ville jag slutligen även accentuera min avhandlings dramaturgiska perspektiv.

Med entrémusik kan man koordinera och accentuera kombattanternas entré och kommunicera ett förhållningssätt till situationen. I de idrotter som utövas i moderna inomhusarenor kan de sista minuterna som bygger upp stämningen inför spelarnas entré vara evenemangets mest spektakulära del med musik, rök, ljussättning och videoprojektioner. Med ljud- och musikplanering kan man skapa ett dramatiskt händelseförlopp och sammanbinda evenemangets olika element till ett sammanhängande flöde.

Eftersom det vanligtvis är en ansvarsperson som musiksätter matchen kan hen, framförallt i t.ex. ishockey, reagera på spontana händelser men även på förhand planera och producera element som bidrar till matchens dramaturgiska höjdpunkter. Detta kan också innefatta att med musik försöka engagera och aktivera publiken till att bli en medskapare av evenemangets atmosfär och dramatik. I idrottssammanhang har nämligen även publiken en roll att spela. Skulle den sociala situationen ha tillåtit hade säkerligen även ni, kära lyssnare, taktfast ha klappat med i musiken idag. I ett idrottssammanhang är publikens deltagande något eftersträvansvärt och tystnad något man vill undvika. Publikens beteende och ljud skapar inte bara atmosfären utan autentiserar också evenemanget som något stort, viktigt och djupt engagerande.

Med musik kan man hjälpa publiken att skapa ett ljudlandskap där deras aktiva deltagande möter inte bara arrangörens förväntningar utan även allmänna kulturella förväntningar på hur ett framgångsrikt och dramatiskt idrottsevenemang ska klinga. Jag påstår att det man eftersträvar att kommunicera i idrottsarenan är ett passionerat engagemang för det man är eller blir en del av. Detta är idealljudlanskapet som man med musiken som medel försöker uppnå.

Referenser

Bachtin, Michail 2007 [1965]. Rabelais och skrattets historia. Övers. Sven Fyhr. Riga: Anthropos.

Hall, Stuart 1996. “Who needs ‘identity’?” I Questions of cultural identity, red. Stuart Hall och Paul du Gay. London: Sage, 1–17.

Quiñones, Marta García, Anahid Kassabian och Elena Boschi 2013. “Introduction: A day in the life of a ubiquitous musics listener”. I Ubiquitous musics. The everyday sounds that we don’t always notice, red. Marta García Quiñones, Anahid Kassabian och Elena Boschi. Farnham, Surrey: Ashgate, 1–12.

Truax, Barry 2001. Acoustic Communication. [2nd edition]. Westport, CT: Ablex

LISÄÄ KOMMENTTI